Regleringskrisen bör kallas regleringskris

Bra skrivet, Filip!

Om debattörer som Syll och Roland PM (och Bo Rothstein, som fick en del "insikter" i samma stil publicerat i SvD häromsistens) hade en gnutta heder i kroppen, skulle de ju veta att om några varnat för den nu aktuella krisen, så är det "nyliberaler" (under vilken paraplyterm jag här inkluderar ekonomer som tillhör eller är påverkade av den "österrikiska" skolan).

(PS. Skriver "insikter" inom citationstecken, eftersom de invektiv jag skulle vilja använda förmodligen strider mot debattreglerna.)

Ja, just det !

Det där är en aspekt som är väl värd att också ta upp. Inte så få liberaler har länge varnat för att USA:s blandningsekonomi är sårbar på flera sätt. Så, det är ju lite väl magstarkt att debattörer kommer och beskyller personer som har varnat för detta, att just de nu skulle vara särskilt överraskade.

Personligen känner jag inför dessa händelser något av detsamma som jag kände inför 11 september-attacken. Varför dröjde det så länge? Varningstecknen och de underförliggande problemen har ju funnits länge.

Men, så är det, att en del orsaker inte leder till de slutgiltiga konsekvenserna på åratal och decennier. Vi kan ta det svenska ATP-systemet som exempel. Jag var en av dem som på 80-talet varnade för att det inte kunde hålla i längden, men vem ville lyssna på det då? Inte ens borgerliga politiker ville det. De slog sig för bröstet och skröt om hur deras egna partier hade framfört ett ""bättre"" ATP-förslag och egentligen varit före sossarna i tiden med deras ursprungliga förslag. Inte många politiker inom något parti skryter längre om detta, men de erkänner inte heller att deras partier begick misstag, utan tiger bara om saken.

Ett annat exempel är Weimarrepublikens bräckliga grundvalar, där revanchismen jäste efter den förödmjukande uppgörelsen i Versailles efter första världskriget. Den saken förklarar visserligen inte nazismens natur, men det är ju en del av förklaringen till att Hitler kom till makten. Och detta är ett sådant faktum som de flesta historiker efter Andra Världskrigets slut har varit överens om, och som ingen tiger om. Men, varför var det då så svårt att inse dessa faror för så många politiker då när det begav sig?

Nu, tog jag kanske upp lite väl många bollar i det här svaret, så för att återgå till min huvudfokus: Det är en standardföreteelse att kapitalismen är syndabocken för allt elände som de socialistiska inslagen i de västerländska blandningsekonomierna ständigt resulterar i, som t.ex. onödigt långa köer inom den svenska sjukvården etc. Kapitalismen är alltid syndabocken. Och både konservativa och socialistiska (och även ibland socialliberala) skribenter är såååå indignerade när de läxar upp oss som älskar fredliga marknadsförhållanden. Vi är helt enkelt oskyldiga, och just därför skall vi nu återigen utbuas och hånas.

Oj, vad mycket du kan. Jag tror på dig. Sir Allan Greenspan visste ju redan vid senaste årsskiftet att det hela skulle gå åt h-e!
Synd att det här med ekonomi och finanskris framställs så komplicerat. När det i själva verket kan förklaras i enkla ord. Men såna kommer inte fram i debatten. Det är tydligen meningen att bankerna ska sko sig på massans bekostnad.
Det är med andra ord dags att börja skydda medborgarna MOT bankerna. Men hur gör man det?
Lycka till med alla era satsningar. Spännande mix måste jag säga.

Vad gäller ATP-systemet, så framfördes väl invändningen att det inte skulle hålla i längden redan inför folkomröstningen 1958. (I varje fall har jag ett vagt minne av att det var vad jag själv tänkte,)

Tack för din kommenter Helena!

Vad gäller min grundinställning till bankerna, så är det att de är affärsdrivande företag precis som livsmedelsbutikerna. Så, om bankerna inte drivs med vinst så blir det problem både för dem och oss.
I USA har det däremot varit ett stort problem med bedrägerier, eftersom privata banker har tvingats ge lån till med människor utan kreditvärdighet. Samtidigt har många vanliga människor blivit lurade att ta lån som de inte borde ha tagit, och jag anser att vi inte kan skylla det på bankerna, eftersom de ju har tvingats av politikerna att ge människor lån som de annars inte skulle gå med på. Det normala är hu ändå att banker tar kalkylerade risker, och fördelar riskerna, så att de tål att några lån inte återbetalas. Så, den här krisen är en politikerskapad regleringskris.
Självklart är den också en "finanskris" vilket de flesta kallar den, men det var ju faktiskt på sitt sätt även IT-krisen. Så, vi träffar mera rätt i prick om vi kallar regleringskriserna för regleringskriser.

