Fritt forum

om Fritt forum

Att våga göra upp med sig själv

Publicerad: 2008-10-23 12:10, Uppdaterad: 2009-03-25 23:03

91 millningar
3 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

På ett allmänt plan har jag ett utbrett intresse för mänskliga rättigheter, minoritetsrättigheter och demokrati. Med anledning att jag har en kurdisk förälder har kurdfrågan ofta kommit att bli det redskap som jag använder för att redogöra för mina tankar kring ovan nämnda intressen.

Trots att Turkiets explicita behandling av kurder går att finna på fler än ett plan försöker mörka krafter i landet envetet maskera det förtryck som pågår mot folket genom att flytta fokus från det egentliga problemet. Bakom avsaknaden av mänskliga rättigheter i Turkiet ligger nämligen ett djupt inrotat problem, den kemalistiska förtrycksapparatens försvarare.

Alltsedan republiken Turkiets grundande har människor som valt att behålla en icke-turkisk identitet kommit att utsättas för ett systematiskt förtryck. Kemalismen, en nationalistisk ideologi besjälad av den turkiske landsfadern tillika krigsherren Mustafa Kemal, har vidmakthållit förtrycket genom sätta sin prägel på var och varannan offentlig institution i Turkiet. Konceptet bygger på att skapa en nationalstat vars befolkning tvingas underkasta sig idén om ett språk, en kultur, en historia och en identitet. Varje individ född inom Turkiets gränser betraktas som turk, oavsett bakgrund. Ett snävt perspektiv, som inte rymmer plats för oliktänkande. Ett grundläggande problem som därmed uppstår är bristen på respekt för minoriteters mänskliga rättigheter.

De drygt 20 miljoner kurder som lever i norra Kurdistan och Turkiet kan gott utgöra exempel på en nation som under decennier har fått utstå den turkiska statens enväldiga kemalistpräglade assimilationsapparat. Som ett led i assimileringen har de kurdiska områdena medvetet försatts i socioekonomisk misär med utbredd fattigdom och hög arbetslöshet som resultat. Norra Kurdistan utmärks därtill av en förfallen infrastruktur och ett underutvecklat skol- och utbildningsväsende. Reaktionen mot behandlingen har tagit sig uttryck i flera former: folkligt, politiskt och militärt. Ofta överlappar dessa varandra, men också kan de vara separata krafter som med olika medel tar upp kampen mot orättvisorna. Här är det viktigt att se hur Turkiet flyttar fokus från de grundläggande problemen de orsakat och gör reaktionen på problemen till huvudproblemet.

Inför sommarens parlamentsval i Turkiet valde representanter för flera av de största partierna i landet att bestämt förneka den kurdiska frågans existens. De valde istället att klä ut problemen i norra Kurdistan som socioekonomiska, och menade att svårigheterna kommer att lösas med hjälp av reformer på motsvarande nivå. Med andra ord förflyttas fokus återigen. De behandlar symptomen, inte åkomman. Politikerna skrapar på ytan av konsekvenserna som förtrycket fört med sig istället för att problematisera förtrycket i sig, ett förtryck som de inte vågar göra upp med. Det hade indirekt inneburit att de skulle tvingas göra upp med sitt lands stoltaste och allra heligaste ideologiska grundpelare, kemalismen. Bristerna i den skulle en gång för alla blottas offentligt. Det redskap som en gång använts för att hålla Turkiet intakt skulle komma att bli det som försätter landet i kraftig gungning. Konceptet Turkiet skulle komma att ifrågasättas.

Naturligtvis vore det enfaldigt att sluta ögonen för de reforminriktade turkiska krafter som avser att förbättra situationen i norra Kurdistan. De finns. För första gången har Turkiet anförts av en regering som visat ett intresse, om än blygsamt, för att exempelvis investera i demokrati, mänskliga rättigheter och humankapital i norra Kurdistan. Emellertid ligger inte intresset för förbättringarna i övertygelsen om varje medborgares rätt att hävda sin etniska, kulturella eller religiösa tillhörighet; norra Kurdistan är Turkiets språngbräda in i EU. Även om halvhjärtade reformer i området har bringat förbättringar, så är det angeläget att det internationella samfundet i allmänhet och EU i synnerhet är på det klara med att de flesta reformer som vidtagits inte har tagit sig uttryck på annat sätt än i teorin. Kemalismen har ännu ett alltför stadigt grepp om den turkiska statsapparaten. Även om den turkiska regeringen presenterat en vilja som har till syfte att uppnå förbättringar, så finns det andra inflytelserika krafter i landet som enträget och utan att sky några medel gör vad man kan för att upprätthålla Mustafa Kemals ostadiga konstruktion. Innan Turkiet ger sig i kast med att bemöta den kurdiska frågan på allvar, väntar ett annat problem: att göra upp med kemalismen självt, en utmaning som skulle ta ordet självrannsakan till helt nya dimensioner.

Ursprungligen publicerad på Beyan.net

(808 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1797

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Välskriven insändare som pekar på huvudproblemet vad gäller kurdfrågan och många andra demokratifrågor i Turkiet- den kemalistiska statsideologin. Tyvärr, målar skribenten in sig i ett hörn genom att prata om Norra Kurdistan. Vad innebär det? Detta för tankarna till skribentens avsikter med insändare. Vill han se ett demokratiskt Turkiet där kurdernas kulturella rättigheter är säkrade och respekteras, eller är han en kurdisk nationalist som drömmer om ett Norra Kurdistan, Södra Kurdistan, Västra Kurdistan och ett Östra Kurdistan?

Alla kurdvänner och kurderna själva har mycket att tjäna på att ta avstånd från det våld som präglat kurdfrågan i Turkiet i 25 år. Den utbredda kurdiska natonalismen i bland den kurdiska diasporan i Europa finansierar och stödjer PKKs terroraktiviteter i Turkiet. Detta skadar främst demokraterna i Turkiet som vill se en fredlig lösning av kurdfrågan i Turkiet.

Å andra sidan är enda alternativet för att skapa ett Norra Kurdistan blodbad och krig.

Den pro-kurdiska rörelsen i Turkiet och kurdvänner i Europa måste lära sig att skilja på kurdfrågan och PKK frågan.

Så länge PKK fortsätter sin sk väpnade kamp" kommer man att hälla vatten på antidemokraternas kvar och någon lösning på frågan vara avlägsen.

Svårare än så är det faktiskt inte när det gäller Turkiet.

Permalänk | Anmäl #1 Osman, 2009-04-27, 23:48

"Norra Kurdistan" är området som kurderna stal från Turkiets kristna ursprungsbefolkning, armenierna och assyrierna (syrianerna) efter att dessa mördats och fördrivits från sina hembygder av just kurderna. Städer där kurderna är i majoritet idag, t ex Van, Diyarbakir, Urfa etc, tillhörde dessa fördrivna folk. Det är därför intressant hur vissa kurder använder sig av namn som "norra Kurdistan" eller "Kurdistan" över huvud taget. Man har märkt att illa informerade svenskar ofta uttrycker sympati med dessa kurder och stödjer dem i deras strävan efter ett fritt "Kurdistan", och i nästa andetag ropa efter "erkännanden" om folkmord på armenier från dagens turkiska regering. Då ska man först ta reda på vad som hände i denna region och vilka som bär ansvaret för att armenier och andra kristna folk fördrevs från sina hem. Ty om armenierna ska ha rätt att återfå mark och bostäder så försvinner "Kurdistan" illa kvickt, och kurderna får ta sin tillflykt till bergen igen.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Barn- och tvångsäktenskap

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Att våga göra upp med sig själv

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar