Litteraturkritikern Jens Christian Brandt: Horace kämpar mot den obildade borgerligheten

Tja, den alldagliga borgerligheten kanske har tröttnat på alla krångliga ordkonstnärer, och istället vill svalka sig med enkla,men smarriga paraplydrinkar. Varför hälla olja i den gamla antika lampan, och med det tvingas använda en massa mysko attiraljer, när du istället kan köpa en ny billig lampa med strömbrytare?

Horace är en s.k. livsstilsintellektuell. Till skillnad mot intelligens, vilket är en talang, är intellektualism endast en stil. Intellektualism innebär t.ex. att läsa svårlästa böcker, gå på teater, etc. Inget ont om personliga stilar, men när man anammar ett helt paket av färdiga värderingar, då visar man prov på konformism och osjälvständighet, och därmed blir det patetiskt. Med andra ord; att Horace hejar på Frankrike, beror på att det ingår i det stilpaket han måste anamma för att kunna bli en riktig livsstilsintellektuell. Utan sitt USA-hat skulle den stackars Horace vara lika identitetslös som vilken annan identitetssökare som helst, som en metal-fjortis utan sina nitarmband eller som en hiphop-fjortis utan sin keps. Säkert njuter Horace när han ser sig i spegeln och tänker på hur intellektuell han är, men detta är endast ett ytligt nöje. Jag vill därför uppmana honom och alla andra livsstilsintellektuella att emellanåt lägga böckerna och teaterdammet åt sidan och våga sig ut i den riktiga världen och insupa alla dess glädjeämnen.

OK, låt oss ponera att det är bättre för en företagsledare att vara intresserad av Wagner och Nabukov än exempelvis dataspel (vilket givetvis också är en kulturyttring - om än lite mer i tiden..)

Borde det i så fall inte visa sig att dessa kulturelitistiska fransmän leder sina företag till ständiga framgångar? Borde de inte bli bättre och mer uppskattade ledare? De här empiriska bevisen för din teori lyser med sin frånvaro. Det är tyvärr inte så enkelt att ett företag blir framgångsrikt för att dess VD kan konversera bordsdamer om en Puccini-aria.

I vilka moderna företag är det förresten en väsentlig uppgift för VD att konversera bordsdamer? Det låter som en dålig artikel från 40-talet . En modern VD som till äventyrs hinner springa på middagar har kanske en bordsdam som är styrelseordförande i ett indiskt telekomföretag och då finns det nog viktigare samtalsämnen än ett par hundra år gamla europeiska musikstycken.

Ska man tala om något utmärkande för Frankrike under efterkrigstiden är det väl en arrogans och inåtvändhet som gjort landet helt frånsprunget. En grundläggande konkurrensfördel för företag och människor i vår tid är en stark kommunikationsförmåga. Den främjas inte direkt av en vägran att lära sig engelska och en elitistisk människo- och kultursyn. Skulle IKEA kunnat grundas av en frankofil som fnyste åt populärkultur?

Svar:Glenn Lacrosse
Våga sig ut på golfbanan eller segla Gotland runt menar du? Näe du hellre följer jag med årets nobelpristagare ut i världen bland naturfolk och kulturer Eller tar del av Le Clezios brokiga bakgrund. Det ger inspiration till att söka upp människor andra spelplaner än dem som håller till i närheten av Stureplan.
"Krigsbarn och 40-talist som fick stanna"

Svar till Arjuna: Du förstår fel om du tror att jag menar att man aldrig bör resa längre än Gotland runt. Jag förespråkar ingen sorts inskränkthet, varken den sorten som de livsstilsintellektuella har, eller den sorten som golfarna må ha. Jag förespråkar tvärtom individualism, att känna efter i maggropen vem man själv EGENTLIGEN är, istället för att kopiera sin livsstil från olika kulturers tusenåriga bojor. Ska vi snacka resmål är väl USA, Californien, Los Angeles och Venice Beach ett föredömligt ställe man bör besöka för att få se individualism när den är som störst. Den ultimata födelseplatsen för fritänkande och nya idéer, en total smältdegel där mångfald uppmuntras. Raka motsatsen till fransmännens snorkiga kulturdamm och fientlighet mot omvärlden och allt som inte följer intellektualismen, kulturen och deras normer.

Att man orkar bry sig. Det är väl inget nytt att den svenska borgerligheten inte besitter något högre kulturellt kapital. Men vilken jäkla pseudo diskussion. Välkommen till ankdammen Sverige. Jag tycker det är vackert när Holstein tycker att vi skall bil "världsbäst på kultur", det låter dumt men ack då befriande. Ut och svinga med 9(?) miljoner golfklubbor och skratta på vägen till banken! Man kan väl utbyta golftips med bordsdamen sin?

Heja Horace! Alltid lika trevligt att se ceremonin vid dörren.
Huruvida USA eller Frankrike är bäst/sämst kan man träta om, men artikeln tar upp det faktum att den amerikanska slagsidan är tung i Sverige. Om Horaces önskar bidra till större mångfald och variation i det avseendet bör det enbart ses positivt och inte som nån form av snobbism.

Vad gäller nyttan av att "konversera bordsdamer" handlar det inte om att konverserandet i sig leder till goda affärer. Poängen är att kunna ägna sig åt annat än bara sitt arbete/affärerna. Att vara en trevlig och livsbejakande människa helt enkelt. Det är värt mycket mer än att göra bästa affären.

Jag ska låna ett blad av Magnus betnér i denna fråga...

