Feministisk determinism

Ska man lyssna på Katrine Kielos så är kvinnors kroppar ett motiv för välfärdsstaten. Ska man lyssna på Elise Claeson så är dagis skulden till kriminalitet och att ungdomar skär sig i armarna, så då är slutsatsen att det är kvinnors biologiska öde att nära de små. Ska man lyssna på Karolina Ramkvist så är det biologistiskt att vara konservativ eller om det är tvärtom, biologism blir vilket fall som helst liktydigt med Elise Claeson. Och så kan man lyssna på Petra Ulmanen som menar att hon såg ljuset när hennes bebis visade att människor är beroende av varandra, och vips kommer hon till slutsatsen att det är ju ett argument för välfärdsstaten.

Att vi som människor är beroende av varandra skulle ha varit en insikt som landar när man föder barn,? Jag vet inte vad det är för samhälle som Björk och Ulmanen levt i innan de födde barn, det måste ha varit förfärligt kallt och ensamt. Men nu är inte det sant, detta är inte en neddimpande insikt, för denna typ av kritik mot "liberalism" är allt annat än ny. De har bara kommit på något som verkar vara ett attraktivt argument för välfärdsstaten och som de tänker sig är dödsstöten för ett individualistiskt perspektiv på människan. Här krävs lite determinism. För att komma dithän kan de naturligtvis inte låta bli bebisarna, och voila, alla fattar ju hur beroende en bebis är. Men av det följer ju knappast att bebisars beroende av omsorg förklarar kvinnors beroende av stat och försörjare. Bebisargument skyfflas runt som om det har något att säga om vuxna ansvarstagande människor.

Vår biologi motiverar emellertid inte något annat än den fullaste respekt för var och en av oss som individer. Att vara kvinna och människa är något vida mer än att vara potentiella mammor vars karaktärsdrag är att vara specifikt beroende av andra, mer än män och av män, Vi är inte bebisar.

För det första är man inte "biologist" för att konstatera att vi är biologiska varelser. Det är ett naturvetenskapligt faktum, vi är inte i skapade i en cementblandare. Biologism är att försöka sortera vad för mänskliga beteenden som är inlärda och vad som är medfödda, och här finns inte någon slutsats som säger att för att något är så måste det betyda att så bör det vara. För det andra är det inte biologistiskt att påstå att vår biologi förutbestämmer vår identitet eller plats i samhället, det är olika former av determinism. Men determinism är helt oavsett om vi tänker oss att allt kan förklaras i biologiska termer eller i socialkonstruktivistiska termer, och det är vad det handlar om egentligen, den gamla diskussionen om den fria viljan kontra determinism. Äger vi ingen fri vilja, så är det lättare att motivera någon slags högre makt som skyddar oss.

Vad debattörerna i den här konstellationen alla delar är en gemensam syn på kvinnan som är just deterministisk. Claeson är inte biologist oavsett vad alla tror, hon är en biologisk determinist, vilket är något helt annat. Björk är inte heller biologist, hon sniffar på ett argument för att stärka ett feministiskt försvar för välfärdsstaten, inget annat.

När vetenskapen kommer i kapp och det socialkonstruktivistiska paradigmet vittrar sönder så måste ju feministerna hitta på något nytt, och in kommer "beroendet" i nygammal skepnad. Kvinnor har alltid fått kämpa emot denna syn på att vi skulle ha en mer "beroende" natur, förr var vi inte var dugliga att utöva självbestämmande. Nu ska denna natur bejakas och vi anses tydligen fortfarande inte kunna utöva självbestämmande.

Detta är inget annat än kvasivetenskapligt mummel och förvisso skickligt kamouflerat som "kolla vi erkänner nu att vi är biologiska könsvarelser". Verkligen en fantastisk insikt, vi är inte komna ur en cementbandare och satta på en öde ö, tänk vilka framsteg dessa feminister gjort som fattat något sådant?

