Mats Odell vill skicka ateister till kyrkan

Bra talat, jag är också ateist. Men låt oss inte stanna där. Varför ska staten ens hålla reda på folks s.k. civilstatus, dvs huruvida människor vill leva tillsammans, har levt tillsammans, har levt tillsammans med någon som dött, som singlar, i kollektiv eller på annat sätt. Det bör inte vara statens sak att hjälpa folk manifestera sina band till varann genom att ha nån ruta om civilstatus i nån blankett nånstans, eller att subventionera barnalstring (är inte jorden tillräckligt överbefolkad som den är?). Avskaffa äktenskapet ur juridiken överhuvudtaget! Sen kan vemsomhelst genomgå vilka ceremonier som helst, i vilken kyrka eller annan sammanslutning som helst. Kalla dem äktenskap eller vad ni vill. Varför t.ex. inte låta sig välsignas av en Elvis-kopia på kanten av Grand Canyon, samtidigt som flygplan skriver "jag älskar dig" med rök på skyn. Det vore väl mycket mer personligt än nåt standard-äktenskap, bara för att vissa lever normativt och tycker att man måste leva som alla andra alltid gjort, utan att ifrågasätta.

Problemet, sett ur kristen synpunkt, är att överheten försöker förmå framför allt Svenska kyrkan, f.d. statskyrkan, att börja viga herrar. Med varandra. (Och föralldel damer också. Likströms-kontakt, alltså.)

Det är rätt många som har invändningar ifråga om detta, inte alls bara kristna. Men det förslag som finns -- undertecknat av bl.a. humanist Sturmark -- säger att staten borde börja registrera sammanboende, och låta vigandet bli en affär för trossamfunden, enligt regler som de själva fastställer.

I progressiva kretsar hoppas man dock intensivt att få se herrar och damer med likströmsdrift gifta sig KYRKLIGT. Man försöker alltså köra över påven och pingstpastorerna, som är helt emot detta.

Sturmark däremot borde väl som hederlig humanist rimligen vilja att INGEN gifter sig kyrkligt. Ett betydligt större exkluderande, alltså, än vad påven står för, men ändå i samma riktning, en partiell överensstämmelse.

Eller hör Sturmark kanske till de intlektella som menar att naturligtvis INGEN ska gifta sig, i alla fall inte i någon kyrka, men att alldeles självklart HERRAR ska gifta sig -- i kyrkan, med varandra...! Und der Teufel lacht dazu.

Jag måste säga att jag – utifrån vad Christer Sturmark skriver – inte begriper vad han och Odell träter om. Är det copyrighten på ordet äktenskap? Jag tycker förslaget från Glenn Lacrosse verkar utmärkt – det krävs nog inte så många ändringar i lagstiftningen för att göra det perfekt.
Till Christer Sturmark vill jag säga att jag har varit medlem i humanisterna och att jag känner stor tveksamhet inför att förnya medlemskapet.

Detta handlar just om rätten till ordet "äktenskap".

Juridiskt "behövs" det en lagstiftning som gör det möjligt för två personer att ansluta sig till ett färdigt paket med avtal lämpliga för långvarig samlevnad. Särskilt praktiskt är detta för föräldrar med gemensamma barn.

Vad man i lagtexten skall kalla detta förbund har ju mindre praktisk betydelse. I lagtexten kallas förhållandet äktenskap och de som ingått äktenskap kallas makar. Detta gör att man sedan i annan lagtext kan hänvisa till orden äktenskap och makar och därigenom ansluta till äktenskapsbalken. För homosexuella finns motsvarande lagtext där partnerskap är det ord som används. Naturligtvis vore det en ganska enkel övning att hitta på ett nytt ord att använda i lagtexten, och att använda detta könsneutralt. Det kan vara partnerskap, civiläktenskap, juridisk samlevnad typ 2 eller vad som helst (kanske Pippis gamla ord "spunk" skulle kunna få en betydelse?).

Med detta sagt så kan man ju tycka att det är lite en sandlådediskussion. Vem får använda ordet äktenskap? Men man får nog ha respekt för att många människor känner att ordet äktenskap har en tillräckligt stor laddning för att det skall vara värt att bråka lite om.

Jag tycker då att just ordet äktenskap har den kulturella laddning som gör det lämpligt för att användas för den juridiska samlevnadsformen. Jag tycker inte att de religiösa samfunden kan göra anspråk på ensamrätt till begreppet. Men det är ju inte fakta, utan min åsikt.

