Idag letar vi skribenter i följande ämnen:

Utrikesdeklarationen 2012

Carl Bildt presenterar regeringens utrikesdeklaration i riksdagen på onsdagen. Läs (1) Skriv

Terrorism

Nu lägger regeringen fram Sveriges nya strategi mot terrorism. Det finns numera "en verklig risk för terrorattentat i Sverige", skriver regeringen i planen. Läs (5) Skriv

Politiker och ersättningar

Stefan Löfven sänker sin nya lön och Vänsterpartiet skärper sin partiskatt. Varför agerar inte Alliansen i frågan? Skriv

Nato

Foto: Scanpix
Professor Ulf Bjereld efter tio års forskning:

Samarbetet med Nato var bra för Sverige

"Jag har svårt med moraliserande fördömanden om att samarbetet med Nato genomfördes i smyg, bortom folklig insyn och kontroll. Samarbetet stärkte Sveriges säkerhet och möjligheter att försvara sig." Det skriver professor ULF BJERELD som på onsdag presenterar slutrapporten från ett forskningsprojekt om Sverige och det kalla kriget.


Om författaren

Ulf Bjereld är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet och aktiv i socialdemokratiska broderskapsförbundet.

 

Frågan om svenskt Nato-medlemskap har fått nytt bränsle genom de växande motsättningarna mellan västmakterna och Ryssland. Visserligen har den borgerliga regeringen lovat att inte lyfta Nato-frågan under mandatperioden. Men för några veckor sedan presenterade folkpartiet en rapport som starkt argumenterade för att Sverige omedelbart skulle söka medlemskap i Nato. Strax därefter presenterade den socialdemokratiska rådslagsgruppen "Vår värld" en rapport som lika starkt argumenterade för en bibehållen svensk militär alliansfrihet.

I debatten om ett svenskt Nato-medlemskap används historien som tillhygge. Det pågår en politisk kamp om historieskrivningen, vilken har sin grund i att den politiska kraft som lyckas få historien berättad på sitt sätt skaffar sig ett övertag i diskussionen om den politiska framtiden. Om det t ex etableras en bild av svensk neutralitetspolitik under kalla kriget som omoralisk och hycklande, så försvårar det onekligen argumentationen för att alliansfrihet och neutralitet i dag eller i framtiden skulle vara hedervärda säkerhetspolitiska alternativ. Även det omvända gäller - om det etableras en bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget som effektiv och moraliskt oantastlig, så förenklar det onekligen argumentationen för att den svenska militära alliansfriheten skall bestå även framöver. På så sätt blir historieskrivningen ett medel för att motivera och stödja vissa politiska handlingslinjer på bekostnad av andra. Därför blir historieskrivningen alltid kontroversiell och föremål för politisk kamp.

I debatten om svensk neutralitetspolitik under kalla kriget är det främst det s k västsamarbetet som varit och fortfarande är kontroversiellt. Vid sidan av den militära alliansfriheten vidtog Sverige under kalla kriget i hemlighet vissa förberedelseåtgärder för att underlätta militär hjälp från väst ifall neutralitetspolitiken skulle misslyckas och Sovjetunionen gick till militärt angrepp mot Sverige. Åtgärderna innebar bl a att Sverige hade byggt ut flygplatser för att kunna ta emot Nato-plan, med Norge samordnat flygvapnets rapporterings- och igenkänningssystem, planerat för stabssamarbete med Danmark och Norge, säkrande av sambandsmedel (främst radiolänksförbindelser) samt en allmän samordning av flygoperationer för att inte av misstag skjuta ned hjälpande Nato-flyg i händelse av krig mot Sovjetunionen. Åtgärderna hade genomförts i hemlighet, bortom folklig insyn och kontroll.

