Var är nyliberalernas självkritik?

Långtifrån alla nyliberaler har förnekat att det som nu skett hade kunnat hända, lika lite som att alla socialister hejade på Sovjet. Vad vi nu ser från socialismen är en variant på "jag har hittat nackdelar i mina motståndares argument, alltså har jag rätt"-argumentet. I själva verket finns det saker som talar för respektive emot nästan allt. Resonerar man rationellt väger man samman fördelarna mot nackdelarna, istället för som Lars Pålsson Syll, räkna sig som segrare så fort man hittat ett enda lösryckt (pseudo)argument.

Lars verkar ha missförstått vad nyliberalism är - kanske blandar han ihop det med anarkism. Nyliberalism bygger på att staten ska fokusera på det som bara staten kan göra. USA's åtgärd för att rädda världsekonomin strider inte mot den grundtanken, snarare tvärtom!
Eller så snackar den statsanställde Lars strunt medvetet, för i den offentliga sektorn biter man ju ogärna den hand som föder en...

Det skulle vara intressant att höra vilka sorts regleringar Lars Pålsson Syll och andra regleringsivrare vill införa. Att bara ropa på regleringar är inte seriöst, om man inte samtidigt säger hur dessa regleringar skall se ut. Speciellt inte som regleringar ibland kan göra ont värre.

Pålsson Syll skriver om 1980-talet avregleringar som orsak till krisen några år senare. Men det är i dag tämligen uppenbart att en väldigt stor orsak till krisen inte var att valutaregleringen avskaffades, utan att den avskaffades för sent. Att krisen blev så pass djup berodde bland annat på att en offentlig institution som Riksbanken försökte hålla en inte marknadsbestämd kronkurs genom icke marknadsbestämda räntor.

I USA har vi sett hur statliga garantier har gjort att vissa bolåneinstitut tagit osunt höga risker, bara för att myndigheterna sökt uppmuntra en viss sorts utlåning.

Jag håller med bägge förre kommentarer. Vilka nyliberaler är det Syll menar hyste dylika åsikter? Hans påstående om 90-talets kris och dess bakgrund är helt apart, tala om att köra huvudet ner i tårtan för att där förbli. Det blir bara Disney över hela resonemanget.

Framförallt borde denne regleringsivrare fundera på om det är avsaknaden av regleringar som lett till dagens situation eller tvärtom att det funnits en hel del politisk intervention. Om man nu är professor bör man väl inte låta den egna politiska ståndpunkten skymma verkligheten, nämligen att:

1. Amerikanska politiker genom olika slag av subventioner och lagstiftning har eldat på långivningen till bostadslån. Man har från politiskt håll ansett det vara önskvärt att så många amerikanska medborgare som möjligt äger sina hem.

2. Fannie Mae och Freddie Mac instiftades av amerikanska staten med bl a ovanstående syfte - de skulle stimulera en sekundärmarknad av krediter, vilket i sin tur möjliggör krediter som inte skulle vara möjliga på egna ben.

3. Genom att marknadens aktörer - helt riktigt vad det visat sig - räknar med politiska interventioner om all skulle braka åt helskotta, har finansiella institut fått en rating som mer baserats på den amerikanska ekonomin än på egna meriter. Även i Sverige är detta tydligt där exempelvis Kerstin Hessius gick ut och öppet deklarerade att Fannie och Freddie var "för stora för att tillåtas gå omkull" - en helt riktig analys som det visade sig.

Summa summarum har vi alltså sett en marknad som alls inte varit fri och det som nu sker i form av olika statliga interventioner bäddar för att risker även framledes kommer att bedömas utifrån antagandet att om allt går åt pipan så kommer staten och räddar oss.

En marknadsliberal som jag själv kan alltså inte alls se kopplingen att ökade regleringar skulle stoppa riskaptit eller bubblor. Att marknadens aktörer även i en helt oerglerad marknad däremot då och då förlorar pengar är en del av spelets regler och det är inte i sig ett bevis på att en marknad inte fungerar - tvärtom. Att förlusterna blivit så stora och fallit tillbaka på staten är däremot tydligt påverkat av politiska interventioner.

Man undrar även stilla vad alternativet skulle vara - ska en statlig myndighet avgöra vilka risker som får tas? Ska t.ex. vi lagstifta om hur stor del av en bostads värde som får lånefinansieras? En professor i nationalekonomi borde veta att marknaden finns där vare sig vi gillar den eller ej och det enda som händer i ett sådant scenario är att marknaden finner ett alternativ som kan vara svart eller än mer okontrollerat. I Sverige är till exempel reglerat vilken hyra jag får ta ut för lägenheter i min fastighet - det leder till svarthandel med kontrakt och stora enskilda förluster som inte kommer fram i statistiken. Är det samhällsekonomiskt ett bättre alternativ?

