Lars Bern står med båda fötterna stadigt i det blå

Udda önskemål kommer alltid att finnas, men det finns ingen anledning att forma politiken utifrån särintressenas lyxbehov eller önskemål. Lars Bern bekymrar sig för katolska kyrkans inblandning i forskningspolitiken. Så långt håller jag med honom.

Men sedan går våra uppfattningar isär. Från antagandet att det ”Inom ett decennium kommer det att vara kliniskt möjligt att programmera om arvsanlagen hos ett mänskligt embryo” tar han ett raskt skutt till slutsatsen att ”denna teknik snabbt kommer att spridas över världen”. För mig är en spridning över världen inte detsamma som en allmän spridning inom en befolkning. Åtskilliga miljarder människor kommer av ekonomiska skäl att stå utanför den här tekniken lika väl som de står utanför den mest grundläggande hälsovård.

Bern utmålar en bild av en sorts mänsklig ”intelligent design” som alternativ till den genetiska utvecklingen, men anför exempel som snarast för tankarna till en ointelligent design. Från dagens genetiska selektering på grund av sjukdomsanlag eller kön, beskriver han hur det kommer att öppnas möjlighet att skapa allt från en stresstålig storstadsbefolkning till gentransplantation från Tiger Woods och Victoria Silvstedt.

Han redovisar dock inte nämnda personers inställning till denna förmodade gen-donation, men konstaterar att ”tekniken kommer att ställa mänskligheten inför nya och intrikata etiska, moraliska och juridiska dilemman. Den redan infekterade konflikten mellan religion och vetenskap kommer att få ny näring”.

Bern visar ett stort intresse för religionernas inställning i frågan. Men varför detta devota intresse av Arborelius och katolska kyrkans uppfattning om gentransplanterade embryon? Ligger det inte i sakens natur att man är ointresserad av deras uppfattning?

Om gud skapade människan till sin avbild så är det väl inget orimligt steg att människan fortsätter att skapa sig själv i en tid när hon anser att gud är död? Naturligtvis ska vi, om vi behöver det av medicinska skäl, ta hjälp av genterapi när den erbjuds oss. Den som känner att det strider mot den egna moraluppfattningen är fri att avstå.

Bern skriver ”Vi måste skaffa oss en plan för hur vi ska hantera den situation som den moderna vetenskapen håller på att skapa och den pseudovetenskapliga och vidskepliga motattack som katolska kyrkan representerar” Lysande Sickan! Det är klart att vi ska ha en plan. Men vilka är ”vi” i det här sammanhanget?

Berns idé om stressade storstadsmänniskor är fantasifull. Men tänker han sig verkligen att dagens ca 3 miljarder storstadsbor borde vara genmodifierade för att klara storstadsstressen? Om katolska kyrkan går emot den tanken så kan man bli katolik för mindre.

Med hänvisning till den kosmetiska kirurgins snabba expansion drar han slutsatsen att gentransplantationer kommer att vara omöjliga att stoppa. Jag förstår inte sambandet mellan de två företeelserna annat än att båda torde vara reserverade för en köpstark minoritet. Åtminstone så länge det rör sig om, låt oss kalla det ”kosmetiskt betingad genteknik”.

Enligt Bern ska Vatikanens inblandning ”leda till förtryck och onödigt lidande”. Vilket jag alltså håller med om, så länge vi håller oss till genteknik vid behandling av svåra sjukdomar. Vatikanens idéer innebär redan nu ett omfattande förtryck och onödigt lidande, bara genom kyrkans inställning till kondomer och aborter.

Vad gäller efterfrågan på specialdesignade barn med skräddarsydda anlag, så ställer jag mig tveksam till en framtida efterfrågan. I förälskelsens rus är det mina (fantastiska) och min partners (nästan lika fantastiska) anlag som ska föras vidare. Barnet ska bli som vi, eller hur? Tänker man till så kan man konstatera att det lika väl är far- och morföräldragenerationens anlag som vi för vidare, varpå den oreflekterade entusiasmen genast falnar en smula.

För att ta ett exempel: Kommer vetenskapen överhuvudtaget att kunna identifiera golftalang-genen? Arvets och miljöns betydelse kan vi strida om, men en baby med golftalang står sig slätt om den inte samtidigt erbjuds hängivna föräldrar och snöfria golfbanor. Och vad gör man som förälder, om ett konkurrerande anlag gör att ungen trilskas och hellre vill bli rockstjärna? Man kan också konstatera att Silvstedts vackert vätesuperoxiderade hår för övrigt går lika lite i arv som hennes silikoninlägg.

Så länge naturmetoden är så rolig och kostnadseffektiv, får nog en förkrossande majoritet av oss fortsätta att uppfylla världen på egen hand, utan genteknikernas inblandning. Om sedan avelsarbetet sker medelst raggning på golfklubben eller annorstädes, kommer för överskådlig framtid att vara en fråga för de närmast berörda.