Politiker är ansvariga för lånekrisen

Vad vi kan lära oss av den här och tidigare ekonomiska kriser är: att marknadsekonomi är det bästa ekonomiska systemet precis som demokrati är det bästa politiska systemet, men båda härbärgerar inneboende faror som kräver maktfördelning som förmår säkra systemens funktion. Båda är beroende av viss stabilitet. Politiken och politiker behöver marknaden för att sprida välfärd och stabilitet medan marknaden behöver politiker och politik för stabilitet och bibehållen tilltro till kredit- och finansmarknaden. Politiken ska bland annat bidra med ett progressivt skattesystem som bidrar till forskning, utveckling och tillväxt för att därefter fördela välståndet. Det ekonomiska systemet ska ha spelregler och lagstiftning som uppmuntrar till visst risktagande utan att äventyra tilltron till kredit- och finansmarknaderna. Inflation måste hållas stången - en investerings- eller finansbubbla är även den ackumulerad inflation. Samtidigt måste politiker erkänna att social- och ekonomisk utjämning bidrar till inflation. Därför krävs politiskt fristående riks- eller centralbanker.

Den finans- och fastighetsbubbla som utvecklats i USA och Västeuropa är til syvende og sidst politiker ansvariga för. Lånekrisen utvecklades genom ekonomiskpolitisk fundamentalism, brist på progressivt skattesystem och en generell ovilja till regleringar och marknadsingripanden. Trettio år av avregleringar har motiverats med ekonomiska förtecken och den politiska makten har i stor utsträckning röstat för att minska sitt politiska inflytande.

En av dem mest framträdande farorna med kapitalism framträder när stora inkomster koncentreras på ett fåtal händer eftersom det tenderar att underminera funktionerna i den konsumtionsbaserade ekonomin. Vi tog lärdom av detta under 1930-talet och fram till och med 1970-talet. Trots det har politiker minskat progressiviteten i skattesystemen och bidragit till kapitalkoncentration hos de allra rikaste.

I Sverige utvecklades efter 1930-talskrisen den moderna välfärdsstaten med Per Albin Hansson och socialdemokraternas folkhemstanke och folkhemsbygge. I USA tog man till sig lärdomarna och utvecklade New Deal - båda systemen byggde på ett progressivt skattesystem.

I ett progressivt skattesystem betalar den som är rik inte bara nominellt utan även procentuellt mer skatt. Systemet uppmuntrade fackföreningar och löntagare till att gemensamt med näringslivet delta i utvecklingen genom att löntagarna fick större del av dem samlade inkomsterna - framför allt genom tillgången på social-, arbetslöshets-, sjukdoms- och pensionsförsäkringar. Välfärdssystemen har sedan trettio år tillbaka utsatts till både funktion och innehåll för samma typ av ekonomiskpolitisk fundamentalism. Minskad trygghet leder till minskad tilltro till den egna ekonomin i händelse av en kris.

Ett reglerat kapitalistiskt system utvecklades som fungerade relativt väl från 1945 fram till och med 1970-talet. Då, när de politiska kraven från fackföreningar och löntagare fick för stort genomslag i politiken, minskade samförståndet.

Från 1970-talet äntrade den ekonomiska fundamentalismen, [ny-]liberalismen, återigen scenen. Sedan dess har klyftorna i våra samhällen återigen vidgats och den rikaste procenten har fått behålla allt för stor del av dem gemensamma inkomsterna. I alla lägen där politiker bidrar till att den rikaste procenten får allt mer kapital på sina händer uppstår en spekulationsvåg och en investerings- eller finansbubbla. I alla lägen där politiker får för stort utrymme i förhållande till marknaden uppstår slitningar och krav på marknadsliberalisering som i sin tur startar en ny bubbla.

Balanserade politiker som har insikt om riskerna med allt för stort politiskt inflytande i det kapitalistiska systemet kan bidra till både välstånd och välfärd.

Det kanske inte är lika spännande, kris- och chockartat, med kombinationen social[liberal] demokrati, reglerad marknadsekonomi och ekonomisk utveckling. Det går inte lika hastigt när ekonomin växer, men å andra sidan blir inte fallhöjden lika besvärande om eller när kollapsen, krisen kommer.

Istället för några få rika får vi en stor och växande grupp individer (medelklass) med goda idéer som med riskvilligt kapital bidrar till både ekonomisk och social utveckling. Det är således den ekonomiskpolitiska fundamentalismen - förstått som [ny-]liberalism - som givits för stort utrymme på bekostnad av den sociala demokratin.

Jonas Kullinger (2 artiklar)

Anmäl

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1494

3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Fel, fel, fel och åter fel! Den lånekris vi nu ser blomma ut för fullt i USA med spridning även till omvärlden har sin rot just i klåfingriga politiker som i välmenande syfte stiftat lagar som tvingat banker att ge lån till mindre bemedlade. Lagen jag åsyftar är Community Reinvestment Act från 1995 som den amerikanska kongressen antog under Clintons presidenttid. Den politiska intentionen var välmenande, men som så ofta totalt missriktad. Syftet var att ge alla amerikaner möjlighet att skaffa eget hem, istort helt oberoende av hushållens ekonomiska möjligheter. Tanken var att även svarta och hispanics m.fl. minoritetsgrupper skulle få denna möjlighet. Sen tillät politikerna att bankerna förpackade och gömde undan dessa megarisker i andra komplicerade låneprodukter och så rullades eländet ut. Nu har lånebomben briserat eftersom de berörda hushållen inte klarade av att betala räntor och amorteringar. Är någon förvånad?

Permalänk | Anmäl #1 Michael Rosendahl, 2008-10-08, 13:18

Ja, jag menar att politikerna är ansvariga för att inte ha reglerat värdepappersmarknaden, förpackandet, som du pratar om. Det har inte funnits intresse för att göra det eftersom "marknaden" skulle lösa det själva.

När det gäller Clintons initiativ så har det missbrukats å det grövsta. Det är framför allt bankdirektörernas girighet med höga ersättningar knutna till den kortsiktigt lönsamma utlåningen som är boven i dramat.

Det är lätt att skylla på politisk inaktivitet när skiten väl träffar fläkten, men hade politikerna försökt sig på att reglera värdepappersmarknadens uppfinningsrikedom hade de inte fått uppbackning av vare sig republikaner eller marknad.

Permalänk | Anmäl #2 Jonas Kullinger, 2008-10-12, 20:51

Du är inne på rätt väg, Jonas, men tyvärr tar du inte i din artikel upp den process som systematiserar omfördelningen av pengar från de fattiga till de rika.
Idag betalar nio tiondelar av världens befolkning ränta som kommer den rikaste tiondelen tillgodo. Detta sker dels genom direkta lån, dels indirekt via vår konsumtion. I alla varor och tjänster ligger nämligen en inbyggd ränta. Det är den räntekostnad som företagarna i alla led har, och som vi som konsumenter får betala.
Endast en tiondel av världens befolkning har en positiv räntebalans. Det betyder att de har mer ränteintäkter än de har räntekostnader.
Så länge som den här systematiska utarmningen sker av den arbetande befolkningen så kommer lågkonjunkturerna att komma tillbaka. Som ett brev på posten. Det är nämligen enda sättet att balansera räntespiralen och få den tillbaka på en nivå som samhället klarar av. Men sedan bär det av uppåt igen. Med ränta på ränta på ränta ...

Permalänk | Anmäl #3 Petra Modée, 2009-10-27, 15:10