Varför skulle vår biologi behöva en välfärdsstat?

Argumentet vilar i en tanke att kvinnor är av naturen orättvist eftersatta för de kan föda barn, därför behövs välfärdsstaten för att balansera upp denna orättvisa. Ett annat sätt att säga samma sak är att kvinnor är mer beroende av andra människor och omsorg än resten av mänskligheten. Annorlunda men mer direkt på sak, är att säga att vara kvinna är en biologisk orättvisa, och den politiska konsekvensen av detta är att lika rättigheter mellan könen inte är nog eller att det krävs särskilda rättigheter för kvinnor för att stabilisera någon slags jämställdhet.

Det förutsätter att konsekvenser av kvinnors val (som inte är fritt) att bilda familj åligger en stat att ta ansvar för. Mot kollektiva rättigheter står alltjämt individualism i vägen, så den måste förstås dräpas, och för att kunna göra det krävs att lyfta fram människan som ofri, slav under sina gener eller slav under strukturerna. Så vad som formulerats är att kvinnors värsta fiende är den liberala och individualistiska friheten. Och för det krävs samma gamla deterministiska plåga för att nedvärdera oss som fria människor.

Biologism och individualism

Det är mer rimligt att tala om könsskillnader som en komplex väv av både biologi och kultur som i sig inte är möjliga att sära på som två separata system. Kultur och sociala relationer är en konsekvens av vår mänskliga biologi och våra idéer om oss själva och vår identitet som individer är resultatet av ett dynamiskt spel mellan våra gener, miljön och kulturen. Det finns en kärna av biologi i våra göranden, och det är framför allt i sexualiteten de kommer till uttryck, men hur och till vilken grad är inte klarlagda, däremot kan det visas att villkor också har skiftat dramatiskt. I viss mån lever förtryckande strukturer kvar emedan andra inte kan påstås vara fallet längre. Det finns inga kollektiva eller lagliga hinder att välja utbildning och yrken: emedan det sociala straffet fortfarande kan vara hårt för den som rör sig utanför normerna.

Biologen Anna Rotkirch sade detta på ett bra sätt i en artikel om moderskap, när hon argumenterade för att integrera genusperspektiv med evolutionära teorier. Hon påpekar att biologism blir ofta synonymt med essientialism, och att det "naturliga" blir förstått som något instinktivt, automatiskt och trivialt. Men, det är här det börjar bli halt om tvålen, för som Rotkirch säger, alla de specialiserade saker vi gör som människor är redan en del av vår utvecklade mänskliga natur. Evolutionär forskning kan bidra till att både förklara essentialism och utmana essentialistiskt tänkande om naturen, som  exempelvis moderskapet.

Om vi har bättre verktyg och bättre kunskap så slipper vi ständigt återkomma till känslan av misslyckande så fort vi ser att kvinnor och män inte gör exakt samma val, och av det tänker oss att det fungerar smärtfritt att ropa på fler reformer och ännu fler åtgärder, istället för att ägna oss åt att värna att vi som människor måste få avgöra i våra egna liv hur och vad, och utan att känna oss misslyckade och osolidariska. Den där jämställdheten som drömdes om på 70-talet har revolutionerat mycket, men inte hela vår livsstil, det är i så fall lätt att dra en reduktionistisk slutsats att det fortfarande råder maktstrukturer, eller nu de populära men missförstådda generna, och det biologiska "beroendet", som kan förklara detta. Om vi däremot tänker oss att det inte är hela förklaringen så framstår det inte som lika "misslyckande", utan ett framåtskridande där individers frihet att göra val blir viktigare att framhålla än att göra korrekta val, och det är först då vi kan röra oss ifrån politiska föreställningar om könet.

Ett individualistiskt och liberalt budskap, som inte erkänner den socialkonstruktivistiska läran och som lägger biologisk determinism åt sidan på den historiska skräphögen där den hör hemma, utgår inte från synen att individer bör något alls bara för att andra gör på ett visst vis, oavsett hur beteenden och preferenser förklaras.

