Fritt forum

Foto: Scanpix

Torbjörn Kvist om Fritt forum

Aktiebolaget Gulag

Publicerad: 2008-10-15 14:10, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11

Han marscherade in i våra medvetanden likt en iskall vind från en svunnen tid och det på självaste millennieskiftet dessutom.

millningar
1 kommentarer
Bokmärk & dela artikelnTipsa om artikeln vie e-post
Facebook
Twitter
dela
skriv ut
Facebook
Twitter

Om författaren

Jag arbetade med tv i Baltikum och Ryssland under 11 år.

Bilderna på teve visar hans solitära parad utmed en röd matta utan slut, genom majestätiska salar med grandiosa kandelabrar i taken och med portarna uppslagna, kantad av den nobless som utgjorde eliten av hans kommande undersåtar. Världen har ännu inte känt honom mer än ett halvår och de forna kremlologerna fumlade efter vetskap och besked, något man kommer att få göra under överskådlig tid. Han marscherade i total fokus av all uppmärksamhet och det verkade inte bekomma honom det minsta. Han är ändå en kortväxt man, så pass att hans strikta kostymer ofta verkar numret för stora, så även skorna som så taktfast trampade den röda mattan den dagen.

Vladimir Vladimirovich Putin äntrade till sist podiet i slutet av sin marsch och svor eden som president över det väldiga Ryssland, med ett uttryck i ansiktet som huggen i sten. Denna stoiska karaktär skall visa sig bli hans främsta tillgång, en egenskap som det ryska folket sökt efter under hela 1990-talet, en disciplinär, en renlevnadsmänniska, någon att ty sig till i svåra tider, en ledare, en modern tsar. Så var han på marsch igen, tillbaka samma vindlande triumftåg, men nu applåderade undersåtarna och Putin lät sin blick svepa över dem för ett ögonblick på sin väg till makten.

Och en förbryllad västvärld undrade hur det kom sig att en så pass okänd man kunde nå den yttersta makten så snabbt och obemärkt, som en gubbe ur lådan. Frågan är fortfarande högaktuell eftersom den även inrymmer lösningen på den riktigt stora gåtan, den som är inslagen i en hemlighet, innanför ett mysterium, alltså vem, vad eller vilka styr egentligen Ryssland? Under merparten av de första åren av det nya millenniet snubblade västvärldens bedömare runt i ullstrumporna och frågeställningen glömdes nästan bort men i samband med det ryska ekonomiska uppsvinget, i skuggan av det kinesiska undret, har behovet av förklaringar plötsligt blivit akuta. Den ryska björnen har bevisligen vaknat ur sitt ide och han är utsvulten och inte så lite rabiat, så frågan är nu vem som håller i piskan, vem dresserar Mishka i ringen?

Det snabba och radikala skiftet från en tronande tillvaro bakom järnridån till den uppenbart frisläppta karaktär dagens Ryssland representerar bidrar till att ge bilden av omfattande förändring i det gamla riket, exakt såsom det gjorde när man gick åt motsatt håll efter 1917 års revolution. Ingenting kan dock vara mer fel, det utmärkande med rysk historia är istället dess obönhörliga strävan efter kontinuitet, ty det förhåller sig ju ändå så att vi idag väljer att med illa dold fasa beskriva ett ryskt scenario där klockan vrids tillbaka, där något gammalt och frustande, med rimfrosten hängande i slokmustaschen nu åter styr Ryssland. Ordet för dagen är kontroll, centralmakten bakom Kremls långa murar har återuppstått och först nu väljer man att förära det med sitt rättmätiga namn, KGB, alltså inte det nya FSB, inte heller Komitet Gosudarstvennoj Bezopasnosti, utan *KGB*, symbolen för den gamla maktapparaten, kort och gott den ryska staten. Men då detta på intet sätt förklarar de historiska, ekonomiska och intriganta implikationerna, låt oss ge det ett namn som betydligt bättre beskriver det vi nu talar om, låt oss kalla det Aktiebolaget Gulag.

