Carl Bildt presenterar regeringens utrikesdeklaration i riksdagen på onsdagen. Läs (1) Skriv
Nu lägger regeringen fram Sveriges nya strategi mot terrorism. Det finns numera "en verklig risk för terrorattentat i Sverige", skriver regeringen i planen. Läs (5) Skriv
Stefan Löfven sänker sin nya lön och Vänsterpartiet skärper sin partiskatt. Varför agerar inte Alliansen i frågan? Skriv

Publicerad: 2008-10-09 11:10, Uppdaterad: 2011-11-02 18:11
Det finns inget som tyder på att poliskåren ser mellan fingrana på poliser som gör sig skyldiga till kvinnofridsbrott. Ett större samhällsproblem är då att våld som begås av kvinnor ökar. Det skriver kriminalreportern GUBB JAN STIGSON. Han anser att Katarina Wennstams kritik av polisen är opportun.
Gubb Jan Stigson är kriminalreporter på Dalademokraten sedan 28 år. Hans största scoop är avslöjandet om Gunde Svans skalbolagsaffärer.
Mitten av 80-talet. En pensionerad kommissarie häktas för våld mot hustrun. Forna kolleger är våldsamt upprörda. Hur kunde han!? En polis! Som ska förhindra såna brott!
Mitt första möte med fenomenet. En polis som kvinnofridskränkare. Ett brott som då ännu inte fanns. Inte en kollega stod upp till hans försvar. Han sågs inte bara som våldsverkare - han hade dessutom skämt ut kåren.
Mitten av 2008. Kollegan Katarina Wennstam lanserar en ny roman där huvudpersonen är en polis som misshandlar sin hustru. Hon säger sig dessutom ha belägg för att poliser som slår sina kvinnor särbehandlas positivt, får behålla jobbet och stöds av facket. Wennstam påstås avslöja polisers våld mot kvinnor.
Kan det vara riktigt?
Hur kommer det sig att jag tvivlar?
30 års erfarenhet säger motsatsen. Givetvis förekommer poliser bland dem som begår och döms för relationsvåld. Men är det någon som behöver "avslöjas"? I mina egna arkiv finns bara den där kommissarien. Några få andra fall med nån enstaka örfil. Jag kan inte minnas annat än att deras offer, med all rätt, fått all sympati.
Inte minst från gärningsmännens kolleger.
Nu är detta min subjektiva uppfattning. Kanske är Dalarnas poliser mer rättrådiga än kolleger i storstaden. Är jag kanske som man omedvetet partisk?
Nå, hur BORDE det vara?
Det finns ingen brottslighet mot vilket det satts in såna resurser som mot kvinnovåldet. Nya lagar har införts. Nya brott har skapats. Medial fokusering. Attitydförändring. Utbildning.
Har inte det lett till något positivt?
Det BORDE ha blivit bättre.
Nya generationer borde ha medvetandegjorts och fått ny attityd. Inte minst inom den poliskår som först konfronteras med relationsvåldet. Nya poliser med ny utbildning borde numer ha nödvändig kunskap. Fler kvinnor i kåren borde åtminstone försvåra positiv särbehandling av kolleger.
Är det då tvärt om?
Har den feministiska kampen misslyckats?
Resultatet är svårt att mäta.
