Hög tid att regeringen och näringslivet tar i de obekväma frågorna

Det finns ett uttryck som säger "Those who fail to plan plan to fail". Där befinner vi oss just nu. Många av världens ansvarsfulla ledare planerar, men inte för framgång i klimatfrågorna. Man väljer att planera med hänsyn till de verktyg och resurser vi har, inte med hänsyn till det vi måste uppnå för att undvika problem. Vi vet vad som behöver göras och vad konsekvenserna kan bli om vi misslyckas. Men vi talar inte tillräckligt tydligt om det.

Avsmältningen av Arktis sommaris har till exempel fått alldeles för lite uppmärksamhet i relation till dess betydelse. Forskarvärlden är förvånad över hur snabbt det går. I fjol (september 2007) var det så lite is över Arktis som man i modellerna för något år sedan beräknade att det skulle vara år 2040! Mönstret upprepas även denna sensommar. Lekmän säger att det inte gör så mycket eftersom den isen inte höjer havsnivån, andra tycker till och med att det är bra för då kommer man åt naturresurserna på havsbotten.

Men avsmältningen av den arktiska sommarisen är en unik situation och ett tecken som inte går att förringa när man värderar sannolikheten för att vi redan passerat en "tipping point" i klimatsystemet. Det är ett tecken på att en återkoppling (feedback) i naturen inträffat. Oavsett vad vi gör kan vi inte längre hindra ytterligare avsmältning av sommarisen, naturen driver på just den här klimatförändringen snabbare än vad människan gör. Hur ser nästa tipping point ut? Ingen vet säkert, men när/om den inträffar så är det för sent att ångra sig.

Klimathoten vi står inför kommer inte bara från konsekvenser av klimatförändringar (torka, översvämningar, havsnivåhöjning, spridning av sjukdomar etcetera), utan även själva förhandlingarna kring klimatfrågor hotar stabiliteten i våra samhällen och mellan nationer. I vissa fall uppstår win-win situationer, men i många fall innebär en övergång till mindre klimatpåverkan att uppoffringar måste ske. Uppoffringar som inte kan förväntas ske på frivillig basis.

Sedan något år tillbaka lyfts även klimatförändringar fram som ett reellt geopolitiskt hot. (se t ex "The Geopolitics of Climate Change", P. Haldén, FOI, 2007). Klimatförändringar, såväl som felaktiga åtgärder, är ett hot mot världsekonomin. Ekonomen Sir Nicholas Stern talar i "Stern Review Report on the Economics of Climate Change" om konsekvenser på världsekonomin av samma storleksordning som världskrigen och 30-talets depression, men med risk att ekonomisk stabilitet inte kommer att återfås. Han har efter att rapporten publicerades 2006 skärpt tonläget över kostnaderna för åtgärderna för att minska utsläppen.

Att byta till lågenergilampor, köpa miljöbil eller äta mindre kött är bra initiativ, men långt ifrån tillräckliga åtgärder för att undvika hoten. Men vi uppmanar våra medborgare att göra det eftersom det är inom räckhåll för vad vi anser oss klara av. Men att minska Sveriges utsläpp med 20 eller 30% till år 2020 räcker inte. Vi har nu kommit till den allvarliga punkt där vi måste ställa oss frågan: "Vad behöver vi människor göra för att isarna skall sluta smälta?" Eller lite mer stringent: "Vad behöver vi göra för att återskapa balansen mellan inkommande och utgående energi till planeten jorden?"

Med kunskap om vilka åtaganden som VERKLIGEN krävs för att mota olle i grind så kommer nationer oundvikligen att tvingas till kraftiga minskningar av utsläpp. Vi måste koncentrera oss på att ta bort växthusgaser från atmosfären. Dagens målsättningar motsvarar att fortsätta åt fel håll fast långsammare. Målsättningen måste vara att före 2020 minska utsläppen med mer än 100%. Globalt. Vi måste vända nettoflödet av växthusgaser! Att det inte är en enkel åtgärd behöver ingen upprepa, men det som kanske behöver upprepas är att konsekvenserna av ett misslyckande förmodligen kommer att betraktas som oacceptabla. Och inte nog med det, de är dessutom irreversibla, de går inte att "ta tillbaka".