Lavrentiy Beria ler nog, varthän hans torterade kropp nu än råkar vila. Beria, aktiebolagets främste verkställande direktör någonsin, tillika minister för den heliga femårsplanen under de mest ideologiskt korrekta åren, samt Josef Stalins betrodde lönnmördare. Beria förstod, han stakade ut vägen, han ökade den sovjetiska ekonomins resultat mångfaldiga under 1930-talet och han fyrdubblade Gulags årliga resultat, inte enbart med kraftigt ökade arbetskraftskvoter - det var den enkla ekvationen - utan med bättre organisation, bättre logistik, bättre Financial Management. Lavrentiy Beria, denne högintelligente, hänsynslöse och djupt perverterade man, förstod det ingen annan i hans närhet begrep. På en direkt fråga från någon politbyråmedlem om varför det välorganiserade, hårt arbetande Sovjetunionen ekonomsikt ändå aldrig ens kom i närheten av det kapitalistiska, och därför kaotiska, USA, på det svarade Beria som om det vore den enklaste sak i världen: Därför att de har tillgång och efterfrågan, det har inte vi.

Det är paradoxalt, men det stora aktiebolaget styrde Sovjetunionen från dag ett. Oktoberrevolutionen 1917 var en utopisk tankeövning utagerad i verkligheten. Redan på planeringsstadiet bland de hamliga kommittéerna och revolutionära cellerna ute i Europa stod det klart för de kommande ledarna att man skulle behöva ett antal tiotusen tvångsarbetare för att fixa den första femårsplanen, något annat var det inte tal om. Ryssland hade trots allt varit på rätt väg, tsaren Alexander III hade insett marknadens möjligheter och inlett en industriell revolution femtio år tidigare, Duman hade gjorts legitim, om än kaotisk, och hans son, den svage Nikolai I hade antagligen avskaffat sig själv i slutändan utan hjälp, men kriget kom i vägen och med det kom en samling intellektuella bockskägg i stora rockar och med en enorm svada. Ur kaoset skulle arbetarens paradis skapas, men teorierna räckte inte till och nya hårda nypor skulle krävas, internt och externt. Det stavas Glavnoje Upravlenije Ispravitelno-trudovitj Lagerej - Gulag.

På historiens andra sida, Perestrojkan, det stora aktiebolagets slutgiltiga lösning, den sista kapitaliseringen av ett fullständigt havererat system, Perestrojkan var en finansiell statskupp, det var även ett gigantiskt risktagande och de tappade nästan kontrollen på vägen - för första gången i historien.

Michail Gorbatjov, vem saknar honom idag? Inte ryssarna i vart fall, men kanske en förvirrad västvärld som en gång begärligt lapade hans fräscha terminologi. Ryssarna ogillar Gorbatjov, de ger honom skulden för Sovjetunionens fall och det stora kaoset som följde därefter, deras instinkter, den stora ryska själen, sviker dem aldrig. Michail Gorbatjov var en lakej, en aparatnik, med en mycket distinkt funktion att fylla, precis som dagens Vladimir Putin. Men Putins uppgift är mer tacksam, den går ut på att vara ansiktet utåt i konsolideringen av Aktiebolaget Gulags fulla återtagande av makten i Ryssland efter ett decennium av kräftgång, något mannen på gatan knappas mår illa av, särskilt inte när det ljusnar i horisonten. Gorbatjov å andra sidan plockades fram som ett radikalt alternativ till en raserad koncession, en strykpojke helt enkelt. Sovjetunionen anno 1985 var en nation i fritt fall, vid starten av Perestrojkan och i bakvattnet av den stora amerikanska militära upprustning var man ohjälpligt bankrutt, knappt förmögen att föda sin befolkning, än mindre fortsätta kapprustningen - och amerikanerna visste detta. Aktiebolaget spådde hungerprotester runt om i Ryssland och allmänt förfall i militärens disciplin. Myteriet hängde i luften. I en sådan situation var det knappast karaktäristiskt för Politbyrån att välja en oprövad, okänd man som Michail Gorbatjov, men det var inte deras val att göra. Perestrojkan stacks i Gorbatjovs händer och han rullades ut inför världens kameror.