Grov kvinnofridskränkning har ökat. Inte så konstigt. Lagen är ny. Brottet har bara funnits i ett tiotal år. Samma med besöksförbud. Vidare har själva medvetandegörandet om företeelsen gjort anmälningbenägenheten större.
Så hur är verkligheten?
För ett drygt år sedan kom en rapport från BRÅ. Enligt den hade dödligt våld mot kvinnor i relationer minskat med bortåt 25 procent sedan 70-talet.
Det är en anmärkningsvärt bra siffra.
Det fina med dödligt våld är dessutom att statistiken är stabil. Det går inte att återta en anmälan om dödligt våld. Döden kan inte förringas.
Nå, vad beror den här förbättringen på? Den sammanfaller märkligt väl med kampen mot våld mot kvinnor. Införandet av de nya fridslagarna. Besöksförbundet. Opinionskampen.
Nå, om nu dödligt våld mot kvinnor minskar borde då inte också övrigt våld mot kvinnor visa samma trend? Rimligen. Det borde åtminstone inte gå i motsatt riktning.
Alltså borde det gå att lite försiktigt spekulera i att en rad samhälleliga åtgärder faktiskt resulterat i minskat våld i relationer, krönt av en tydlig minskning av dödligt våld.
Märkligt nog försökte ingen ta åt sig äran.
Tvärt om bemöttes rapporten av hån från flera debattörer.
Inte minst därför att majoriteten kvinnormördare funnits vara socialt marginaliserade.
Inga poliser där inte.
Jag är helt överens med Wennstam om att en polis som dömts för kvinnofridsbrott givetvis inte ska utreda sådana brott själv. Förekommer det? Jag tvivlar.
Enligt Expressen har 56 poliser döms för den här typen av brott sedan 1993. 21 har kvar jobbet. 6 väntar på beslut.
Vad har de gjort?
Är det nån av dem som numera utreder kvinnofridsbrott?
2005 häktades en man här i trakten för grov kvinnofridskränkning. Han satt häktad i en och en halv månad. Förra sommaren dömdes han och kvinnan för misshandel av varandra. Fallet var inte vad det från början såg ut att vara.
2006 stod 35-årig kvinna åtalad för misshandel av sin sambo. Hon hade slagit mer än 50 slag mot honom och slutades först när hon inte orkade slå mer. Han bara lät henne hållas därför att hon inte förmådde åstadkomma någon allvarligare skada. Hon frikändes då brottet bedömdes så lindrigt att det hunnit preskriberas.
Hur det kom fram?
Hon anmälde honom. För vad han inte gjort.
Med detta vill jag bara visa att verkligheten inte är endera svart eller vit.
Att det kan finnas fog för obehagliga och närgångna frågor också till den som till en början förefaller vara offer.
Något som till skillnad från dödligt våld mot kvinnor faktiskt ökar är dessutom brott begånga av kvinnor. Mest ökar kvinnors våldsbrott.
Jag känner mig rätt säker på att Katrina Wennstam är medveten om allt det här. Men att skriva en bok om att det blivit bättre eller om våldsbenägenhet bland kvinnor ökar är knappast opportunt. Vem skulle köpa den? Då säljer våldsamma poliser bättre och poliser är fritt byte.


