Olycklig kärlek och känsloförtvivlan tycks vara straffbart i dagens moderna samhälle. En konsekvens av överdrivet fokus på feminismen?

Sydsvenskan rapporterar idag om en 41-årig man som döms till dagsböter eftersom han fortsatt att uppvakta en f d fästmö/flickvän. I sin uppvaktning har han iakttagit viss försiktighet. Detta bekräftas av kvinnan enligt SDS:

"Enligt kvinnan var mannens brev och sms inte hotfulla utan kärleksfulla. Men hon tyckte att det var obehagligt när kontakten inte upphörde trots att hon sagt ifrån flera gånger."(SDS, 15 oktober 2008, nätupplagan)

Trots att detta med all önskvärd tydlighet handlar om att den här kärlekskranke mannen genom uppvaktning endast velat vinna tillbaka sin partner och sin kärlek döms han:

"Tingsrätten konstaterar att mannen trots tillsägelser sänt kvinnan ett antal paket och sms av personlig natur, en uppvaktning som kvinnan känt stort obehag av.[…]  Påföljden blev 60 dagsböter."(SDS, 15 oktober 2008, nätupplagan)

I dagens moderna samhälle är det alltså straffbart att vara envis och uppvakta någon som avvisar en. Traditionell uppvaktning, vilken säkert funnits som ett naturligt inslag mellan könen så länge som vi varit människor, är därmed olaglig. Möjligen betyder den här förändrade inställningen att kärleksuppvaktning är något primitivt som måste utrotas från vårt samhälle. Kanske får det som resultat ett betydligt mer känslokallt samhälle.

Detta måste också innebära att de känslor som professorn i sociologi, Francesco Alberoni, beskriver i "Förälskelse och kärlek", förälskelsen, är brottslig i förhoppningsvis endast vissa sammanhang:

"Den andre, den älskade, blir den som ingen annan kan ersätta, den absolut ende."(Alberoni, 1982, s 14)

Kan det här vara en konsekvens av överdrivet fokus på feminismen? Men skall inte domstolarna vara fria från sådana populistiska tendenser i samhället?

Detta kan också belysas genom en utvidgning med anledning av Björks avhandling om Victoria Benedictsons liv och hennes förälskelse och beundran av Georg Brandes, dansk kritikergigant i slutet av 1800-talet:

"Björk sammanfattar: Det var inte Brandes och det patriarkala samhället som knäckte henne utan tron på att "idealet om den fria och sanna människan … inte kan förverkligas på annat sätt än genom individens egna ansträngningar". När hon inte levde upp till det hade hon inget att anklaga och kunde bara rasa mot sig själv." ( Ur Agneta Pleijels recension i DN)

Är vi fria och sanna människor nu på 2 000-talet när obesvarad uppvaktning bestraffas med dagsböter?