Vi som individer är inte summan av krafter bortom oss, utan är unika resultat av naturens dynamiska interaktion med miljön. Tron att det är möjligt att förutspå enskilda människors alla möjliga beteenden och handlingar, och därmed kunna forma en människa i önskvärd riktning, är strikt talat en föreställning som borde självdött vid det här laget. Få människor, förutom enäggstvillingar, delar exakt samma genetiska uppsättning, och ingen människa delar och möter exakt samma miljöfaktorer, att förutspå alla utfall av dessa är som att försöka sätta ett mått på oändligheten. Denna mänskliga och fantastiska dynamik är också ett utmärkt argument för att avfärda all form av anspråk på en hård determinism. Det inbegriper i sig ett försvar för den mänsklig fria viljan.

Ingen är någon annan lik, ändå är vi väldigt lika, som att alla människor utövar fri vilja, en mänsklig förmåga som har med vår förmåga att läsa av och uppfatta verkligheten och vår bedömning hur den ska tacklas på bästa vis för våra egna syften. Att bebisar inte har den förmågan utvecklad torde vara självförklarande.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1788

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Louise Persson har lyckats med konststycket att få in samma artikel två gånger. Obotligt avundsjuk som jag är dubblerar jag min kommentar.
Mycket intressant, men jag vill anmärka på en begreppsglidning. Vad är definitionen på välfärdsstat? Låt oss för diskussionen anta att det sociala system de skribenter de av Louise Persson kritiserade aktörerna förespråkar verkligen är en välfärdsstat. Då är därmed inte sagt att denna välfärdsstat är den enda möjliga.
Vi måste en gång för alla göra upp med den socialistiska myten att alla människor är likadana (och som mycket riktigt kom till sitt konsekventa uttryck i den stalinistiska ideologin, med sitt förnekande av genetiken överhuvud taget, såsom "fastlades" av den notoriske Lysenko, med ödesdigra konsekvenser för de vetenskapsmän som inte delade hans uppdattning; på tal om "välfärdsstat, alltså). Så långt är det närmast självklart att instämma med Louise Persson; det borde vara en icke-fråga.
Vad jag omöjligt kan förstå är varför välfärd måste innebära kollektivism. Jag kan ganska lätt föreställa mig en välfärdsstat som tar hänsyn till människors olika personligheter, behov och förutsättningar. Det får medges, att det historiskt inte kunnat frambringas ett sådant, men därav följer inte att ett sådant projekt är omöjligt i framtiden.
För liberalismen gäller det omvända resonemanget. Man får medge att liberalismen efter tre sekler visat sig överlägset. Därav följer inte att så blir fallet i framtiden. Personligen anser jag friheten, inte liberalismen, vara politikens överordnade värde. Det är kejsaren som man skall hylla, inte hans kläder. Vad slags ideologi som bäst gagnar frihetens sak är verkligen ingalunda klart!
Vad är frihet? Också detta är en fråga med oanat djup. Låt oss kalla det frihetens mystik. Den har jagit upp i en egen artikel här på Newsmill. Aning föregår klarhet och rationell analys, ett tillstånd av bävan, ödmjukhet och drömlik vaka.
Slutligen vill jag erinra om 70-talets feminism, skapad av den legendariska Grupp 8. Den var verkligen bra. Den gjorde massor av nytta, för både kvinnor och män. Den hävdade att kvinnor skall frigöra sig av egen kraft, och inte genom statlig inblandning. Liberal var den sannerligen inte. Den var raka motsatsen.
En renässans för detta slags feminism vore verkligen ett utmärkt komplement till det likaledes hedervärda liberala grepp som appliceras av Louise Persson. Konkurrens föder framsteg. Må hundra blommor blomma.

Permalänk | Anmäl #1 Peter Ingestad, 2008-11-04, 02:41