26/11 hade kunnat stoppas

Ett hål i stengolvet. På bilderna från Café Leopold, mitt stamställe i Mumbai (Bombay), ser jag hålet i stengolvet framför bardisken.

Det har orsakats av en granat som i onsdags kastades in i kaféet av en 20-årig pojke.

Därefter började pojken skjuta. Han sköt vilt. Folk skrek. Blod flöt. Sex dog inne på kaféet: tre indier, tre utländska turister.

Senast för några veckor sedan satt jag och frilansfotografen Micke Lindström vid bordet som syns på bilden av granatkratern. Vi drack Kingfisher-öl som serveras i långa plaströr med en liten tappkran längst ner – och vi åt tandorikyckling med nan. Nu ryser jag av fasa när jag läser om skräcken som drabbade kaféet. Varför är reaktionen så känslosam? Vi människor funkar ju så: vi blir mer upprörda när våldet slår till mot en miljö vi är bekant med än när det drabbar för oss okända områden …

Terrordåden i Bombay i onsdags – som i indiska media kort och gott kallas 26/11 – hade kunnat stoppas. Indisk hemlig polis (Research & Analysis Wing, R&AW) fick i mitten av september veta att islamistiska terrorgruppen Lashkar-e-Toiba (LeT) planerade en stor attack mot Bombay och att den skulle komma från havet.

24 september fick R&AW uppfifter om ett pågående träningsläger utanför Karachi i Pakistan. Även här sas att en attack mot Bombay från havet planerades. Hemliga polisen fick också veta att LeT:s operativa chef bett en man i Bangladesh, som kallas Yayah, att skaffa fram internationella sim-kort till mobiltelefoner till en planerad aktion.

I mitten av november hade R&AW pusslat ihop en mängd liknande informationer och hade en ganska klar bild framför sig. Bombay skulle attackeras. Anfallet skulle komma från havet. Hotell Taj Mahal vid Gateway of India i Colaba i södra Bombay var ett av målen.

Hemliga polisen bad 18 november kustbevakningen att hålla utkik efter pakistanskregistrerade eller möjligtvis oregistrerade båtar. Men terroristerna lurade försvaret. De kapade en indisk fiskebåt ute på internationellt vatten, avrättade alla i besättningen utom en, som skulle hjälpa till med navigeringen, och styrde mot Bombay.

De landade nära Badhwar Park vid Cuff Parade, både ett stiligt medelklassområde och en slum ett par kilometersydväst om Colaba. Vid parken väntade andra båtar, som skaffats fram av den muslimske maffiabossen och före detta Bombaybon Dawood Ibrahim (som nu uppges ha sin bas i Karachi, tidigare uppgavs han bo i Dubai), som via ett nätverk av diesel-smugglare har bra kontakter i Bombay.

Hotell Taj Mahals ledning hade fått veta att det fanns förhöjd risk för attentat och hade skärpt säkerhetskontrollerna vid huvudentréerna. Men terroristerna tog sig in bakvägen via ingången för varor och personal på B Behram Marg.

De flesta av terroristerna kom från pakistanska Punjab. De blev tränade i ett år före attacken. Träningen bestod av olika färdigheter som behövdes för att utföra dåden, men också i ideologisk skolning och motivation.

Ett argument för att dessa 19-21-åriga pojkar skulle utföra dåden var, enligt den enda levande gripne terroristen, att hämnas tidigare ”grymheter som begåtts mot muslimer i Indien”.

Om man räknar ihop allt religiöst motiverat våld mellan hinduer och muslimer i Indien efter 1947 (alltså våldet i samband med själva delningen borträknat) består cirka 75 procent av offren av muslimer. Senaste stora massakern på muslimer skedde i delstaten Gujarat i februari 2002 och motiverades av hinduerna som utförde den av att man ville ha hämnd för att muslimer strax innan dödat hinduiska pilgrimer ombord på ett tåg.

Att man valde Bombay som mål kan också tolkas som att stan är den mest ogudaktiga av Indiens städer, en stad som kännetecknas av kapitalism, jakten på mammon, sprit, nattklubbar, slum, Bollywooddrömmar, skamlös rikedom en regnbåge av kulturer, språk och religioner.

Unga pakistanska – och kanske några indiska – muslimer, födda i slutet av 80-talet, närda av Bollywoodfilmer och väl bekanta med Taj Mahals fasad och Gateway of India, slog till mot den dröm som de älskar att drömma … och hatar… eftertraktar och … usch, denna ugudaktiva, syndiga stad, vill förgöra!

Per J Andersson (14 artiklar)
http://per-j-andersson.blogspot.com

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/2355

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

-- Tack för en god redogörelse för bakgrunden.
-- I City-Journal (N.Y.) 2/12 säger dock Guy Sorman att Mumbai-attacken inte var ett desperat tilltag för att dra uppmärksamhet till hur muslimer förtrycks. Det här var i praktiken mer inspirerat av Lenin än av Koranen. Det var en noga planerad operation, under kunnig ledning (i kontakt med al-Qaida), för att uppnå ett strategiskt mål.
-- Pakistan och Indien har varit nära att enas i kampen mot den islamistiska radikalismen. Terror-attackerna kan nu göra att den alliansen aldrig blir av.
-- Pakistan är idag viktigt för al-Qaida. Målet är klart: Man vill återuppliva kalifatet. Man hade hoppats på Saudiarabien, Sudan och Afghanistan, men inte lyckats där. Nu återstår Pakistan.
-- Här hoppas man kunna bygga upp sitt muslimska ideal-samhälle, det första steget mot slutmålet - ett kalifat där Koranen är grundlag, och profetens efterträdare styr enväldigt.
-- Hittills har muslimer och hinduer trots allt kunnat leva samman i Indien. "Inget annat land i Asien ger muslimer lika mycket frihet och möjligheter som Indien." Men inflytandet från arabiska radikala wahabister har blivit starkare. Och bland de 100, kanske 200, miljonerna muslimer i Indien finns nu många 20-åringar som kan tänka sig att offra sitt liv till Allahs och Bin Ladens ära.
-- Allah blir ju glad när människor dödas!

http://www.city-journal.org/2008/eon1202gs.html

Permalänk | Anmäl #1 Staffan, 2008-12-03, 13:04