SJÄLVKLART så fnyser Horace över borgerligheten i denna fråga, det är ju bara självutnämnda vänsterintellektuella som har tid att förkovra sig den typ av litteratur han lovprisar. Resten jobbar om dagarna.

Jag håller med JC Brandt, Horace Engdahl är far too sophisticated för att lägga en så habil dimridå för en amerikansk vinnare som sitt utspel mot en viss amerikansk fördumning (inte författare). Att göra detta till en match mellan Frankrike och USA är ett exempel på en liknande fördumning. Problemet är inte konversationsämnen för VD:ar, utan att spetsen i den kulturkritiska diskussionen i Sverige är så liten, mediemässigt. Jag vill inte ha en bredare spets, men en som tar mer plats.

Jag håller med JC Brandt, Horace Engdahl är far too sophisticated för att lägga en så habil dimridå för en amerikansk vinnare som sitt utspel mot en viss amerikansk fördumning (inte författare). Att göra detta till en match mellan Frankrike och USA är ett exempel på en liknande fördumning. Problemet är inte konversationsämnen för VD:ar, utan att spetsen i den kulturkritiska diskussionen i Sverige är så liten, mediemässigt. Jag vill inte ha en bredare spets, men en som tar mer plats.

Jag håller med JC Brandt, Horace Engdahl är far too sophisticated för att lägga en så habil dimridå för en amerikansk vinnare som sitt utspel mot en viss amerikansk fördumning (inte författare). Att göra detta till en match mellan Frankrike och USA är ett exempel på en liknande fördumning. Problemet är inte konversationsämnen för VD:ar, utan att spetsen i den kulturkritiska diskussionen i Sverige är så liten, mediemässigt. Jag vill inte ha en bredare spets, men en som tar mer plats.

Jag håller med JC Brandt, Horace Engdahl är far too sophisticated för att lägga en så habil dimridå för en amerikansk vinnare som sitt utspel mot en viss amerikansk fördumning (inte författare). Att göra detta till en match mellan Frankrike och USA är ett exempel på en liknande fördumning. Problemet är inte konversationsämnen för VD:ar, utan att spetsen i den kulturkritiska diskussionen i Sverige är så liten, mediemässigt. Jag vill inte ha en bredare spets, men en som tar mer plats.

Daniel Claesson: poängen är ju alldeles uppenbart inte alls "att kunna ägna sig åt annat än bara sitt arbete/affärerna" utan att en viss typ av finkultur skulle vara särskilt viktig för att bli en lyckad företagsledare och/eller människa. Om det är några som koketterar med okunskap är det väl för övrigt just de personer som tycker att bara den kultur de själva intresserar sig för har ett värde.

En av Sveriges främsta företagsledare, Ola Rollén på Hexagon, är gammal skateboardkung. Det ger en inblick i en helt annan värld än företagsvärlden och för egen del skulle en konversation om detta - en levande kultur - vara betydligt mer intressant än någon som med ett intellektuellt förhållningssätt dissikerar hundra år gamla franska romaner.

tredjemannen, jag tolkar inte artikeln som du gör. Stor respekt åt Ola Rollén på Hexagon för hans skateboardkunskaper. Men det var inte det saken gällde.
JCB menar att HE slåss för annat än "DI-stilen med golf". Det måste inte betyda franska 1800-talsförfattare (fast som kontrast är det effektfullt). Syftet är bredare bildning och utveckling, inte USA-kritik. På så sätt kan man säga att HE faktiskt är en folkbildare.

Daniel: om det bara skulle handla om en bredare bildning och minskad enkelriktning - vilket känns som en enormt välvillig tolkning av vad som faktiskt står i artikeln - är det ganska okontroversiellt. Att utgå ifrån att svenska näringslivsprofiler endast läser DI och spelar golf känns dock i sin tur oerhört inskränkt. Jag har viss insyn i näringslivet och om det är något som är ett återkommande ämne för ständig kritik så är det kvaliteten på Dagens Industri. Och golf är det nog inga företagsledare som hinner med - det existerar i princip bara i mediabilden.

Ska kritiken bli mer korrekt och intressant tycker jag man ska angripa att direktörer ofta endast umgås med andra direktörer, i och för sig säkerligen beroende på bristen på reell fritid. Den kritiken mot ett inskränkt nätverk tror jag emellertid träffar kultureliten lika hårt. Hur många akademiledamöter bjuder in företagsledare på lunch eller försöker förstå grunderna i företagsekonomi. En inte allt för djärv gissning är nog att en hel del av dessa Flaubert-fantaster koketterar med okunskap vad gäller exempelvis grundläggande affärsredovisning, bolagsrätt eller marknadsföring.

Det var det dummaste jag hört. Ta den här i Frankrike bosatte kinesen som fick priset 2000. En ändlös cumshotkavalkad, åh, detta sexuella skrävel var själva temat, kulturrevolutionen blott en pittoresk bakgrund. Och så detta nybörjarfel som skulle utbuats på vilken skrivarkurs som helst: vår hjälte omnämner i en bisats på sidan 97 eller nå't sin judiska älskarinna ( en j-u-d-i-s-k älskarinna! WOW!), varefter ifrågavarande dam försvinner spårlöst ur ber... kavalkaden. Saramago: usel. Jelinek: oläslig. Horace Engdahl: en snobb, en posör, en charlatan. Men det är klart, när landets kulturella makt-"elit" bemannas med sykofanter och bortskämda oduglingar, tja, så blir det ju tyvärr så här. Får man erinra om H C Andersens saga Kejsarens nya kläder, kanske?