Där kan också påpekas att en stor del av de ganska extrema aktiemarknadsrörelser vi ser nu starkt påverkas av regleringar av vilken soliditet etc försäkrings- och finansbolag skall ha. Bolag som förvaltar andra människors medel tvingas sälja av tillgångar - inte av affärsmässiga skäl, utan för att reagera enligt reglementen på marknadens rörelser.

(Slutligen så tycks denne professor ha nånting emot Walt Disney. Jag trodde vänsterns Disney-hat dog ut i mitten på åttiotalet men tydligen har det övervintrat på sina ställen. Jag får väl hoppas att professorn kan gräva fram några nostalgiska DDR-animationer som vi som växte upp under sjuttiotalet trodde vi aldrig mer skulle behöva se.)

Statliga bidrag för att rädda misslyckade företag är inte förenligt med den fria marknaden. Lustigt nog är det vänstern som tenderar att ha en övertro på vad marknaden kan göra - att man kan sätta upp vilka villkor som helst och att den kommer fungera.

Så är inte fallet. Marknaden är mycket känslig. Så fort du ändrar dess naturliga operation med reglering dyker det upp företag som utnyttjar dem. Företag är inte nödvändigtvis den fria marknadens vänner. Om de har en möjlighet att tjäna pengar via staten kommer många av dem att göra det. Företag jobbar för att maximera sin vinst. På en fri marknad innebär det att erbjuda så bra produkter och tjänster som möjligt till ett så lågt pris som möjligt. Det finns ingen annan väg. När staten kommer in i bilden finns plötsligt en annan väg. Staten har våldsmonopolet dvs. den kan tvinga folk via lagar att göra saker. När du kombinerar stat och företag kombinerar du våldsmonopolet med handel - dvs. tvingar folk att inte välja den produkt eller tjänst som det tycker är bäst och billigast. I praktiken innebär det bara en sak - att sämre företag överlever.

Den amerikanska bankkrisen är inget undantag. Den är inte svårt att se varför den hände. Det finns fyra relevanta faktorer:

1) Lagar som gällde från 1933-1999 som förbjöd investmentbanker att ta inlåning. Detta var infört för att folk inte skulle förlora sina besparingar pga. bankens dåliga spekulationer. Som en konsekvens hade investmentbankerna ingen egen säkerhet i formen av inlånat kapital utan var tvungna att lita på de säkerheter de hade (bostäder). När värdet på säkerheterna föll så var de körda.

2) Lagar som infördes för att bekämpa bokföringsbrott och som krävde att banken värderade sina säkerheter till aktuellt marknadspris - även om det inte fanns någon marknad. Antag att du har ett bostadslån och priset på din typ av bostad faller med X procent. Men du tänker inte sälja den och du har inga problem med att betala räntan på lånet. Ändå måste enligt lag banken räkna det som en förlust med X procent. Det här leder till att bankerna blir helt beroende av en uppåtgående marknad och att minsta nergång skapar panik.

3) Fannie Mae och Freddie Mac var till större delen redan statliga bolag som fick lån av staten för räntor som var lågt under marknaden. Detta pressade ner räntorna till extremt låga nivåer.

4) Lagar som infördes under Clinton förbjöd banker att ge ut lån till valda ekonomiska grupper utan var tvingade att ge ut lån med anpassad ränta till ekonomiskt sämre stående. Tanken där var att minska segregationen. Bankerna tog till subprime lån för att klara detta. Effekten kan man se idag.

Detta är inte kapitalism utan en typisk blandekonomi och det är konsekvenserna av en blandekonomi som vi ser.

De som satte upp reglerna hade inga onda uppsåt men då de inte var allvetande satte de upp regler som i framtiden ledde till katastrof. Om de inte hade funnits hade situationen lösts utan någon kollaps. Konkurser är fullkomligt naturliga delar av kapitalismen - det är så du får bort dåliga företag. Kollapser på bred front är ett resultat av statlig inblandning och sker i blandekonomier då reglerna drivit marknaden till bristningspunkt. Fullkomliga kollapser av ekonomin sker oundvikligt av samma anledning i planekonomier.

Det är den praktiska aspekten. Det är dock fel att stanna där. Ett av de stora problemen med kapitalismens försvarare är att de bara försvarar systemet på grunden att det är det effektivaste ekonomiska systemet som vi vet. Det etiska argumentet glöms oftast bort.
Kapitalism innebär att vuxna människor får handla fritt med varandra.

