Jag skriver deckare med delar ur mitt liv, inbakade i nutid

Är jag uppvuxen i en borgerlig miljö? Hade jag rika föräldrar som skickade mig till internatskolor? Kunde jag som barn peka på det jag ville ha och få svaret: Javisst ska du få det älskling. 

Nej, tvärtom, mina föräldrar kom till Sverige efter andra världskriget. Min pappa (avliden 1979) kom på falska papper, som fripassagerare, från Polen till Trelleborg den 5 januari 1947. Enligt hans papper var han polsk flykting, i verkligheten var han jude. Min mamma, uppfödd i en katolsktysk familj från Rostock, dåvarande DDR, kom till sin pappa boende i Borås och året var 1954.

Andra världskriget må ha varit slut enligt historieböckerna, men det fortsatte i min familj. Min uppväxt var milt uttryckt, väldigt tuff, och jag håller på att skriva en bok om mig och min familjs liv, med arbetstiteln, Ändhållplats Sverige.

Men nu tillbaka till deckarna. Det som driver mig i mina böcker, är orättvisorna som drabbar den lilla människan i Sverige. Jag orkar inte att ta itu med världsproblemen, som Jan Guillou gärna gör i vissa av sina böcker, eller för den delen Henning Mankell. Det finns i mitt tycke, ett alltför obegripligt och slugt politiskt rävspel bakom kulisserna i världspolitiken.

Därför håller jag mig till att skriva om brottsligheten i Göteborg och i västkustmiljö. Att omfamna kommunistisk ideologi i mina böcker, är för mig totalt främmande, eftersom jag sett hur den fungerar i praktiken. Vad jag aldrig kommer att förstå är hur man kan tro på ett recept, som inte fungerar i praktiken. Ta fram alla ingredienser, färdigställ allt enligt receptet och ut ur ugnen kommer en kaka hård som cement. Okej, man kanske glömde nåt! Vi prövar igen, samma procedur, och än en gång kommer cementkakan ur ugnen. Nu då, ett tredje försök, men tyvärr, även om receptet följts noga, uppenbarar sig cementkakan i alla fall. Då tycker jag att det är hög tid att kasta receptet.

Efter att ha skickat ut mina deckare till medias recensenter, har jag fått svar av vissa recensenter, som sagt att mina böcker inte ens håller för en recension. Vilket gör att jag begriper, att dessa personer inte har en aning om vad det vill säga att leva fattigt, vara mobbad, känna sig utstött och ha vistats i kriminella miljöer. Men alla tiotusentals läsare är, tack och lov, av en helt annan åsikt än en del av de fisförnäma recensenterna. 

Vanliga läsare anser att jag skriver lättläst, underhållande och med humor. Kanske finns det de som undrar hur det kommer det sig att jag kan baka in humor i kriminalromaner. Svaret är för mig ganska enkelt. Efter att ha levt ett tufft liv klarar du dig inte utan humor. Det var med hjälp av att se det humoristika i vansinnet av det jag upplevt, som gjorde att jag överlevde. Att skriva deckare, och även självbiografier, ger mig friheten att slå ner på allt som jag upplevde och upplever som orättvist. Mina deckare kanske inte passar in i de fina kulturella salongerna, men å andra sidan är det inte heller böcker, som passar ihop med vajande röda flaggor på 1:a maj. Jag har nämligen aldrig gillat att bli katalogiserad.