Yes we can

Det är onsdag eftermiddag den 5 november. Jag vaknade i morse och var glad. Mannen som utropat och upprepat Change, och Yes we can hade gjort det omöjliga, hade bevisat att förändring är möjlig. Nu har det gått sju timmar och jag har tagit mig till Silwan, söder om gamla stan i Jerusalem. Ett hus ska rivas och morgonen, glädjen, känns avlägsen, som om det hade varit en annan tid.

Frågorna hopades denna morgon när jag inom mig fortfarande hör Obamas röst och samtidigt på avstånd ser våldet breda ut sig.

Innan jag kommer fram till huset som ska rivas, stannar jag till en stund och tittar upp mot alla fönster, mot alla balkonger, mot alla platta tak. Människor överallt. Gamla, unga, kvinnor, män. Alla med blicken riktad åt samma håll. Jag slås av tystnaden. Det är som om någon hade sagt; tystnad, tagning.

Många åskådare men väldigt få rör sig. Kvinnor står inne i skuggorna och skyler sig för solen. En gammal man bakom soldaterna försöker ropa något men ropet fastnar bakom förtvivlans galler. Ser hans förtvivlade ögon. Ser hur ryggen är böjd. Ser hur soldaten, soldaten som ser ut som en tonåring visar bort honom. Han får inte komma fram. En ung soldat bär på vattenflaskor, vatten till andra soldater.

Vänder mig åter in mot skuggan, mot kvinnorna. Till skillnad från soldaterna med gröna kläder och tunga vapen ser jag hos kvinnorna värdighet, inte uttryck för hopplöshet men inte heller hopp. Som om man just nu är i underläge men ändå inte förlorat. Som om man blivit av med allt men ändå har allt kvar.

Jag har fortfarande inte kommit ända fram , utan stoppas först av hästburna soldater. Soldater som ropar åt mig. Jag räddas av en fotograf från Reuters som börjar prata mig, som om han kände igen mig. Tillsammans går vi vidare, förbi klungor av soldater. Förbi män i stridsmundering, män som inte ser stolta ut, män som viker undan med blicken, män som inte vill bli fotograferade. Det är bara några äldre militärer som uttrycker en känsla av att vara vinnare men visar ingen glädje.

När jag kommer fram har filmkamerorna börjar registrera, sekund för sekund. Scenen är i klart ljus och solen håller på att sänkas högt över oss, över hustaken. För fotograferna är detta det bästa ljuset. Ljus som skapar kontrast, som skapar djup mot vita kalkstensväggar.

Jag tänker, detta är inte verkligt. Jag måste kommit till en filminspelning. Som om Regissören tagit sig från Fårö till Jerusalem. Som om Bergman var på väg att filmatisera Selma Lagerlöfs bok Jerusalem. Ser framför mig hur Sven Nykvist formar sin högra hand, formar en tresiding för att stänga ute det oväsentliga, låsa blicken i ett koncentrat, samtidigt som jag ser regissören bakom honom tyst se på. Vad jag just då hade velat att det hade varit så, att det jag hade framför mig var spel, agerande. Att det hade kunnat handla om en tragedi mellan far och son. Eller att det hade handlat om svenska bönder som flyttat från Nås till den heliga staden. Men så var det bara ett kort ögonblick.

Jag slungas omedelbart tillbaka när den unga soldaten pekar med hela handen samtidigt som automatvapnet höjs tio grader, riktas mot mannen i dörren som just bär ut den röda mattan, den som nyss hade täckt golvet. På mattan hade det stått ett litet bord. Runt bordet hade soffan, fåtöljer och några stolar varit placerade. Här hade man firat Eid, och vänner hade förra fredagen kommit på besök. Barn hade lekt på golvet och man hade druckit starkt turkiskt kaffe.

Jag har kommit fram till centrum av dramat. Nyss, i morse satt jag hemma med tårar av glädje. Som om valet i USA var viktigt för mig, som om det berörde mig personligen. En ung man stod inför världen och utropade orden, Yes we can. Han hade personifierat att allt är möjligt, Yes we can, att allt går att förändra, Yes we can.

Men nu, några timmar senare är det tystnaden som är mest påtaglig. Grannen har blivit fiende. Hundratals soldater, många unga, nyss var de barn, nu bär de på tunga vapen, utklädda i stridsmundering. Ordern om att förstöra har ropats ut. De unga soldaterna som i morse lyssnade på valresultatet vet nu att Yes we can, betyder något helt annat än det de trodde i morse. Nu betyder det att förstöra, behärska, ta över, riva, skapa förtvivlan, förnedra, vara i kontroll, vara i centrum.