Efter det kalla krigets slut anklagades den svenska politiken för dubbelspel. Regeringen hade spelat under täcket med Nato, menade kritikerna, och alliansfriheten hade varit en chimär. I det läget tillsattes Neutralitetspolitikkommissionen (NPK) med uppdrag att utreda vilka åtgärder Sverige i fredstid vidtagit för att i en krigssituation kunna ta emot militär hjälp från väst. NPK publicerade sina slutsatser 1994 i betänkandet "Om kriget kommit... Förberedelser för mottagande av militärt bistånd 1949-1969". Kommissionens slutsatser gick ut på att åtgärderna inte inneburit en avvikelse från neutralitetspolitiken, eftersom åtgärderna endast var tänkta som en reservstrategi. De skulle bara sättas in om Sverige först anfölls av Sovjetunionen. Om ett sådant anfall genomfördes så befann sig ju Sverige i krig och kunde inte göra anspråk på att förhålla sig neutralt. Om Sverige inte anfölls skulle i stället neutraliteten efterlevas och neutraliteten därmed satts ur spel.

Men kritikerna var inte nöjda. Efter NPK:s betänkande följde krav på regeringen att tillsätta en ny Neutralitetspolitikkommission, som skulle ta vid där NPK avslutat sitt arbete, d v s 1969. Hösten 1999 lade två moderata riksdagsledamöter - förre rektorn vid Försvarshögskolan Henrik Landerholm och nuvarande försvarsminister Sten Tolgfors - fram en riksdagsmotion som krävde just en ny Neutralitetspolitikkommission för perioden 1969-1989.

Motionstexten var lång och utförlig. Texten gav en starkt negativ och ideologiskt färgad bild av den svenska neutralitetspolitiken under det kalla kriget. Motionärerna formulerade inte bara de frågor kommissionen skulle ställa, utan för säkerhets skull föregrep de också kommissionens slutsatser genom att själva formulera svaren. Motionärerna ansåg sig veta att det rådde "en felaktig bild" av Sveriges agerande under det kalla kriget och att den säkerhetspolitiska debatten - underförstått om ett svenskt medlemskap i Nato - skulle främjas av en "mer korrekt historiebeskrivning".

Klarare kunde det knappast sägas. Den tänkta kommissionen skulle presentera en bild av Sveriges neutralitetspolitik under det kalla kriget som skulle underlätta argumentationen för att alliansfriheten alltid varit en chimär och att Sverige därför nu borde söka medlemskap i Nato.

Men motionärerna gjorde ett taktiskt misstag när de inte kunde avhålla sig från ideologiska och retoriska slängar i sin motion. I riksdagen fanns det hösten 1999 en klar majoritet för en ny Neutralitetspolitikkommission, eftersom även vänsterpartiet och miljöpartiet stödde idén. Men vänsterpartiet och miljöpartiet ville ha en ny kommission i syfte att kunna brännmärka regeringen för att den i hemlighet hade samarbetat med Nato, inte för att öppna dörren för ett svenskt Nato-medlemskap. Landerholms och Tolgfors ideologiska tonläge i motionen gjorde det därför möjligt för socialdemokraterna att övertala vänsterpartiet att i stället stödja regeringens förslag om att låta ambassadör Rolf Ekéus snabbutreda den svenska säkerhetspolitiken 1969-1989. Moderaterna och folkpartiet rasade och menade att socialdemokraterna nu trixat bort frågan från den politiska dagordningen. Det var förstås inte var helt osant, men motionärerna fick genom sin oskicklighet faktiskt skylla sig själva.

Under tio år har jag tillsammans med professorerna Alf W Johansson och Karl Molin ansvarat för forskningsprogrammet "Sverige under kalla kriget" (SUKK). Forskningsprogrammet som finansierats av Riksbankens Jubileumsfond har organiserats som ett ämnesöverskridande nationellt nätverk mellan i första hand historiker och statsvetare. Sammantaget har programmet publicerat ett 40-tal böcker och forskningsrapporter. Vi sätter nu punkt med den sammanfattande och syntetiserande slutvolymen "Sveriges säkerhet och världens fred. Svensk utrikespolitik under kalla kriget" (Santérus förlag, 2008).

Boken debatteras onsdagen den 8 oktober på ABF Stockholm, Sveavägen 41, kl 18.00. Då kommer Sveriges kontroversiella västsamarbete under det kalla kriget att få en central plats. Själv är jag, som de flesta känner till, motståndare till ett svenskt Nato-medlemskap. Jag menar att ett Nato-medlemskap snarare ökar än minskar risken för att Sverige mot sin vilja dras in i militära krigshandlingar. Jag har också svårt för tanken att Sverige genom medlemskap skulle bli en del av Nato:s kärnvapenparaply, och att Sverige skulle ingå i en bindande militär gemenskap med stormakten USA.