Nya tevebilder, den här gången svartvita från 1957, på den stora amerikanska utställningen i Moskva det året ler USA: s vicepresident Richard M Nixon efter det att man dumpat hela det amerikanska överflödet framför en förstummad sovjetisk allmänhet. Utställningen skedde på initiativ av den nye sovjetledaren Nikita Khrushchev. Det var en djärv operation, moskoviterna skulle berätta om den ouppnåeliga standarden och kvaliteten, för att inte tala om lyxen, och under två decennier skulle de som inte var där knappt tro dem. Khrushchev tryckte Nixons hand och lovade att passera USA industriellt och ekonomiskt inom tio år. Nixon fyrade av ännu ett leende och önskade honom lycka till. Khrushchevs tyngsta eftermäle utgörs av det att han trots allt sällan skämtade och det är samtidigt den viktigaste orsaken till varför samtliga kommande generationer sovjetmedborgare efter honom fick lära sig att han var en galen man. För Aktiebolaget Gulag däremot var Nikita Khrushchev en stor framgång.

Aeroflot, Intourist, Mig-jets, Lada, Kalasjnikov - Sovjetunionen hade med Stalin nått vägs ände efter kriget och de enorma investeringsbehoven som följde därefter. Under Nikita Khrushchevs ledarskap ökade man sin internationella export många gånger om. 1950-talet andades ekonomisk pragmatism och i vågskvalpet följde en liberalare syn på verkligheten. Utlandstjänst blev med ens den högsta vinsten för sovjetmedborgaren och ett nytt ord såg dagens ljus, Politruk, den politiskt korrekte kontrollanten på uppdrag i västerlandet. Det Khruschchev inte insåg var myntets baksida, någon måste betala räkningen när festen är över, en bolagsstyrelse klipper banden om sin verkställande direktör närhelst det passar dem. Det var hårdvalutan och procenten i favoritsönernas fickor som placerade den fryntlige partisekreteraren i husarrest, inte allt det där tramset om ideologisk korrekthet, men han fick åtminstone gå i pension som en vanlig människa. Och med detta var det stora aktiebolaget ute på världsmarknaden, tydligaste syntes det, paradoxalt nog i KGB: s nya strategi att liksom sina motståndare CIA använda sig av företag och affärstransaktioner som täckmantel för ljusskygg verksamhet i utlandet.

Var det en känsla av deja vu som Michail Gorbatjov kände när spökskrivaren författade hans bok om Perestrojkan och Glasnost? Det låg ju i tiden, men annars var allt som vanligt. Inledningsvis var man självsäkra, de stora naturtillgångarna fanns ju där, det skulle dock visa sig att man hade en övertro på den inhemska industrins kapacitet. Det stora misstaget var att släppa marknaden så fri som man gjorde, men man hade inget val, de egna motiven måste skylas och legitimeras. Mycket snabbt blev de dock varse om urkraften i det kapitalistiska systemet när det inte lät sig styras utan gjorde helt om och bet dem i baken. Kontroll var inte längre självklar, de gamla hierarkierna rasade samman och när Sovjetunionen till sist imploderade kastades Aktiebolaget Gulag ut med skurvattnet.

