Hållbar lösning av låsning

Staten löser in alla banker (en tillfällig omsnurrning av pengar) och gör dem till ekonomiska föreningar där låntagarna och insättarna är medlemmar. En andel, en röst. De blir alltså ett slags kooperativ. Det ligger i allas intresse att verksamheten går bra och vinstmedel hanteras som i vilket aktiebolag som helst med skillnaden att alla delägare har lika stor andel av vinsten.

Om en medlem inte anser att den inte får igenom sin vilja med handen, kan han rösta med fötterna och gå över till en annan bank. Hård konkurrens ska råda mellan bankerna, vilket staten ska garantera med tuff konkurrenslagstiftning.

För enkelhetens skull kan vi anta att alla kunder på ett eller annat sätt verkar i den reala ekonomin - fastigheter (inklusive villor och bostadsrätter), industri, varor och tjänster som säljs till verkligt marknadspris.

Men vem vill då satsa riskkapital i ett företag där man inte har inflytande och vinstandel i förhållande till satsade medel. Inte kan köpa sig mer än andra?

Svaret är enkelt: Det ska man inte! Riskkapital i egentlig form ska satsas i den reala ekonomin och i sektorer med fri konkurrens. För mycket av de samlade resurserna i samhället går till finanssektorn eftersom man vet att man kan göra vad som helst med andras pengar och att samhället står för drulleförsäkringen.

På detta sätt kan man också "rena" finanssektorn. Banker blir en sak (som ovan) och investeringsfonder och investmentbanker något annat. De senare ska drivas på vanliga affärsvillkor utan blöjor. Brist på åtskillnad bidrog verksamt till den kris vi nu är i början av.