Klart som tusan att ordet ÄKTENSKAP hör religion och kyrka till. Det är ju där det kommer ifrån.

Lika klart som vi har FRIHET från religion som humanisterna gärna önskar - så har vi också RELIGIONSFRIHET.
I religionsfriheten ingår att utöva sin religion, och köper man inte konceptet i en religion så SLIPPER MAN.

Busenkelt.

Man skulle kunna ändra på en massa andra saker i kyrkan också, så att den ska "passa" humanister, ateister... varför inte spela innebandy i kyrkorna också?
Det är ju faktiskt kul!
Kanske ha beachpartyn med sand på golvet, sånt är ju faktiskt nått som alla ungdomar gillar!

Nä, kommer ni på nya påhitt så bygg då egna humanisttempel där ni kan göra vad ni finner bäst.

Slutligen - kärleken finns i oändligt många former. Därför ska termen "giftermål" omfatta alla. Men man ska absolut inte tvinga religioner att frångå sitt budskap.

AMEN

Det jag inte förstår är varför det är så betydelsefullt för icke troende att överhuvudtaget ingå äktenskap. Arvsrätt och legal infrastruktur - allt det begriper jag. Men det borde väl gå att ordna ändå. Och hur är det med det registrerade partnerskapet som redan finns? Ger inte det ungefär samma rättigheter och skyldigheter som äktenskapet? Varför skulle man inte kunna tänka sig det också för icke-religiösa tvåkönade par?

Nej, vore jag ateist skulle jag snarast avfärda äktenskapet som en gammal religiös rit som spelar noll och ingen roll för mitt liv. Jag skulle med glädje etikettera relationen med min livskamrat något väsentligt modernare än "äktenskap". Kanske partnerskap, samlevnadskontrakt eller motsvarande. Om jag nu ens skulle vara intresserad av att sätta formell beteckning på min relation.

Mattias, om du inte är ateist klingar det falskt när du föreslår vad vi ska tycka. Jag tycker äktenskap och att gifta sig låter jättefint, oavsett könsfördelning och huruvida någon kyrka är inblandad. Om du vill göra en distinktion får du nog finna dig i att kalla det ena för "äktenskap inför Gud" eller något sådant, för du har dessvärre inte patent på ordet. Kolla, nu lägger jag ord i din mun också - det smittar!

Erik, när du säger: "...köper man inte konceptet i en religion så SLIPPER MAN", menar du i själva verket "...så FÅR MAN INTE". Religiösa regler, doktriner och liknande gäller ju bara utövarna av respektive religion.

Peter: Nej någon ateist är jag ju inte, men inte särskilt kyrklig heller. Har, som de flesta andra svenskar inbillar jag mig, en slags grundtro. Det känns naturligt och högtidligt att avge äktenskapslöfte i en kyrka och när mamma går bort skall en präst vara med under begravningen. Jag kan be till gud emellanåt. Ungefär så.

Jag föreslår er ateister ingenting. Jag är bara förvånad över att ordet äktenskap är så viktigt för er. Personligen tror jag t.ex. inte på särskilda privilegier för adeln. Det innebär att jag förespråkar samma rättigheter och skyldigheter för alla medborgare oavsett börd. Det innebär emellertid inte att jag själv vill kallas för greve eller friherre. Tvärtom. Greve och friherre kan de få kalla sig som anser att det har någon betydelse för dem, men jag är glad om jag slipper så länge som jag inte förvägras samma rättigheter.

Mattias, jag tycker din ständiga förvåning är osaklig, icke-troende kan ju inte rå för hur du känner. Däremot kan jag argumentera för något jag tror på, även om det absolut finns viktigare saker.

Jag tycker din jämförelse med grevar och friherrar är felaktig, dom titlarna har ju ingen egentlig funktion längre, och varför skulle ofrälse behöva kalla sig så? Däremot är mina föräldrar och alla mina andra föregångare just gifta och har alltså ingått äktenskap. I vår definition av begreppet ingår inte valet av lokal och förrättare, så vi brukar lägga till 'kyrkligt' eller 'borgerligt' för att förtydliga. Jag förstår inte varför det skulle krävas ett annat ord för icke-kyrkligt bröllop.