Men trots mitt motstånd mot svenskt Nato-medlemskap försvarar jag det samarbete med Nato-stater som Sverige i hemlighet genomförde under kalla kriget. Samarbetet stärkte Sveriges möjligheter att försvara sig, om neutralitetspolitiken genom ett sovjetiskt anfall blev överspelad. Genom att vara just en reservstrategi innebar den heller inte att våra faktiska möjligheter att stå neutralt om kriget kom undergrävdes.

Jag har också svårt med moraliserande fördömanden om att västsamarbetet genomfördes i smyg, bortom folklig insyn och kontroll. Att genomföra samarbetet öppet hade av realpolitiska skäl varit omöjligt - Sovjetunionen hade då tvingats markera mot Sverige. Alternativen stod således inte mellan att genomföra samarbetet öppet eller i hemlighet, utan i stället mellan att genomföra det i hemlighet eller att inte genomföra det alls. Möjligen kan politikerna kritiseras för att de ibland formulerade sig på ett sätt som gav en onödigt falsk bild av att någon som helst fredstida samverkan med västmakterna var utesluten.

Jag har heller därför inga större problem med Sveriges fredstida samverkan med Nato i dag. Gränsen för mig går vid medlemskap och de därpå följande säkerhetsgarantier som skulle förminska vår handlingsfrihet och göra oss till en del av en kärnvapendoktrin.

Men se upp med hur historien används i den pågående debatten om svenskt Nato-medlemskap - där är det många agendor ute och går. Kom gärna till mötet på ABF Stockholm den 8 oktober kl 18.00 och skärskåda debatten i Bertolt Brechts anda, det vill säga: Sätt fingret på varje bokstav - fråga hur kom den dit?!

Länk till Bjerelds blogg.

 





Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1546

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Att förstå realpolitiken bakom Sveriges hållning under kalla kriget är en sak men det går inte att undvika att det även ligger en moralisk värdering i ett begrepp som neutral.

Den officiella hållning som proklamerades under kalla kriget genomsyrade hela det svenska samhället. Ett starkt vänsterinflytande i media, skolor och kultur gjorde att neutraliteten inte bara kom att handla om att med alla möjliga medel hålla oss utanför krig. Den neutrala inställningen innebar också att överdriva problem i USA och, ännu värre, förtiga eller negligera de fruktansvärda brott mot mänskliga rättigheter som under lång tid begicks i Sovjet och Östeuropa.

Som svensk som växte upp under den här tiden har jag inga problem med Sveriges alliansfrihet, men jag skäms över att vi inte tydligare tog ställning i en konflikt där det faktiskt fanns en helt uppenbart "godare" sida. Exempelvis är det pinsamt att tänka på alla människor i våra grannar baltstaterna som från början till slut sveks av Sverige.

