Politisk enighet viktigast för att lösa bankkrisen

Det har nu gått 16 år sedan Sverige hade att hantera en kris som hotade stabiliteten i hela det finansiella systemet. Regeringen Bildt var då tvungen att ta hand om effekterna av 1980-talets i många hänseenden ansvarslösa ekonomiska politik. Valutaregleringen hade avskaffats, valutakursen var fast och övervärderad, inflationskänsligheten var obefintlig och skattesystemet uppmuntrade lånefinansierad konsumtion. Priserna på fastigheter sköt ständigt i höjden, bankerna lånade ut pengar för fastighetsköp upp till fastighetens skorsten och fastighetsbubblan växte sig allt större. När den borgerliga fyrpartiregeringen tillträdde 1991 höll bubblan på att brista. Det parades sedermera också med internationella spekulationer mot ett antal valutor, däribland den svenska.

När världen nu måste ta tag i följderna av den amerikanska finansmarknadskrisen kan det finnas anledning att reflektera över om USA har någonting att lära av Sverige och hur vi hanterade krisen då.

Det finns betydande skillnader, men det finns faktiskt också en del likheter.

Skillnaderna är förstås stora. De svenska bankerna åsamkades stora kreditförluster på grund av en alltför lättvindig kreditgivning. Bankernas soliditet och likviditet försvagades. Det hela underlättades inte av att Riksbanken såg sig tvungen att höja räntorna för att Sverige skulle kunna fortsätta sin fastkurspolitik. Vem minns inte de 500 procenten? I själva verket var alla svenska banker utom en i princip konkursmässiga. I USA handlar det om hur finansmarknadsaktörer har paketerat bostadslån med dålig säkerhet i andra instrument som sedan har sålts vidare till finansmarknadsinstitutioner över hela världen som inte har kunnat värdera riskerna på ett korrekt sätt. Och som inte heller har upplysts om dem. De instrument det här är fråga om har alltså inte en direkt säkerhet i fastighetstillgångar som kan disponeras på ett eller annat sätt, vilket vi hade i Sverige.

I Sverige inrättade regeringen efter en överenskommelse med den socialdemokratiska oppositionen en bankakut för att lösa in och hantera de lån som hade undermålig säkerhet. Och regeringen kom tillsammans med oppositionen överens om krispaket i avsikt att skapa förtroende för den svenska valutan och för den svenska ekonomin.

I USA har Federal Reserve genomfört vad som i realiteten är en gigantisk socialisering av bostadslåneinstituten Fanny Mae och Freddie Mac. I praktiken har detsamma hänt med bankförsäkringsbolaget AiG. Allt givetvis i akt och mening att säkerställa stabiliteten i det finansiella systemet.

Ändå kvarstår en betydande oro på all världens finansiella marknader. Ena dagen skjuter börskurserna i höjden för att nästa dag närma sig källarnivåerna. Banker vågar inte låna pengar från varandra, ens kortsiktigt. Till och med Sverige och svenska banker drabbas, trots att de svenska bankerna tjänar bra med pengar och gör goda vinster. Och trots att alla banker har hög soliditet. Rykten florerar och priset för risk ökar, vilket fördyrar nödvändig upplåning.

Jag är övertygad om att den enskilt viktigaste åtgärden under finanskrisen i Sverige i början av 1990-talet var en resolut politik som kunde åstadkommas i politisk enighet över blockgränsen.

Det var inte på något sätt självklart att sådana politiska överenskommelser skulle kunna träffas. Misstänksamheten mellan partierna i regeringen och den socialdemokratiska oppositionen var betydande. Alla var vi dock enade kring försvaret av valutan och värnandet av den finansiella stabiliteten. Och det får nog betraktas som en betydande styrka i det svenska politiska systemet och hos de tongivande svenska politikerna att man kan sätta sig över de politiska skiljelinjerna när det verkligen krävs.

