Utredaren Göran Lambertz föreslår att tvångsgifte kriminaliseras och att dispenserna för barnäktenskap slopas. Läs (2) Skriv
Vilken roll spelar egentligen hyresrätten för arbetsmarknaden och för den reala och finansiella ekonomin? Skriv
Publicerad: 2008-09-14 03:09, Uppdaterad: 2008-09-15 12:09
Kravet på att vara jämställda kan vi leva med. Pressen att vara normal är betydligt värre, menar David Munck.
Karin Olsson (Expressen ledarsida den 10 september 2008) tycker inte synd om den nye svenske mannen. Det gör inte jag heller, och jag tror inte att denne stereotype figur suktar efter min medömkan, så på den punkten kan vi kanske mötas.
Tyvärr förmår Olsson inte lyfta debatten många snäpp över den "vilket kön är det mest synd om"-fäktning som hon själv kritiserar. Hon snuddar vid ett mer konstruktivt perspektiv när hon refererar till en artikel i Bang 3/2007 av Katrin Kielos, som hon dock verkar ha läst slarvigt. I den artikeln, liksom ännu mer i Kielos text om liberalism och puritanism i Bang 1/2008, är det tydligt att det som angrips inte är jämställdheten.
Vad Kielos vänder sig mot är den instrumentella managementkultur som lovar att maximera vår lycka med kommunikationstekniker, matchningsprogram, åtgärdsanalyser och en ekonomisering av känslolivet. Detta tidsfenomen är inte på något sätt en följd av feminismen, och det hävdar inte heller Kielos. Däremot tenderar denna själ- och perspektivlösa kultur idag att kombineras med jämställdhetssträvanden på ett sällsamt sätt, vilket bl.a. kan utmynna i en fixering vid renlighet i hemmet. Att Kielos fick uttrycka dessa tankar i Bang påvisar snarast hur högt i tak den tidskriften hade under sin dåvarande redaktionsledning.
Medan Kielos påpekar att kärlek och intimitet inte följer automatiskt av en jämställd uppdelning av hushållsarbetet, betonar Olsson att lusten inte kommer tillbaka bara för att hustrun eller städerskan åter befriar mannen från detsamma. De har givetvis rätt båda två.
Kan problemet snarare vara att klichén med "villa, Volvo och vovve" har blivit en alltför rigid norm för hur ett gott liv ska se ut? Vi som inte lyckats skapa ett sådant liv känner oss misslyckade just därför, och de som bor i villaområdena är frustrerade för att uppnåendet av detsamma inte lett till lycka. Att vara en bra människa - något som verkligen är värt att sträva efter - har blivit synonymt med att vara en normal (och relativt privilegierad) människa.
Även i anställningsintervjuer ska man numera visa att man har ett normalt familjeliv. Arbetsgivaren riskerar hellre lite vabbande än att anställa en "social förlorare", ett begrepp jag lärde mig just i en rekryteringshandbok på ett bemanningsföretag där jag jobbade ett år efter min studentexamen. Ändå kan vissa singlar uträtta storverk i yrkeslivet därför att de sublimerat sin lust till arbetskapacitet och inte behöver gå hem när det är middagsdags. Det är säkerligen tufft att samtidigt vara småbarnspappa och politisk redaktör, men skulle den som inte har en egen familj idag ens få chansen att försöka analysera sin samtid på en ledarsida?
Det uppmärksammade inlägget på Newsmill där Jessica Zandén och Cecilia Gyllenhammar efterlyser riktiga män tas av Karin Olsson till intäkt för att män i vårt samhälle inte pressas att vara jämställda. En läsning av kvinnors kontaktannonser ger dock snarare vid handen att annonsörerna vill ha det mesta av det bästa, dvs. en man som både är viril och jämställd, och helst också har en hög inkomst. Jag har inget bra argument för varför någon skulle nöja sig med mindre annat än att man inte kan veta på förhand hur den människa är som kommer att väcka ens kärlek.
Jag tror att det är normaliteten snarare än jämställdheten som, med Zandén/Gyllenhammars ord, kväver oss. Samtidigt som toleransen har ökat gentemot vissa klart definierade grupper vilka släppts in i normaliteten (Gösta Bohman skulle inte ha invigningstalat på Pride som Reinfeldt gjorde 2003) har den på andra sätt minskat. Framför allt har det blivit så fult att misslyckats fastän nederlagen egentligen, som Aksel Sandemose påpekade, är en del av det som gör oss till människor.
Vissa som gnäller på att det gnälls för mycket, något man kanske kan kalla meta-gnäll, skriker minst lika gällt som de första gradens gnällspikar som de angriper. Den högtravande rättfärdighet med vilken teologie doktor Ann Heberlein har börjat invadera Expressens nyss så friskfläktande kultursida kan tjänstgöra som exempel.
På 70-talet fanns ett förljuget romantiserande av de asociala, något vars motreaktion vi fortfarande lever med. Men när jag behöver tröst tar jag inte min tillflykt till Nationalteatern utan hellre till den romantiska och icke-cyniska utblick som fanns i en del av det tidiga 80-talets rockpoesi. Minns hur Boy George sjöng: "Pull the strings of emotion / Take a ride into unknown pleasure / Feel like a child on a dark night / Wishing there was some kind of heaven / I could be warm with your smiling / Hold out your hand for a while..."
Minns ni vad låten hette? Victims. Jo, på den tiden var det inte så farligt att erkänna att man ibland är ett offer.
En rad yngre män har på senare tid vittnat om jämställdhetens pris. Är det synd om de jämställda männen?
Till alla män som tycker synd om sig själva och skyller på jämställdheten!

Expressen till attack mot de gnälliga männen
Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.




3 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.
Fin artikel!
Svenssons kärnfamilj är långt ifrån utdöd. För så här i 19-årsålder gör den sig ännu påmind. Ensam står jag för, i min umgängeskrets, mitt framtida mål. I deras ideal finns make/maka och de två barnen. I min saknas bägge, än så länge. Det finns så mycket annat jag längtar efter! Men jag märker hur andra försöker att få mig "att inse" vikten av familj och barn. Tro inte att jag inte tror att ett barn kan göra en lycka! Men det är inte mitt livsideal, även om jag är öppen för förändringar!
Viktigt är att även min typ av livsmål ska respekteras, och inte ses ner på bara för att jag väljer något annorlunda!
När man är nitton är det rätt normalt att hata sin gamla familj och inte riktigt känna för en ny. Det bästa i den späda åldern är att göra lumpen eller bo i storfamilj så man får litet perspektiv på saker och ting.
Vad gäller Muncks artikel var den så stolpigt skriven att den är svår att förstå. Den genomgående tanken kan vara att det är suspekt att vara normal. I så fall är jag gärna suspekt.
Artikeln föll död som en hösäck. Så kan det gå.