Det här för med sig minst tre problem som beslutsfattare hittills undvikit att föra ut i dagsljuset:

1. Hur hanterar världssamfundet en situation där en eller flera nationer vill tvinga en annan nation till utsläppsminskningar? Kan man till exempel acceptera militärt våld "för vårt gemensamma bästa"?

2. Vem har rätt att besluta om så kallad "geo-engineering", det vill säga att med exempelvis speglar i rymden, spridning av partiklar i stratosfären eller gödning av haven, aktivt kompensera klimatsystemet för den alltjämt stigande halten växthusgaser. Kan man acceptera åtgärder som gynnar ett land, men ytterligare förvärrar situationen i ett annat? Hur vet man om åtgärderna fungerar?

3. Om världen verkligen skall minska utsläppen av växthusgaser, till exempel koldioxid måste oundvikligen produktionen av olja, kol och naturgas minska. Ska världen ersätta de ekonomiska värden som går förlorade när den gamla fossila tekniken inte längre kan användas? Använder vi skattemedel för att bygga vindkraftverk som vi sedan skänker bort till dagens olje- och kolbolag? Eller får deras ägare helt enkelt acceptera att kunskapen och tiden hunnit ikapp dem. Att deras verksamhet har kommit till vägs ände och att de därtill kanske bär juridiskt ansvar för klimatkonsekvenser?

Om vi inte lyckas reducera växthusgaser från atmosfären, det vill säga om vi accepterar att växthuseffekten fortsätter att förstärkas, går vi å andra sidan oundvikligen mot regionala och kanske även globala katastrofer för våra samhällen. Mer än en miljard människor är direkt eller indirekt beroende av glaciärvatten för dricksvatten, jordbruk och energiproduktion från Himalaya, en vattenreservoar som krymper alarmerande fort. Regnskogarna i Amazonas är nära kollaps. Ingen kan garantera att havsnivån håller sig under två meters höjning kommande hundra år (http://www.realclimate.org/index.php/archives/2008/09/how-much-will-sea-level-rise/langswitch_lang/in). Hundratals miljoner människor förväntas lida brist på rent vatten och vi kan inte utesluta flyktingströmmar även i Europa. Och överraskande mycket metangas (kraftig växthusgas) bubblar nu upp ur Sibiriska tundran och de arktiska haven som blivit varmare (kanske nästa tipping point?). Ingen regering har någon officiell plan för att hantera dessa frågor.

Stor möda har lagts på att visa vilka olika katastrofer som väntar om vi inte vidtar kraftiga åtgärder snarast. Här har kvällstidningar frossat i domedagsscenarier. Andra kommer säkerligen att kalla ovanstående för spekulationer och domedagsprat. Nej, hela världen kommer inte att gå under som i någon Hollywoodfilm. Men de flesta som dör i naturkatastrofer upplever nog något som de skulle beskriva som domedagen. Och antalet människor som omkommer i naturkatastrofer kommer att öka i takt med att klimatet förändras. Och även om man inte avlider så är konsekvenser relaterade till förändringar i klimatet mycket obehagliga.

Men det finns embryon till hopp. Man skulle kunna förvänta sig att det kommer från Sverige, men de kommer från USA, detta land som vi älskar att kritisera för dess bristande ansvarstagande i klimatfrågor!

Xcel Energy har till exempel beslutat sig för att frivilligt stänga ner två fungerande kolkraftverk med hänvisning till att de släpper ut koldioxid! Tre stora affärsbanker i USA (Citi, JPMorgan Chase och Morgan Stanley) gick i våras samman under parollen "Carbon Principles" där de gemensamt tar avstånd från investeringar i kolkraftverk.

Medan vi i Sverige försöker överträffa varandra i utveckling av ny teknik har vi ännu inte vågat erkänna att det viktigaste är att sluta göra fel. Det effektivaste sättet att minska utsläppen av växthusgaser är att inte producera dem (citat från Carbon Principles). Det vi behöver göra är att skapa en plan för att låta det fossila kolet ligga kvar i marken, öka mängden växande biomassa och samtidigt skapa bättre levnadsvillkor för en växande befolkning. Inte bara i Sverige, utan på en global skala. Och på allvar diskutera de potentiella hoten om vi misslyckas.