Mumbai en postmodern installation?

Det skadar inte att för en stund ställa sig utanför den konventionella diskursen, och ifrågasätta seriositeten i det senaste framträdandet på terrorismens stora scen, även om man riskerar att få svar på tal av verkligheten själv.

Ingen tycktes fram till den 26 november 2008 ha hört talas om gruppen Deccan Mujaheddin. Det betyder naturligtvis inte att den inte finns, i alla fall inte med säkerhet. Men det förtjänar att utredas, vilket den indiska polisen med all sannolikhet för närvarande är i färd med. Min utgångspunkt är i alla fall preliminärt, att dåden i Mumbai kan placeras in i ett mönster av stegrade våldsdåd på den indiska subkontinenten, och att dessa våldsdåd som regel är uttryck för socialt, religiöst eller politiskt motiverat eller relaterat våld. Jag gör därför följande bedömning: 

Religiösa motsättningar mellan hinduer, kristna och muslimer, liksom det våld som utövas av landets maoistrebeller, utgör ökande påfrestningar på Indiens sociala och politiska sammanhållning. Våldshandlingar i landet bedöms komma att fortgå på kort till medellång sikt, framför allt fram till, under och en tid efter de allmänna val som skall hållas i maj 2009.

En rimlig hypotes avseende de senaste terrordåden i Mumbai är att dessa bland annat avsetts underblåsa motsättningarna mellan de 150 miljoner muslimer som lever i Indien och landets hinduiska majoritet. 

Islamistiska terrorgrupper och nätverk verksamma i Indien har tidigare huvudsakligen varit baserade i Pakistan. Risken är betydande, att dessa under senare tid fått fäste i Indien, d v s att landet därmed fått ett eget, växande och svårhanterat, nätverksbaserat och gränsöverskridande terroristproblem. Även om de senaste dåden i Mumbai på basis av hittills förmedlade och ofullständigt kända uppgifter bedöms ha utförts av det pakistanska nätverket Lashkar-e-Toiba, är det fullt sannolikt att detta samverkat med grupper, nätverk eller individer i Indien. Denna bedömning förstärks av de många islamistiska terrordåd som tidigare under året genomförts på en rad orter i Indien och vid vilka förmodat Indienbaserade grupper varit verksamma.

Den politiska polariseringen ökar inför de allmänna valen i maj 2009, inte minst sedan det hindunationalistiska oppositionspartiet Bharatiya Janata Party anklagat den regerande koalitionen med Kongresspartiet i spetsen för slapphet och inkompetens gentemot de islamistiska terroristnätverken – och uttalat stöd för de ökande hindunationalistiska strömningarna i Indien.

Våldshandlingar knutna till de pågående delstatsval som inleddes den 14 november och pågår fram till den 4 december har redan förekommit och kan komma att fortsätta.

Motsättningar mellan Indiens kristna minoritet och den hinduiska majoriteten är i ökande. Risk föreligger för våldshandlingar, särskilt vid delstatsvalet i Mizoram den 2 december.

På det utrikespolitiska området föreligger risk för förnyad, ökad misstro mellan Indien och Pakistan, särskilt om det kan ledas i bevis att de senaste dåden i Mumbai har ett huvudsakligen pakistanskt ursprung. Risken mildras å ena sidan av att samtal om samarbete mot terrornätverken redan pågår, men förstärks av den svaga statliga administrativa kontroll som den pakistanska centralregeringen utövar, dels över radikala islamistgrupper, dels över den egna byråkratin och landets väpnade styrkor.

För det övriga internationella samfundet utgör händelserna i Mumbai den 26-29 november en erinran om att den internationella gränsöverskridande terrorism, som visserligen pressats tillbaka i t ex Irak och i Indonesien, möjligen härmed söker sig andra vägar. En indikation kan vara de förändringar i målval som dåden i Mumbai antyder: tidigare har angreppen i huvudsak skett mot marknader och samfärdsel. De senaste angreppen i Mumbai ska ses mot bakgrund av att staden utgör Indiens finansiella livsnerv och att turistmål av stort symboliskt värde, därtill frekventerade av västerlänningar, utgjort medvetna angreppsmål.

Se där ett försök att rationalisera och till 'verklighet' upphöja innebörden i det senaste årens våldsutveckling på Deccan med omnejd. Jag tror att verkligheten finns, och att den ibland gör ont. Världen är inget dataspel. Man ska för den skull inte bortse från den möjligheten, att de unga pojkar som varit verksamma i Mumbai den senaste veckan överlämnat åt betraktaren att sömngångaraktigt konstruera sin egen ganska förutsebara verklighet. Även förutan dåden i Mumbai återstår tillräckligt många attentat för att föreställningen och fiktionen måste vika för en allt påträngande, påtaglig och verklig sådan verklighet.