Jag har sett det dödliga polisgreppet

Pappan till dödsskjutna Daniel: Det måste bli ett slut på polisens dödande
Vi poliser är inga kvinnomisshandlare, Katarina Wennstam

Fd polischef: Unga poliser beter sig som kriminella
Rättslöshet i Sverige när våldsverkaren är polis

Riksenheten för polismål – Ett skämt!


Sanningen om poliserna som misshandlar kvinnor

Gör upp med er sunkiga manssyn, polisförbundet

Bolibompa-Jonas: Poliser är det präktigaste som finns
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Jag håller med att det troliga är att Katarina Wennstam behöver publicitet för att få sålt sina böcker. Alla medel verkar ha blivit tillåtna när det gäller att sälja sig själv. I och för sig stör det mig inte, detta med att sälja sig själv som författare, men om man gör det med "lögner" som ska se ut som sanning, kräks jag nästan! Personligen är jag också författare, med deckare i huvudsak. Mina deckare är en blandning av sanning och fiction, men vilket som är vilket, förbehåller jag mig rätten att hålla inom mig och det betonar jag också.
Ja, kvinnors andel av våldbrotten ökar i statistiken och det finns säkert ett stort mörkertal. Men om nu Wennstams ska anklagas för opportunism så kan det ju vara lika opportunt av Stigson att inte nämna att 4 av 5 våldsutövare är män, trots den 86% ökningen av kvinnors våld, och att det antagligen även finns ett stort mörkertal för mäns våldsbrott.
Länk till Brå om våld mot kvinnor och mörkertalen.
http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=2&id=37
Länk till Brås NTU 2006 där antalet sexbrott skattas till 185 000, se sid 65, tabell E3.
http://www.bra.se/extra/faq/?module_instance=2&action=question_show&id=4...
Ökningen av kvinnors våldsbrott i statistiken kan delvis bero på att kvinnors våld synliggörs mer eller att synen på kvinnan som av naturen fredlig börjar nyanseras. Men kvinnor vore i så fall inte den enda grupp i samhället vars brott i någon grad osynliggörs. Det kan vara så att kriminella åtalas och döms lättare än ej tidigare kriminella och att de i övrigt laglydiga kommer undan och inte märks i statistiken. Mörkertal finns förmodligen för alla grupper i samhället, men dessa kan bero på olika orsaker.
Stigson skriver "Att det kan finnas fog för obehagliga och närgångna frågor också till den som till en början förefaller vara offer."
Självklart kräver rättsäkerheten att målsäganden får kritiska frågor! Men frågan är VAD som ska räknas som en relevant kritisk fråga vid t ex sexbrottsmål. Om vi tar som exempel den typ av frågor som ställs i Wennstams bok "Flickan och skulden" eller vid de senaste våldtäktsmålen, Stureplansvåldtäkterna, som uppmärksammades i medierna. Hur relevanta tycker Stigson att frågor om kvinnans klädsel, alkoholvanor och tidigare sexliv är vid sexbrottsmål? Om dessa fråor är relevanta så borde väl samma typ av frågor vara relevanta vid misshandelsmål där offret är en man. T ex, "Du bar plånboken i bakfickan fullt synlig. Varför det? Du har ju anmält att du blivit utsatt för rån och våld tidigare, och ändå bar du plånboken i bakfickan. Var det inte så att du ville provocera fram ett rån? Och varför drack du så mycket på en lönefredag och käkade korv vid Stockholms mest brottsutsatta plats? Du vet ju att det begås brott där och att det vanligaste offret är en berusad man. Varför sa du inte ifrån när den misstänkte knuffade dig i korvkön? Hur skulle han veta att du inte ville skojbrottas, sådär lite kamratligt!?"
Stigson skriver "Alltså borde det gå att lite försiktigt spekulera i att en rad samhälleliga åtgärder faktiskt resulterat i minskat våld i relationer, krönt av en tydlig minskning av dödligt våld."
Brå säger att våldet i nära relationer ökat och att det inte bara kan förklaras av ökad anmälningsbenägenhet. 2007 anmäldes 26 000 fall av våld mot kvinnor, en ökning med 34 % på 10 år. 80 % av våldet mot kvinnor i nära relationer anmäls inte. I 81 % av fallen var kvinnan bekant med den misstänkte. I 87% av de anmälda fallen där offret och den misstänkte var bekanta var den misstänkte en man. Men i endast 67 % av fallen där offret och den misstänkte var obekanta för varandra var den misstänkte en man.
http://www.bra.se/extra/news/?module_instance=2&id=37
Bra skrivet, Niclas. I mina ögon ser Gubb Jans försök att "nyansera" i viss mån ut som ett sätt att släta ut ett faktiskt problem: att vissa män slår kvinnor. Och att kvinnovåldet ökar är nog bara i linje med att samhällsvåldet ökar.
F.ö. ser jag inte att poliser i högre grad än någon annan grupp framställs som kvinnomisshandlare, eller att de skulle vara överrepresenterade ens i fiktionen.
Hönan och fjädern, lite grann.
Vad är det du vill säga? Att våldet mot kvinnor egentligen inte har ökat. Det har bara bildats nya lagar och medvetandegjorts så att det i statistiken verkar som att det har ökat. Är det på nåt sätt bättre? Att det egentligen har varit så här hela tiden, inte bara nu, att kvinnor har misshandlats och mördats i relationer lika mycket hela tiden i precis samma utsträckning som nu. Är det vad du vill lyfta fram?
Ingressen är i sådana fall iögonfallande: "Ett större samhällsprobelm är då att våld som begås av kvinnor ökar"? Du tycker inte att det är ett annat problem, eller ett lika stort problem, nej det är ett större problem - än att kvinnor i generationer har misshandlats och slagits ihjäl lika frekvent som i dag.
Wow.