Det ryska bråddjupet blir aldrig så tydligt som när man inser att den ende riktigt oberoende ledaren av det moderna Ryssland, den som verkligen hade kunnat utgöra en skillnad, var den lallande Boris Jeltsin, kaosets och oordningens nestor. Jeltsins tid är också oligarkernas, dessa smarta raketkapitalister, som regel spunna från den traditionella sovjetiska svarta börsen och inte alltid med en KGB-bakgrund. Om Aktiebolaget Gulag kontrollerade staten, industrin och naturtillgångarna, så saknade de kapital och därmed initiativ, oligarkerna hade bådadera och deras enorma framgång bottnade i denna oheliga symbios. Under 1990-talet sålde och leasade Ryssland ut delar av sina enorma tillgångar till hugade spekulanter. På så vis skiljer sig Boris Jeltsin från både sin föregångare och efterträdare i det att han var en riktig bananpresident med familjen involverad både politiskt och finansiellt. Det var en oerhörd röra och den stora bankkraschen 1998 satte till sist de yttersta vapnen i händerna på Aktiebolaget - FSB, inrikesministeriet, polisen, skattemyndigheten, lag och ordning.

Vem är Vladimir Vladimirovich Putin? Den demokratiskt valde mannen från gatan, Mr Putin Goes to Moscow? Är han istället den trogne vapendragaren, den som vet att lyda order, disciplinären, renlevnadsmänniskan, översten i KGB? Under Putins presidentskap har makten i Ryssland vridits allt mer från marknadsekonomi mot statlig kontroll, nyckelföretag har förvärvats av Kreml via ägandet i statliga företag, ofta genom vad som ser ut som närmast polisiära operationer, skatterazzior, inkassering av obetalda skulder och så vidare. Idag skakar många gamla oligarker galler eller så har de flytt landet. President Putins administration har lyckats med en rad politiska konststycken i Ryssland som ingen före honom bemästrat, vare sig partisekreterare eller tsarer. För några år sedan klubbade det ryska parlamentet, Duman, igenom ett övergripande lagförslag som öppnade för privatisering av i princip samtliga statliga naturtillgångar. Västerländsk media missade, sånär som på några få rapporter, denna reform som i reda pengar nog bör ses som den största potentiella affärsuppgörelsen i världen någonsin - rysk skog, ryskt jordbruk, ryskt vatten, rysk olja, naturgas, mineraler och metaller, allt till salu av den ryska staten, det vill säga Aktiebolaget Gulag.

Så vilka är de, de som styr Ryssland, vad är det för människor vi talar om, de som är president Putins chefer? Ansiktslösa är de, någon reell styrelse finns givetvis inte utan makten erhålles genom en komplicerad och ljusskygg koncession, ett patriarkat av klassisk modell och deras traditioner har mejslats ut under Sovjetunionens era då informella paralellorganisationer var nödvändiga. Det rör sig om män som i underrättelsetjänsters anda vet att hålla en låg profil och verka i kulisserna. De återfinns i de nyckelföretag som omgärdar den ryska staten, särskilt inom branscher som tillhandahåller naturtillgångar, olja inte minst, högteknologi, vapen, logistik och media. Deras syn på kapitalism är kommunistisk, dess existens endast möjligt för ett specifikt syfte, monopolet är idealet och staten står beredd att skydda deras positioner med alla till buds stående medel.

Anna Politkovskaya skrev om dem, hon var en av mycket få i Ryssland som gjorde det och hon representerade ett ännu mindre fåtal som publicerades i väst. Politkovskaya var också unik i det att hon kopplade samman kriget i Tjetjenien med betydligt smärre händelser av våldsam, omstörtande karaktär i det ryska samhället, likt huvuden på samma medusa, en sådan typisk händelse blev hennes egen död. Kritiker mördas i Ryssland och randstaterna utsätts för ekonomisk och politisk krigföring 24 timmar om dygnet. Den som inbillar sig att en gasledning utmed svenska farvatten inte kommer att ha graverande politiska konsekvenser är otroligt naiv. Vad innebär egentligen diplomati med en stat vars exekutiva makt inte sitter vid förhandlingsbordet, eller blir det staters handelsorganisationer som skall utföra förhandlingar i framtiden, i förtäckta ordalag, deras mästarstycke.