Nu ska ingen tro att partipolitiken var helt bortblåst i alla de - ofta nattliga - förhandlingar som ägde rum mellan regeringsföreträdarna och företrädarna för oppositionen. I krispaketen ingick kraftfulla sparåtgärder för att visa att Sverige kunde klara av de betydande underskottsproblem som den tidigare förda politiken hade lett till. Socialdemokraterna ville ha bra betalt för att ställa upp tillsammans med regeringen. Och mest skulle det givetvis få kännas för det största borgerliga partiet, moderaterna. Oavvisliga krav från (s) hade inte mycket att göra med hur förtroendet för den svenska politiken skulle öka. Det handlade mer om att förödmjuka (m). Alltså skulle besparingar omedelbart göras på polis och försvar. (s) försökte också på alla sätt åstadkomma stopp för andra moderat hjärtefrågor, inklusive den fortsatta avvecklingen av löntagarfonderna och privatisering av statliga företag som SSAB, Celsius, m.fl. Vi blev emellertid överens till slut. Utöver överenskommelsen om den s.k. bankakuten kunde vi enas om två omfattande krispaket som därefter antogs av riksdagen.

Avsikten med överenskommelserna var att skapa förtroende på marknaderna, såväl i Sverige som internationellt. Bankakuten måste i efterhand betraktas som en framgång från den utgångspunkten. Det framfördes kritik mot att staten trädde in för att rädda kapitalet - bankerna - men i dag kan vi konstatera att staten genom de insatser som gjordes så småningom har kunnat återvinna den ekonomiska insatsen.

Vad USA kan lära av Sverige är, tror jag, att i ekonomiska kristider och när stabiliteten i de finansiella systemen är utsatta för tryck, tillräckligt omfattande politiska överenskommelser är det som krävs för att lugna marknaderna och återskapa stabiliteten. Och det är ju faktiskt detta som president Bush nu försöker åstadkomma med McCain, Obama och den amerikanska kongressen. Låt oss hoppas att de kan lägga parti- och personpolitiken åt sidan ett tag och att de för tids vinnande också kan avstå från politiska tjuvnyp i denna process. Sedan kan man alltid börja puckla på varandra igen.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1458

2 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

NEJ, NEJ, NEJ! Vad vi behöver är inte ännu mera politisk enighet! Vad vi behöver är modiga och filosofiskt/ekonomiskt kunniga politiker som vågar gå _emot_ det politiska status quo. Vi behöver politiker som vågar säga att ännu mera papperspengar kan _inte_ lösa problemen. Ty hur skulle ännu mera av det som skapade krisen kunna lösa den?

Vad vi behöver är mindre krediter och upplåning, mera hushållssparande och i synnerhet objektiva pengar, d.v.s. en fullständigt privat och oreglerad guldmyntfot. Med guld som pengar skulle vi bli kvitt inflationen, och konjunktursvängningarna som inflationen orsakar. Ty ingen bank kan skapa guld ur tomma luften, så som de kan skapa hur mycken papperspengar som helst ur tomma luften.

Permalänk | Anmäl #1 Henrik Unné, 2008-12-06, 16:48

Politisk enighet på att plundra skattemedel snarare, om finansinstituterna hade tillåtit haverera hade vi haft en kort och skarp kris istället för denna utdragna pärsen. Men det viktigaste är nog varför ska vi betala för deras misstag? Tillråga på allt så tjänar ju flera av dem på krisen som slog ut deras konkurrenter, allt farligare kan konsekvenserna vara av att statliga ingrepp kanske blir normen (igen, som innan då skattemedel slösades på att hålla valutan fast). Förresten läste att Lehman br. nu vill köpa in sig i biltillverkaren Geely, är det så de amerikanska skatte pengarna används, för att ge de egna företagen en fördel mot utländska?
(Måste vara den Ny liberala Fria Marknaden där de starkaste statligt understödda företagen triumferar :( )

Permalänk | Anmäl #2 J. Pierre, 2009-09-29, 07:32