Den fundamentala principen är att ingen får börja med att nyttja våld mot någon annan. Alla andra system än ren laissez-faire kapitalism innebär att man med våld eller hot om våld tvingar folk att göra saker mot deras vilja. I dessa system används statens våldsmonopol inte för att skydda individens rättigheter utan för att kränka dem. Då staten är en abstrakt konstruktion och i grund och botten består samhället av en mängd individer innebär ett sådant system att en grupp av individer tar sig rätten att tvinga andra grupper att lyda och tjäna dem.

Motståndarna till kapitalismen tar sig rätten att med våld eller hot om våld tvinga folk att följa implementationen av deras politiska idéer. I ett kapitalistiskt system å andra sidan har du full frihet att bygga din socialistiska utopi om du vill. Det enda du inte får göra är att med våld tvinga folk att gå med.

Här är en av de nyliberaler som Syll efterlyser: http://www.cnn.com/2008/POLITICS/09/29/miron.bailout/index.html

"var tids framste ekonom" Keynes forutspadde ocksa att det aldrig mer skulle komma en borskrash, och ett par ar senare startade "the great depression" Var tids samste ekonom skulle passa battre.

Flera "nyliberaler", band andra den ekonomiskt oskolade Mattias Svansson förutsåg kraschen redan för tio år sedan

Här är en annan sån där tyst nyliberal:
http://wsj.com/article/SB122298982558700341.html
;)
(De statliga ingreppen var faktiskt ännu fler än de som han räknar upp, så i den meningen kan han kanske sägas vara om inte tyst, så åtminstone lite försynt.)

Jag tror Pålsson Syll tänkte ungefär så här: Nyliberaler är höger. Amerikaner är höger. Alltså kritiserade inte nyliberaler USA. Särskilt inte som nyliberaler är emot marknadsregleringar, och USAs finansmarknad är väldigt oreglerad.

Jag tycker Pålsson Syll borde tänka så här: "Hmm, jag ska nog ta och läsa in mig på vad nyliberalerna tycker och säger, innan jag kritiserar dem för vad de tycker och säger."

Ola:

Inte for att det var poangen med din kommentar, men det ironiska ar ju att USA's finansmarknad dessutom redan ar mer reglerad an sveriges. Fran Norbergs blog: Tittar man narmare pa vad de 12 190 heltidsanstallda amerikanska marknadsreglerarna sysslade med innan krisen sa var de minst lika ivriga pa att blasa upp bubblan, och de hade tillgang till kraftfullare pumpar.

Johan Norberg ochg övriga nyliberaler och likvärdiga på den totalitära sidan blir allt mer pressade. Nu heter det att det minnsan var kapitalisternas godhet som är orsaken till finanskrisen. Ja, att det är den amerikanska statens fel att man försökte sig på ett socialt ansvar, som skapade krisen, enligt herr Norberg. Skall man då tolka detta som att han menar att kapitalismen inte kan skapa ett samhälle som gynnar folkflertalet? I så fall har ju dess belackare haft rätt hela tiden! ;o)

Bakgrunden till den amerikanska bolånekrisen är lite mer komplicerad än så här. Clintonadministrationen grundlade mycket ont när det gällde politisk press för att få fram billiga lån, och detsamma gäller Greenspans toklåga räntepolitik; vidare har vi Reaganomicsepoken med dess slöseri. På så sätt finns, med Wall Street i bakgrunden, en växelverkan mellan det demokratiska och det republikanska maktblocket. Problemet är de senaste decenniernas våldsamt ökande inkomstskillnader i USA, vilket drivit fram de dåliga subprimelånen för att hålla lägre klasser nöjda med billiga krediter. På så sätt har dagens finansiella kris en grund i lång tids systemfel i den amerikanska ekonomin, med dess skattesänkningshysteri.
Keynesskatt på finansmarknaden? Därom kan man inte säga någonting bestämt. Det handlar om hur snarare än om vad. Helt klart måste den offentliga sidan prestera spetskompetens i nivå med de bästa industrimännen.
Investerarkompetensen är det även si och så med. Deras kunnande är alltför smalt, i synnerhet vad gäller konjunkturbedömning. Nu straffar sig detta grymt.
Och som sagt, ja, finansmarknaden har en inbyggd instabilitet, en tendens till ökande självsvängning. Med detta måste vi på något sätt komma till rätta. Det visar sig ju nu. Det finns ingen garanti att det statliga ägandet som nu kommer in med tillskjutet kapital gör särdeles mycket nytta, då dess kompetens är en osäker faktor.