Vänsterdeckare trots allt bättre

Det är sorgligt att inte ens en så lättsam genre som deckarens tillåts vara ifred från ingrott tröttande politiseranden. Varför måste allt i Sverige bottna i en slapp samhällsanalys från vänster? Henning Mankells variant äv verkligen kriminellt onyanserad; och till förtjänsterna med Niklas Ekdals artikel hör väl att han sätter ljuset på just detta, att det är dags att en gång för alla avslöja myten om den stora nedmonteringen.

Ursäkta, men man nästan kräks ju på alla svenska deckarpoliser som äter skräpmat och lyssnar på opera och undrar vart samhället egentligen är på väg.

Man får fly, till Trenter eller Sayers om man vill läsa nåt njutbart.

Dashiell Hammett kan man ju läsa helt utan att alls begripa att han var kommunist. Skillnaden mellan samhällskritiken i USA:s hårdkokta deckartradition och i den svenska som tar ansats i Sjövall-Wahlö är väl att Hammet och Chandler mer fokuserar på människans tillkortakommanden, låga motiv, låga moral osv och låter läsaren själv dra slutsatser om huruvida dessa mänskliga egenskaper förstärks av ett visst politkst/ekonomiskt system, medan de politiska pekpinnarna oftare blir övertydliga här hemma. Personligen har jag dock (som jag säger i min artikel här intill) inte så stora problem med pamfletterierna som med de mer litterära bristerna. Visst kan präktig grötmyndighet och slitna antihjältars defaitistiska och nihilistiska tankar om samhället över whiskyglaset störa läsupplevelsen men inte så mycket som om boken i övrigt är illa skriven och intrigen usel.

Jag slutade läsa Liza Marklunds trista Annika B när hon kräktes bok efter bok över stor och luftig villa i Djurgården och istället längtade (med små barn!) tillbaka till Södermalms trafikerade livsfarliga gator med Europas sämsta luft (Hornstoll tillhör värsta områden). Annikas äktenskap går i krasch för hon kan inte med rika människor, hon kan inte tala och har inte tid med sin man och sina barn. Patetiskt är ordet. Men det är klart - utan att glorifiera sosserier kan man väl inte få ut böcker på Piratförlaget och recenserade på A-bladet / X-pressen.

Fru Marklund själv sitter i Spanien, odlar romantiken, deltar lagom i samhällsdebatt och har satt barnen i privatskola för den svenska skolan suger enligt henne. Precis som Ohly har sina ungar i friskola - såsom de flesta journalister, författare och politiker - för man lever ju som inte som man lär.

Vem säger att vi inte skulle vilja läsa en bok med spännande intrig och historia där huvudpersonen har en ok relation, där man är mamma/pappa av rangen och en som lyckas balansera mellan jobb och fritid? Jag skulle gärna vilja läsa den boken - bara mordstoryn håller, gärna med förgreningar till vårt närområde runt Östersjön som vi vet så lite om (och inga schabloner utan riktiga människor, tack).

Jag får väl skriva boken själv...

Vänsterdeckare är trots allt bättre skriver Jesper. Men på Expressens (och ävenDNs) kultursidor så är väl alltid vänster bättre inte bara när det gäller deckare. Tron på att vänster alltid är bättre gör ju att dom hamnar lite snett ibland. På DNs och Expressens kultursidor har det bla visat sig i att sådana hemska saker som kulturrevolutionen i Kina och Pol Pots folkmord samt ett stort antal totalitära organisationer fått alldeles för positiv press.

Mats: Till stöd för min uppfattning citerar jag John Fowles (själv socialist) om skillnaderna mellan Sherlock Holmes-berättelserna o den hårdkokta thrillern: "Raymond Chandler's brilliant thrillers are not - any more than are works of the corpse-in-the-library school - realistic portrayals of men and women and their societies; but they are, at their best, highly accurate in page-by-page-detail. They are convincingly 'real' in other words, as we read. It is only when we stand back and compare the whole to actual life that we see we are knee-deep in fantasy - a simplistic socialist one in the case of writers such as Chandler and Hammett, where all rich people are baddies, and the private eye, behind his peccadilloes over whisky and women (as Holmes over cocaine), is ethical first cousin to Sir Galahad and Robin Hood."

Egentligen är det likadant med James Ellroy, vars syn på den amerikanska historien förmodligen delas av de flesta extremvänstermänniskor (fast Ellroy har eliminerat de få beundransvärda människor som Hammett o Chandler ändå ansåg nödvändigt att ha kvar för att läsaren skulle ha nån att sympatisera med.
Moderna svenska deckare/thrillerförfattare kör på med den världsbild Fowles pekade ut, med den skillnaden (som du. Mats, också skrev om) att Chandler och Hammet kunde skriva romaner. Vilket varken Jan Guillou eller Niklas Ekdal kan. Jag tror vi är helt ense om att det är där problemet ligger.

(Å andra sidan finns ju fallet Camilla Läckberg, som visar att man kan vara en katastrofal kriminalöförfattare utan några som helst ideologiska ambitioner).