Dagis är till för barnens utveckling, inte egoistiska föräldrar eller vinningslystna företag

Med företagande och tillväxt som enda utgångspunkt kan förslaget från Timbro, att starta företagsdagis vara rimlig. Föräldrarna slipper då omvägen förbi dagis, både på väg till och på väg från jobbet. Ett kanonbra sätt att överföra tid till arbete enligt förslaget, men hur lång tid tar det egentligen att stanna till på dagis. För de flesta tar det inte många minuter. Sveriges barnomsorg är dessutom av världsklass och blir knappast bättre av att flyttas till företagen. Alltså faller effektivitetsteorin och vi kan ana bakomliggande faktorer som grund till förslaget.

För den konspiratoriskt lagda teoretikern dyker genast några tänkbara skäl upp. Det första är att företagen får möjligheter till bättre kontroll av de anställda, när skäl för föräldrar att frånvara och därmed sänka produktionen med hänvisning till barnens hälsa eller annat, kan kontrolleras på plats. Det andra är att företagen vill göra de anställda mer beroende av och hårdare knutna hårdare till arbetsgivarna.
En form av modern livegenskap som tillämpas i USA, där semesterns längd vanligtvis är kopplad till anställningstid, och i Japan där företagsdagis och semesterbyar ägda av företagen är vanliga. En mer långsökt, men inte orealistisk tanke är företagens möjlighet att säkra en framtida arbetsstyrka. Under bruksepoken ägde bruket allt, inklusive barnens skolgång och barnen gick i föräldrarnas fotspår vid val av yrke. Den tiden vill vi inte återvända till.

Men, oavsett om ovanstående konspirationsteorier är riktiga angriper också de frågeställningen ur fel perspektiv. Sanningen är den att dagens bortskämda trettioåriga föräldrar -ursäkta generaliseringen men aldrig har någon generation haft det bättre ställt materiellt och billigare barnomsorg -lever efter normen "shop till you drop", eller som Queen sjöng, vi vill ha allt vi vill ha allt och vi vill ha det nu. Så långt samverkar företagens ambitioner att tjäna pengar med föräldrarnas ambitioner att förbruka pengar. Grejen är bara den att barnen är lämnade utanför diskussionen, som om de vore accessoarer som kan förvarar lite hur som helst. Heltidsarbetande föräldrar må vara bra för tillväxten, men är långt ifrån idealet för barnen som knappt hinner träffa föräldrarna under arbetsveckorna.

Vuxna individer som bestämmer sig för barn måste våga bryta mönstret från perioden av barnlöshet, för många en lång egoistisk shoppingorgie. De måste inse att barnen inte föds till konsumenter och att prylar aldrig kan ersätta mänsklig samvaro. Ekvationen stor karriär (som innebär arbetsveckor på över 60 timmar) och lyckliga barn kräver supermänniskor, och fler vakna timmar än 16 per dygn. En svår, för att inte säga omöjlig, ekvation.
För de allra flesta återstår avgörande val, antingen att skippa karriären och satsa på barnen, eller att prioritera ner tid med barnen och göra karriär. Det första alternativet tvingar oss att under en period konsumera mindre, eftersom att inkomsterna blir lägre, det andra alternativet utsätter oss för risken att aldrig lära känna barnen.

Självklart kommer barnens behov i konflikt med företagens ekonomiska ambitioner, men ingen skaffar barn med arbetsgivarens bästa framför ögonen och ingen förälder ska behöva ta större hänsyn till företagen än till de egna barnen. Uppdraget som förälder är för viktigt för att slarvas bort på arbetsplatserna och barns behov av föräldrars vakna tid kan inte kompenseras med företagsdagis.

Arbetsgivarna, som älskar resultat- och kvalitetsretoriken i den egna verksamheten, borde ha fantasi att överföra samma retorik till familjefrågan. De måste sluta pressa stressade småbarnsföräldrar att tillbringa mer tid på arbetsplatserna när "kvaliteten" och "resultaten" för den kommande generationen är intimt kopplad till den vakna tid föräldrarna tillbringar med barnen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/2175

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag hängde inte med, hur härleder du logiskt att barnen skulle skadas av att dagisen är privatägda? Det verkar som att du tror att man lyckas uppnå verksamhetsmålet (här: passa barn på ett bra sätt) effektivare om verksamheten INTE drivs i vinstintresse. Därför vill jag fråga om du kan hänvisa till någon forskning som styrker att så skulle vara fallet?
Om inte, är detta måhända bara ett felslut, som bottnar i det faktum att vinstintresse i vår kultur associeras som suspekt? Dvs en irrationell fördom. Du pratar om hur förkastligt det är med konsumtion, så det är uppenbart vad dina värderingar är, men jag hittar som sagt inga argument till den slutsats du presenterar.

Permalänk | Anmäl #1 Glenn Lacrosse, 2008-11-20, 11:54