Stoppa huliganerna

Det som återstår är det slags affekterade och ömkliga attitydskräp, trivialiteter utan sammanhang och mening, som dagligen sköljer över oss i det offentliga rummet. Det är då som sådana saker händer som de i Rödeby.

En medelålders man i Rödeby har en handikappad son. Själv är han psykiskt instabil. Både han och sonen trakasseras av ett ungdomsgäng. Detta pågår under lång tid. Ingen ingriper.

Kommunen tar genom de sociala myndigheterna inget ansvar. Polisen negligerar anmälningar om de pågående trakasserierna. Huliganernas föräldrar tar inget ansvar för sina barn. Till slut brister alla fördämningar hos den utsatte, hjälplöse och av samhället övergivne mannen, som skjuter och dödar en av huliganerna.

Inte oväntat har den aktuella kommunen med en blandning av likgiltighet och brist på ryggrad friat sig själv från ansvar för att utvecklingen tog denna ödesdigra vändning.

Många ungdomar som saknar en balanserande och trygg vuxenvärld, förefaller tro att de har friheter och rättigheter men inga skyldigheter och inget ansvar. För vad betyder väl en kollrig man och hans störde son? Varför skulle epitet som trygghet, integritet, respekt och skydd omfatta dem? Inte vill man ju genom förmaningar kränka eller hämma dessa fina ungdomars kreativitet. Är det ett sådant land vi vill ha? Ett där huliganer få husera fritt, vare sig det drabbar enskilda medborgare eller sväller ut till läktarvåld på våra fotbollsarenor.

Vi kunde lära av elefanterna. En djurpark i Sydafrika drabbades under en tid av till synes oförklarliga skador och dödsfall på sina noshörningar. Kadaver efter kadaver påträffades vid parkens vattenhål. Till slut kunde personalen upprätta ett samband mellan den tidpunkt vid vilken skadorna först åsamkats noshörningarna, och såg att den sammanföll med tillförseln till parken av en grupp unga ledarlösa elefanter. Det var dessa som angripit noshörningarna. Med sina redan kraftiga betar hade de skadat och dödat dem. Det var först när parkledningen i sina försök att komma till rätta med problemen tillförde en grupp vuxna elefanter, som problemen upphörde. Först då var den våldsamma leken över.

Flathet och eftergifter från samhällets och vuxenvärldens sida har gett våldet fritt spelrum. Jantelag och självförnekande, intellektuell och moralisk lättja, brist på ledarskap och auktoritet har framkallat denna situation. En tandlös lagstiftning formulerad av aningslösa lagstiftare som lever i en tid när Kling och Klang ännu kunde framkalla respekt är naturligt nog helt verkningslös.Det är resultatet av detta hjärtskärande svek och bristen på en ledsagande auktoritet som ligger bakom det ökande och allt brutalare ungdoms- och gängvåld som medierna dagligen rapporterar om.

En kritisk gräns har nåtts, en där en ny och ansvarstagande och osjälvisk vuxenvärld måste träda fram och visa ledarskap, i stället för den rena kapitulation, som i det offentliga svenska samtalet upphöjts till snusförnuftigt tal om ungdomars rättigheter och frihet.

Utan tvivel råder andlig och moralisk nöd på många håll i vårt samhälle. Tron saknas. För människor som saknar liv och äkta gemenskap hjälper det föga med en livsstilscoach. Inte ens Idol, Lost eller Robinson hjälper. Inte heller stiga vi mot ljuset genom massproduktion av barnstjärnor, vilkas verklighetsuppfattning snart nog antar deformerade proportioner, till förfång för sig själva och för samhället.

Återinför en sund vuxenauktoritet, med ansvar, ledarskap och trovärdighet i vårt samhälle och våra medier. Återupprätta erfarenheten som norm, värdera ryggrad, civilkurage, omdöme och samhällsnytta, i stället för att idealisera ytlighet och moraliska haverier. Gör människan större. Låt henne växa. Fostra våra blivande medborgare. Tala sanning och allmännytta - inte vinning och egennytta.

Någon beskrev för en tid sedan den typ av snabba – och övergående – framgångar som samtidens hyperindividualiserade och medialiserade värld hyllar som en Tomhetens triumf. Beteckningen är halvt genialisk. Bakom denna tomhetens triumf frodas likgiltighet för medmänniskorna, arrogans och självförhävelse – och i slutändan en lång rad kollektiva dödsryckningar för ett samhälle som en grupp egocentriska lobbyister, PR-människor och andra förskingrare kallar utveckling.