Permalänk | Anmäl #1 tredjemannen, 2008-10-05, 10:42

I alla sammanhang måste man hålla en grundlinje för att inte vilseföra sig själv. Det gäller i privatlivet, i företags- och organisationsliv, liksom när man har ansvar för en stat. Men man måste också laborera med alternativa förhållningssätt och vara beredd på att agera emot sin grundhållning.
Vad hade vi gjort om vi dragits in i ett krig mot Sovjetunionen? Inte nödvändigtvis på grund av sovjetisk aggression utan av ett förändrat världsläge. Även Sovjetunionen hade rätt till en säkerhetspolitik, oavsett vår syn på det politiska systemet som sådant. Till och med Nordkorea har sådan rätt, även om det är få som skulle begråta regimens fall. Det internationella umgänget är sådant att vi måste respektera territoriell integritet.
Dåvarande försvarsministern Torsten Gustafsson fick mycket skit för att han påstod att "vi vet ju var vi står". Han avsåg Sverige som en del av den västerländska demokratiska gemenskapen. Upprördheten (massmedia) var stor i Sverige och obefintlig i Sovjetunionen. Där visste man det redan och att Sverige "spelade under täcket" med Nato var ingen nyhet. Sovjetiska strateger och analytiker hade inga svårigheter att inse det. Och respekterade det! Realpolitiskt och professionellt.
Samlingsregeringen under andra världskriget hade ett enda mål - att hålla Sverige utanför kriget. Det var inte särskilt heroiskt, men det var regeringens ansvar. Särskilt som vi var svaga. Det kan vi diskutera livligt efteråt. (Jag håller mer på Per Albin än på Segerstedt, trots moralfrågan).
Det nordiska försvarsförbund som diskuterades efter kriget var troligen en bra idé. Men den föll på grund av bristande förtroende för Sverige. Tanken fick dock effekt - att hålla en låg spänningsnivå i norra Europa. Inga kärnvapen i Danmark och Norge och låg militär aktivitet på Nordkalotten. Det gick Nato med på.
Svensk alliansfrihet var inte bara en fördel för Sverige utan för hela Norden, inte minst för att minska trycket på Finland. Hade Sverige gått med i Nato fanns risken för en baltifiering av Finland. Det är inget nytt, men måste vara med när man diskuterar Nato/Sverige.
Som det har kommit fram ur arkiv, inte minst i Moskva, har Sveriges hållning - egentligen sedan 1809 - varit lyckosam. Vi eftersträvar alliansfrihet i fred och neutralitet i krig. Denna hållning har mött respekt.
Att vi haft Nato "bakom oss" har varit en fördel, som handlingsalternativ till vår grundhållning. Man måste alltid ha en sådan. Sovjet har vetat det hela tiden, liksom Nato. De enda som inte känt till det är svenska medborgare.
Rått och klart: Vi är lurade också i det.

Permalänk | Anmäl #2 Greger Morin, 2008-10-05, 23:11

Det är svårt att tro att Ulfs slutsatser är resultatet av ”tio års forskning”
Tex så påstår Ulf att ”Samarbetet (med Nato) stärkte Sveriges säkerhet och möjligheter att försvara sig”.
Det är ju långt ifrån givet. Tex så visste man ju om i Sovjet att Svenska flygplatser hade iordningställts för att kunna nyttjas av USAs strategiska kärnvapenkommando. Detta undviker Ulf att skriva om trots att han borde känna till det efter ”tio års forskning”.
I denna del i samarbetet med Nato låg ju också en betydande risk för Sveriges del i och med att Sverige självt skulle kunna bli anfallet med kärnvapen eftersom vi genom detta blev en del av USAs kärnvapenstrategi
Överlag så utlämnar Ulf viktiga delar av vad som kommit fram om det Svenska Natosamarbetet tex det faktum att USAs bistånd till Sverige i händelse av krig bla skulle bestå av ubåtar med kärnvapenmissiler.
Ulf säger även att ”på så sätt blir historieskrivningen ett medel för att motivera och stödja vissa politiska handlingslinjer på bekostnad av andra. Därför blir historieskrivningen alltid kontroversiell och föremål för politisk kamp”
Kommentaren om historieskrivningen som ett propagandaverktyg för att stödja vissa politiska handlingslinjer stämmer bra in på hans egen beskrivning. .
Ulf skriver också att vi ska ”se upp med hur historien används i den pågående debatten om svenskt Nato-medlemskap” .
Det gäller inte minst hans egen historieskrivning eftersom den utelämnar viktiga delar.
Ett fullvärdigt Natomedlemskap torde ha varit ett bättre skydd om det kalla kriget övergått till ett varmt krig än det ”hemliga” samarbete. .
En mer strikt neutralitet av Schweizisk modell hade säkert också varit att fredra framför det dubbelspel som man nu valde.

Permalänk | Anmäl #3 Lars Johansson, 2008-10-06, 00:23

Jodå, visst är det så. Krigstillstånd rådde, risken att sverige skulle bli anfallet av USA var obefintlig medan sovjetunionen definitivt skramlade med sablarna.

Och javisst, när det är krig eller uppenbar risk för det så är det orealistiskt att kräva att militära åtgärder ska rapporteras till alla.

Men det finns ju en fara med statshemligheter också. Beslut som tas bakom låsta dörrar av en grupp maktfullkomliga människor. Vad händer med människor när det saknas insyn? När de enda som vet något är meningsfränder, även om man nu bortser från politikerföraktet och antar att de menar väl och gör så gott de kan?