Gud förbjude, men om färjan Nord Estonia visar sig ha blivit sänkt med dynamit, då har vi fått de korrekta perspektiven klara för oss i formen av ett mardrömsscenario, ty de som drar i marionettens strängar bakom Kremls murar, för dem utgör de likvärdiga bokslut, Östersjöns iskalla botten och permafrosten i Gulag.

Torbjörn Kvist (1 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1692

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Det var härligt skrivet! I många stycken håller jag inte riktigt med. Några anmärkningar.
.
Den äcklige, men fruktansvärt kompetente Berija, saknade varje spår av kommunistisk övertygelse. Han planerade i själva verket för en mycket långtgående liberalisering efter Stalins död. Det hotade hela etablissemanget, och det var sannolikt därför det fimpade honom. Den verklige poststalinistiske reformatorn var alltså inte Chrusjtjev, utan Berija.
.
Putins betonande av "maktvertikalen" har grund i djup förtrogenhet med ryskt samhälle och rysk historia. I Ryssland, liksom i Kina, auktoritärt styre och uppgång växlat med kaos, sönderfall och nergång. För folkflertalet är det senare långt värre, vilket Putin känner till. I Ryssland har ordning alltid fått byggas uppifrån och ned. "För närvarande kan landet endast styras på detta sätt", har Putin själv sagt, och han har säkert rätt. Putin själv är för övrigt störste oligarken av dem alla, med en enorm och merendels utomlands placerad privatförmögenhet. Inget att moralisera över, i Ryssland har makten alltid varit starkt personaliserad snarare än konstitutionell.
.
Ryssland, liksom Kina,är huvudsakligen att anse hänsynslöst realpolitiskt och nu ganska kapabelt. Rysskräck är ingen bra idé, då Västern inte är mycket att hålla i handen den heller. Att rekommendera är en finsk attityd, varvande samarbete med en och annan spark på ryssens smalben. Kom ihåg det famösa finska citatet från vemdetnuvar: "Ryssland är aldrig så starkt som det verkar. Ryssland är aldrig så svagt som det verkar." - Det är en klassiker bland historiska bon mots.
.
Det är nog osannolikt att ryssarna sänkte Estonia. Det har kompetens att hejda en giftil leverans på betydligt snyggare sätt. Jag tror det var en olycka ungefär som den officiella haverikommissionen gav vid handen. Bestående misstankar ger för hög kostnad i form av förlorad goodwill, och för terrorsyfte räcker det gott med lite mord på enskilda.
.
Det är oklart hur stark Putins ställning i själva verket är och vad han har direkt beslutsmakt över. Putins eget agerande tyder onekligen på att han vill gardera sig mot starka rivaliserande krafter i det fördolda.
.
Jag vill inte alls utesluta att Putin långsiktigt försöker föra Ryssland mot kommunistisk restauration. Så skulle han få en mololitisk struktur med sig själv som ohotad auktoritet liksom Lenins och Stalins före honom. I denna gradvisa process ingår betydande inslag av personkult som lämplig ingrediens. Jag vidare inte alls säker på att Putins agenda i så fall inte är i grund och botten sund och väl motiverad, inte minst med tanke på den världsekonomiska utvecklingen.
.
Personligen klassar jag Vladimir Putin som världens i dag mest kompetente statsledare. Av sådana har Rysslands historia onekligen producerat ett försvarbart antal, men så har de ju också haft världens ungefär svårstyrdaste land att få ordning på. Där ligger allt våra svenska statsministrar ett och annat ljusår i lä.

Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

EMU

Barn- och tvångsäktenskap

Hyresrättens roll i ekonomin

Välkommen

Logga in

Logga in med Facebook

Fritt forum

Aktiebolaget Gulag

Om författaren

Länka till Blogg

Fritt forum

Bloggar om artikeln

Dagens populäraste artiklar

Newsmill seminarier

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Om Newsmill

Newsmill-bloggen

Newsmill med i nationella provet

Vad är att Milla?

Prenumera på artiklar