Resultatliberaler kan lösa finanskrisen till skillnad från socialister och nyliberaler

Men Johan Norberg (1/10) hamnar fel när han bortser från den människo- och kapitalförstöring som hans "hands-off"-recept medför. Norberg förenklar också det politiska dilemmat, och den politiska ledningens uppgift på ett oacceptabelt sätt.

Låt oss börja i USA. Maktkampen i Washington rör inte bara den exakta summan utan snarare villkoren så (i) att skattebetalarna senare kan få tillbaka så mycket pengar som möjligt, (ii) att upprepningar och framtida lättsinne på finansiella marknader motverkas, och (iii) att de på finansiella marknader med insider- eller insiderliknade kunskaper som roffat åt sig och sprungit fortast till utgången i krisens kaos inte får behålla godset.

Den första punkten, att återvinna pengar till skattebetalarna, handlar dels om nationalisering av ägandet av banker, dels hur bankvraken skall rekonstrueras så att de återfår intjäningsförmåga. Självklart är kongressbeslut över partigränserna som leder till banknationalisering svårsmält, och något av ideologisk självstrypning framför allt hos republikanerna. Inte ens SSU har haft banknationalisering på sin kravlista sedan Bosse Ringholm och 1960-talet. Icke desto mindre är bland annat en temporär nationalisering det som behövs, dvs. att staten övertar de aktier som ger inflytande.

Rekonstruktionen måste hålla på till dess sista lån är återbetalat eller avskrivet i det gigantiska spagettiberget av obegripligt komplext konstruerade lån. Det får man nog hålla på med några år i särskilda amerikanska finansiella städbolag, typ svenska Securum på 1990-talet, där man dumpar dåliga, "förgiftade", lån.

Men långt dessförinnan, ja omgående, måste - förutom nya ägare - nya kvastar och ny organisation in i fallerade banker för att rädda och ta hand om de friska delarna, och se till att de kommer igång igen med sin uppgift att sammanföra utlånare/sparare och upplånare/investerare. Annars blir det inga investeringar, människor kan inte spara på ett högavkastande och säkert sätt till t ex pension och lägenhet, inköp och jobb upphör. Kort sagt krisen på finansiella marknader sprider sig till andra, reala, marknader - inte minst boendet, arbetsmarknaden och jobben.

Att hindra framtida lättsinne är helt enkelt att våga vägra lyssna på marknaden och intressegrupper typ fack och arbetsgivare när de framdeles kräver lägre räntor och nya räddningsaktioner ("bail-outs"). Den så hyllade förre Federal Reserve-chefen Alan Greenspans eftermäle blir att han bäddade för krisen genom släpphänthet, och mjukhet mot marknaden. Och vem brukade hylla honom? Jo, marknaden och dess mediabevakare, som i mångt och mycket får sin information och sitt perspektiv av marknadsaktörerna.

I Sverige finns en ohelig allians mellan facket och marknaden som båda har en traditionell Greenspan-bias till förmån för låga räntor och, om lättsinnet väl varit framme, mjukhet inför förslag om någon form av räddningsaktioner i ett krisläge. Få inlägg är så uppskattade på marknaden som att kritisera skattebetalarnas ombud - politikerna! - och myndigheterna.

För egen del ser jag gentemot marknaden och arbetsmarknadsparterna osjälvständiga ekonomi-media som den största finansiella risken för lilla landet Sverige. En osjälvständig mjukhet, och journalismen-ideologins höga beredskap att kritisera riksbank och regering när de agerar strängt och strikt - å skattebetalarnas vägnar! - bäddar för finanskrisproblem den dagen när 1990-talskrisen är glömd och de ärrade aktörerna pensionerade.

Den här årgångseffekten kan kanske motverkas genom tuffare och mer självständiga och kompetenta myndigheter, dvs. främst finansinspektionen, riksgälden och konkurrensverket, förutom den redan självständiga Riksbanken. Men till sist hänger extremt mycket av ansvarstagandet på finansministern och regeringen. Och de vill ju omväljas, bevars.

Sålunda - om vi tar Sverige idag: Vem litar du som väljare på i en finansiell kris? Den för budgetöverskottsfixering och överdriven ekonomisk kompetens kritiserade finansministern Anders Borg, eller Thomas Östros (s)?

I en sådan här kris måste en regering kunna ingjuta förtröstan och ledarskap och därigenom stimulera till fortsatt och återupptagen ekonomisk aktivitet hos väljare och företag. I en finansiell kris blir en konsoliderad ekonomisk politik och ett trovärdigt ledarskap direkt avgörande för en lösning av krisen.

Carl B Hamilton, riksdagsman (fp).

Carl B Hamilton (25 artiklar)

Anmäl