Jo, då uppstår något som kallas 'group-think' där alla gruppmedlemmar stödjer det beslut de tror att gruppen som helhet tänker fatta. Information som inte stödjer det beslut man tänker fatta ignoreras. Den i gruppen som har en avvikande åsikt riskerar att uteslutas. Man överväger bara ett fåtal av alla tillgängliga alternativ. Man riskerar kort sagt att fatta dåliga beslut.

Nästa risk är ju den att politikerna tycker hemlighetsmakeriet är bekvämt. Det blir ju mycket mindre tjafs i media och liknande om man bara kan skita i att tala om någonting? Visst är det lättare att driva igenom ett opopulärt beslut (IPRED t.ex.) om man låter bli att prata om det förrän efteråt? Öppenhetsprincipen som vi har i sverige är ju som känt inte något som gäller i övriga europa.

Och slutligen, Sverige är en demokrati. Här är vi alla lika fast somliga är rika, som Cornelis sjöng. Vi vill inte ha någon maktfullkomlig hemlig grupp människor som fattar beslut bakom stängda dörrar över huvudet på folket. Samarbete med NATO är ingen liten fråga heller.
Javisst, det var krig. Otäcka tider, men det betyder också att just den grupp människor som söker en fullkomlig makt utan insyn för andra tar sig till toppen. Ett minimum av smusslande, myglande och hemlighetsmakeri är viktigt att eftersträva.

Permalänk | Anmäl #4 Johannes Ek, 2009-04-04, 19:11

Som jag förstår sveriges neutralitet under kalla kriget ungefär såhär:
.
Om sovjet invaderar Sverige så blir norge omöjligt att försvara. Om sovjet invaderar norge så dominerar sovjet nordsjön. Detta är oacceptabelt för nato, alltså måste sverige försvaras oavsett om sverige bidrar till nato eller inte.

Permalänk | Anmäl #5 Martin A, 2009-04-05, 08:41

7 Frågor till politiker i västvärlden!! Många länder i Europa vill ändra lagen för att skydda Israels brott och krigsbrott.!! Detta är rasism,orättvist och olagligt.Detta är inte rättvist.
Makt är makt, Pengar är pengar, Mördare är mördare.Irak är förstört som land.kriget var på Israels order till Bush och Blair.USA krigar för Israels skull.Mot Libanon,Syriena,Gaza och Palestina.Varför besöker varje USA:s president AIPAC org.först??Vem är AIPAC??Har ISRAEL makt över USA:s politik??.
Jag vill tala om USA, UK, Frankrike,EU , FN och Israel:s ockupation och brott mot folkrätten, mänskliga rättigheter och internationell rätt men jag vill veta var rättvisan är och hur man kan skapa såna orättvisor mot Palestina i de demokratiska länder som försvarar människans liv och rättigheter.Arabvärlden kommer attkräva alla ersättningar för politikernas brott mot alla lagar och regler i vårt liv och vår värld.
Jag frågar alla politiker :-
1- Vem stödjer och hjälper Israels ockupation och alla brott?
2- Vem stödjer och hjälper Israels kärnvapen och förbjudna vapen??
3- Vem ger stöd och hjälp till Israel i FN??
4- Varför försvarar USA,UK Israel orättvist??Vem betalar USA:s stöd till Israel??
5- Var är alla FN:s resolutioner mot Israel??
6- Varför går Israels ockupation, brott vidare??
7- Vem kan stoppa Israel??
Politikerna i västvärlden begår brott och de är skyldiga och olagliga.
Denna politik skapar mer orättvisor,hat, rasism, brott och terror..
Jag väntar på ett svar och ett stopp och ett straff mot alla som begår såna brott och ockupation.Nu är det nog noch stopp..Befria Palestina nu..Det är bättre för alla,USA.

Permalänk | Anmäl #6 Amer Al-bayya, 2010-01-04, 22:26

Forsvar och sakerhet
annons:
annons:

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Kolumnisten Kjell Häglund skriver i dag en intressant text i Journalisten om betydelsen av redaktörer. ...

annons:

Om Newsmill

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.

 

Läs mer om Newsmill

Newsmill-bloggen

Häglund har rätt om redaktörer

Kolumnisten Kjell Häglund skriver i dag en intressant text i Journalisten om betydelsen av redaktörer. ...

Vad är att Milla?

Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.


 
© 2008 Newsmill. All rights reserved.