Kyrkans sexproblem begravs levande

Religionen har i årtusenden varit en bärande kraft i samhällsbygget. Inte minst vad det gäller moral och etik. En religiös tro har historien igenom också erbjudit enskilda människor tröst och hopp i en föränderlig tillvaro. Samtidigt har syndakatalogen ständigt använts av prästerskapet för att kontrollera både varandra och kyrkans anhängare. Även om detta sker mer subtilt idag är så fortfarande fallet.

Sverige är numera ett av världens mest sekulariserade länder. Vilket inte innebär att människors andliga behov försvunnit. Problemet med kyrkan är att hon inte hängt med sin tid. Inte fullt ut förstått de genomgripande systemskiften vårt samhälle har genomgått. Den utveckling, på gott och ont, människan utsatts för.

Kyrkans oegentligheter lyfts alltmer ut i offentligheten. Samtidigt lever kyrkans ledarskap privat kvar i en fortsatt sluten miljö, på gränsen till en subkultur. Där härskar fortfarande mycket skam, förnekelse, obearbetade lustar, rädsla både för det okända och inför att avvika mot normen, samt en oförmåga att kunna se kritik som något konstruktivt. Enklast blir då att begrava problemen levande.

Kyrkan är bra på att trösta i kriser och hjälpa nödställda i omvärlden. Däremot är hennes ledarskap betydligt sämre på att itu med sina egna problem. Skam den som felar eller vågar sätta sig upp mot rådande uppfattning. Den personen riskerar snabbt att uteslutas ur gemenskapen. Att få etiketten som förtappad eller svikare. För att sedan korsfästas som syndare och icke bibeltrogen. På många håll styr därför rädslan det inomkyrkliga beteendet.

Både den sexuella frigörelsen och kvinnans självförverkligande har ställt till det ordentligt innanför kyrkans murar. Det är inte bara en ny syn på bibelns texter om kvinnliga präster och homosexuella som ska till. Kvinnor och män måste numera även i kyrklig miljö kunna hantera den självklara spänning av fysisk karaktär som kan uppstå på en arbetsplats mellan två individer.

Det växande antal präster som idag anmäls för alltifrån porrsurfande till allvarliga övergrepp har djupa problem med sin egen sexualitet. Eftersom den ofta livslångt varit hårt skuldbelagd skapar varje avsteg från det tillåtna en enorm ångest hos den enskilde individen. Den som inte ges möjlighet att bearbeta detta i tid riskerar att hamna i ett sexuellt missbruk. Något som i sig kan skapa tvångstankar som sedan lätt kan gå överstyr i övergrepp.

Homosexualiteten är på många håll fortfarande så tungt skambelagd i kyrkans värld att många inte ens kan tala om den på ett nyanserat och mänskligt sätt. Även om antalet homosexuella präster ökar, får de ofta utstå både mobbing och annat i sin tjänst. I sin egen rädsla för det okända, kanske också för vad som kan dölja sig i de egna skrymslena, dänger man i stället till med några lösryckta bibelcitat för att motivera sitt motstånd. Samtidigt gör man allt för att tysta ner de sexuella skandalerna i kyrkans värld. Det är ännu så länge viktigare att inte få ett skamfilat rykte än att ta itu med de egentliga problemen.

Vad det gäller sextrakasserier, kvinnoprästmotstånd och ibland en allmänt hållen attityd gentemot kvinnor ligger både bibeltolkningar och gamla rollfördelningar i botten. På sina håll i den svenska kristenheten kan man vid besök i den kyrkliga gemenskapen tro sig förflyttad åtskilliga decennier bakåt i tiden. Kvinnan tiger still och vet sin plats. Och den är inte i första hand i tjänst framme vid koret. En liknande syn på vårt lika mänskliga värde gör givetvis kvinnan till lovligt byte för osäkra och oupplysta män.

Problemet är att det kyrkliga ledarskapet i stort tillhör den gamla stammen av män som fått syndakatalogen med bröstmjölken. De som också fostrats i tron att en kristen människa är lite bättre än alla andra. Därför måste synderna i de egna leden begravas levande, så att inte kyrkans rykte utåt befläckas.

Kyrkan har en egen tio-i-topplista över synd, där sexualiteten sedan länge beslagtagit första platsen. Den är på sina håll så skamlig att man väljer att låtsas som den inte finns, annat än inom äktenskapets ram. Ibland tar sig rädslan för sexualiteten uttryck in absurdum, så att kroppslig beröring i form av en oskyldig kram kan uppfattas som hotfull. En liknande förnekelse av ett mänskligt behov av fysisk beröring skapar i sin värsta form övergrepp och trakasserier.

Ända sedan Adam och Eva åt av kunskapens frukt i Edens lustgård har kyrkan haft problem att på ett sunt sätt erkänna och att ta sig an människans sexualitet. Förhoppningsvis gör ett nytt och yngre ledarskap på sikt upp med den gamla syndakatalogen. Givetvis måste även vår sexualitet innefattas av ett ansvarstagande gentemot både oss själva och vår omgivning. Men att fortsätta begrava de sexuella problemen inom kyrkan levande, bäddar endast för ökad lust till förbjuden frukt.

ulla gabay (14 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1785

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Jag har varit aktiv i föreningsliv, i facket och i olika sammanhang sedan jag var tonåring. Sedan flera år är jag gräsrot inom Svenska kyrkan och var det under en period också tidigare. INGEN ANNANSTANS har jag mött så mycket vidsynthet, tolerans, bildning och äkta självkänsla som hos kyrkofolket. Det gäller både präster och lekmän. I den församling där jag är aktiv finns två präster. Båda är kvinnor. Genuint begåvade och respekterade av alla.

Permalänk | Anmäl #1 Greger Morin, 2008-10-23, 14:55

Well, Svenska kyrkan är väldigt olika beroende på var man bor och vilken församling man tillhör. Det finns kristna som trots sin religion kan vara öppenhjärtiga, medmänskliga och inte fördömande. Men dem är, precis som i alla religioner, en mycket liten minoritet.

De flesta religioner leder till att man exkluderar andra människor, att man ser människor som inte delar ens trosuppfattning som sämre människor och man tror ofta att ens religion och gud är mer sann än andras eller den enda sanna.

Religion leder i slutändan nästan alltid till intolerans och förtryck. Debatten om könsneutral äktenskap är ett typiskt exempel på detta.

Man talar om kärlek, men i praktiken utövar man förtryck.

Permalänk | Anmäl #2 John Park, 2008-11-08, 18:02