I utkanten står en ensam amerikansk diplomat. Han registrerar och antecknar. Jag är glad och imponerad av hans närvaro. När ett hus rivs finns han där, när en familj blir utkastad på gatan är han närvarande. Och jag börjar tro att något håller på att hända. Någon långt där borta kommer ikväll att läsa det som skrivits, föra det vidare genom systemet, omarbeta det, göra sammanställningar. Förstörda hus på hus förs in i kolumner, idag var det fyra, hitintills i år 86. Någon sammanställer antalet kvinnor, antalet män, antalet barn, gamla, sjuka de som förlorat, och i slutet av januari 2009 är sammanställningen för 2008 klar.

Jag vill tro att detta dokument kommer att finnas där när President Bush lämnar det Ovala Rummet, när President Obama för första gången får en stund i avskildhet. Jag vill tro att Obama i stillhet kommer att läsa rapporten från Östra Jerusalem och att han då inom sig återigen kommer att tänka och kanske säga till sig själv, Yes we can, yes we can change. Just de orden som redan utropats tusentals gånger och som vi alla idag så gärna vill tro på.

Då bröts tystnaden. Huset är tömt. Allt har burits ut och lagts i en stor hög. Leksaker, tandkräm, bäddsoffan, den gula nallen, plastblommor, bord, mattor, kylskåp med uppklistrade bilder på glada barn. Männen tvingas bort, soldaternas uppmärksamhet skärps. Alla blickar riktas mot den gula maskinen, maskinen med den stora hackan, som påminner om ett tandläkarborr, men här borrar man inte. Här handlar det inte om att vara försiktig, här ska något hackas, slås, sönder.

Alla ser på när mannen i helvetesmaskinen närmar sig huset, lyfter på den stora taggen och börjar hacka sig igenom taket. Marken skälver. Mannen som tidigare försökte ropa höjer sina händer mot soldaterna som hindrar honom från att komma fram och sedan riktar mannen händerna mot himlen, den allsmäktige.

Helvetet finns plötsligt framför mig, högst påtagligt. Jag står bredvid familjen som förlorar allt. Framför oss ser vi maskinen som bryter sönder, dödar hopp. Den unga soldaten som i ett demokratiskt samhälle borde skydda den svage fick inte lov att göra det. Jag ser åskådare från när och fjärran. Medmänniskor, journalister, diplomater och aktivister. Barn som skräms av det de ser och som funderar över vilket hus som ska rivas i morgon. Jag ser mig omkring och ser alla ungdomar, alla pojkar. Pojkar som står uppe på taken, på balkongerna, som står i klungor och som börjar prata, börjar peka mot huset som strax är en betonghög och mot soldaterna. Jag ser unga pojkar som knyter handen i fickan och som kanske tänker Yes we can.

De unga pojkarna stod bredvid mig. De såg en familj bära ut sina tillhörigheter. De såg när familjen såg huset bli stenkross. Jag anar vilka bilder de kommer att bära inom sig resten av deras liv.

Jag såg det också. Tillsammans ser vi det på BBC och CNN. Detta sker mitt i Jerusalem, några hundra meter från Via Dolorosa. Mitt i hopplösheten börjar jag säga till mig själv att detta måste stoppas, att vi tillsammans kan stoppa galenskapen. Vi måste sluta att säga att det är meningslöst, sluta med all form av cynism som blivit en del av verkligheten bland utlänningar i Jerusalem. Det måste till slut finnas någon djävla ordning.

Ni som bestämmer över ert lands utrikespolitik gentemot Palestina är egentligen ganska få. Få men mäktiga då ni håller många tusen familjers hus i era händer. Makt måste förvaltas väl då era beslut påverkar de unga människornas syn på demokrati och väcker eller släcker drömmar.

Det plingar till på min mobil. FN genom OCHA skriver att tre hus ska rivas idag fler personer kommer att bli hemlösa.

Mats Svensson (16 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/2542

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Husrivning är ett utmärkt sätt att lära palestinierna att terrorism och massmord på judar inte lönar sig. Problemet är att palestinierna inte är särskilt läraktiga. Men med tiden kommer det förmodligen att klarna för en del av dem.

Permalänk | Anmäl #1 David Jacobsson, 2008-12-13, 13:00

David,
Ibland får man lyfta på hatten och gå vidare.

Permalänk | Anmäl #2 Mats Svensson, 2008-12-15, 09:50

replica chanel replica chanel
replica gucci replica gucci
replica hermes replica hermes
replica louis vuitton replica louis vuitton
discount handbags discount handbags
designer handbags designer handbags

Permalänk | Anmäl #3 k247br, 2010-07-31, 04:10