Jovisst Per-Olof! Det fanns sådana invändningar mot ATP-systemet redan från början. Det borde jag ha påpekat.
Min poäng var snarare den att så sent som på 80-talet fick vi som fortsatte att komma med dessa varningar fortfarande inget gehör.
Jag tillhörde också dem som vid slutet av 90-talet var kritisk mot de många bolagen som bara ägde domäner och hade liten omsättning innan IT-kraschen. Carl Bildt var en av dem som satsade på ett av de skrytsammaste företagen. Men skall man driva butik så måste man sälja grejer, inte bara ösa in pengar på att synas. IKEA var sent ute med sin sajt, och Ingvar Kamprad ställde krav på att den skulle generera vinst vid ett tidigt stadium. IT-sektorn som sådan kraschade ju aldrig, utan enbart alla de där upphaussade företagen som inte visste hur man bedriver en butik.

Helena P.: "Sir Allan Greenspan visste ju redan vid senaste årsskiftet att det hela skulle gå åt h-e!"

Det måste ju ändå sägas att Greenspan är en av de enskilda personer som har störst skuld till den nuvarande finanskrisen - genom den lågräntepolitik han bedrev som chef för Fed.

Greespan var ju en "bra kille" i sin ungdom - duktig på saxofon och lärjunge till Ayn Rand och det ena med det andra. Men det var innan han kom i rampljuset och blev chef för Fed!

Det viktiga att notera är ju dessa saker:

1) Regleringskrisen är en regleringskris.

2) Många liberalar har varnat för att regleringarna logiskt leder till en eller flera finanskrascher.

Apropå privata banker. Hur är det egentligen med Federal Reserve Systems - The Feds: Jag har läst lite här och där att det är privatägt. Det tycker jag är mysko. The Feds och Greenspans namn har ju valsat runt i media dom senaste 20 åren. Äger karln banken rentav?

Formellt är faktiskt Fed privatägt. Men i verkligheten fungerar den ändå som en statlig centralbank.

Det väsentliga är ju lagstiftningen, en överstatlig federal sådan som säger att FED skall finnas och ha monopol på sin verksamhet. I det avseendet är FED snarast en statlig bank av privatdriven natur, på klassisktt fascistisk manér.

Samma sak gäller här i Sverige för statskyrkan (dvs. för Svenska kyrkan, som faktiskt fortfarande är en statskyrka fast de flesta har missat det), för Lagen om Svenska kyrkan stipulerar att den SKALL vara rikstäckande. Den har ett krav på sig från Sveriges Riksdag (som därmed också måste ytterst garanteras av riksdagens själv) att den SKALL även täcka in Korpilombolo etc.

Får jag lov att ändra mig? Så här två månader senare, på självaste julaftonsdagens morgonstund? (Jag sitter i t-banespärren i Blåsut med en tomteluva på mig just nu, och önskar trevliga trafikanter God Jul.)

Jo, jag tänker göra det. För nu har jag kläckt ett bättre ord: Finansregleringskrisen!

Alltså: Ordet "finanskrisen" omnämner krisens natur. Ordet "regleringskrisen" omnämner krisens orsak. Ordet "finansregleringskrisen" omnämner både ock. Saken är biff!

Jag skrev om detta nu på morgonen i ett inlägg i en debattråd i forumet Liberal Debatt. Inlägget ifråga finns här: http://forum.liberaldebatt.com/showpost.php?p=333008&postcount=42

Och nu citerar jag en stor del av det inlägget här:

Vi bör inte "...underskatta vår egen förmåga att nå ut opinionsmässigt med egna begreppsformuleringar. Vi bör ibland göra aktiva försök att tillskansa oss problemformuleringsprivilegiet. Med min första Newsmillartikel gjorde jag ett sådant försök: "Regleringskrisen bör kallas regleringskris". Men jag känner i efterhand att jag inte är riktigt nöjd med det försöket. Det hade en bra ansats, men något i det var otillräckligt, som gör att det inte fungerar.

Jag kom på en bättre formulering idag, som bygger på den förra, och som specificerar den. Det är ett längre ord, men det fungerar likväl både i skrift och på tungan. Här är det: Finansregleringskrisen.

Krisen i fråga är ju en finanskris. Det blir för brett och för ospecifikt att bara kalla den för en regleringskris. För en regleringskris kan ju också vara t.ex. en bostadsregleringskris en arbetsmarknadsregleringskris eller något annat. Men finanskrisen är och förblir en regleringskris, rent orsaksmässigt. Så därför vill jag baka ihop krisens natur och dess orsak så explicit det går, i ett och samma ord. Och då blir det: Finansregleringskrisen.

Ja, det är ett långt ord. Men det fungerar. Jag kom på det i samband med att jag snickrade på en ledarsida till ett nummer av Radikalen som skall bli ett temanummer om finanskrisen... eh... om finansregleringskrisen. Och det längre ordet smälter fint in i texten utan att läskänslan drabbas av det. Det längre ordet är förvisso långt, men känns inte krångligt. Så, jag smakar på det igen: Finansregleringskrisen."

Japp. Saken är biff !