Till försvar för gammelmedia

Gammelmedia i form av dagstidningar bygger på en enkel ekonomisk ekvation: inkomsterna från annonser betalar för en förhållandevis stor skara journalister som gör ett mer eller mindre kvalificerat jobb. Vi har här haft att göra med en professionell kår, professionell i den meningen att det i yrkesetiken ingått att stå ekonomiskt och på andra sätt oberoende från den ekonomiska, politiska, kulturella makt som ska granskas - vilket sett över en längre tid mer funkat än inte funkat. Den produkt som burits ut har i många fall nått en förbluffande hög andel av befolkningen på en ort, hushållstäckningssiffror mellan 50 och 80 procent har inte varit ovanliga. I den dag som idag är läser 72 procent av svenskarna en morgontidning (inberäknat nätupplagor och gratistidningar). Om vi försöker uppskatta hur många som läser en prenumererad morgontidning kanske vi hamnar på ca. 60 procent, med både lägre och högre siffror på många orter.

Det har funnits och finns stora skillnader i tidningsläsande utifrån socioekonomiska förhållanden: högutbildade läser mer än lågutbildade. Men traditionellt sett har morgontidningarna varit demokratiska och utjämnande företeelser; de hade tillräckligt stort genomslag för att fånga in en överväldigande majoritet av befolkningen på många orter. På så sätt fungerade de, och fungerar i många fall, som "lokala lägeräldar". De vecklade ut en berättelse om det samhälle vi lever i, som det stora flertalet hade (och i många fall har) en möjlighet att förhålla sig till. Problemen ligger i hur denna berättelse kommer till, se nedan.

På nationell nivå har radio och TV (som varje dag följs av 77 resp. 85 procent av befolkningen) en liknande roll som "nationella lägereldar".

Dessutom finns en annan karaktäristik av gammelmedia i form av grävande journalistik. Även om gammelmedia varit tröga, lata och oengagerade i många frågor går det inte att komma ifrån att egna avslöjanden producerats och produceras, avslöjanden som tar tid och kostar pengar att få fram, pengar som funnits i gammelmedias affärsmodell.

Gammelmedia, vare sig vid talar om dagstidningar eller public service, har således haft en en konstruktion som kunnat finansiera ett journalistiskt maskineri, ett maskineri som historiskt sett varit en oundgänglig del i ett demokratiskt och någorlunda jämlikt samhälle.

De här rollerna kan knappast ersättas rakt av bloggar och sociala medier. Ungefär tio procent av befolkningen, med stora socioekonomiska och åldersmässiga skillnader, är idag indragen i bloggosfären. (Knappt 30 procent av landets lågutbildade använder nätet en genomsnittlig dag, jämfört med 64 procent av de högutbildade.) Bloggandet, både i Sverige och utomlands, genererar egna nyheter, men i jämförelse med gammelmedia är de få. Och de får genomslag först när de plockas upp av gammelmedia, vilket förundersökningsprotokollet i Arbogafallet är ett nytt bevis på. En snabb blick på ikonerna på knuff.se ger en bild av gammelmedias roll i bloggvärlden.

När detta är sagt måste man också se svagheten i gammelmedia: den upphöjda hållningen hos en professionell kast av journalister, som haft monopol på granskningen av makten, ointresset för läsarnas, lyssnarnas och tittarnas synpunkter, idéer och kunskap. Journalistkåren har på många sätt uppträtt som forna tiders astronomer: samlade runt sina dyra teleskop har de i en stum envägskommunikation meddelat världen resultatet av sina efterforskningar. Men den astronomi som idag ligger i framkant poolar forskningsresultat från stora nätverk, där datortekniken givet även "professionella amatörer" en plats, i en kollaborativ process där många bidrar till en större förståelse. På samhällsdebattens och journalistikens område motsvaras detta av bloggandet och de sociala medierna.

Med tanke på de stora åldersskillnaderna i läsning av morgontidningar (i gruppen 60-85 år är det 85 procent, i gruppen 15-29 inte ens hälften så många, ett förhållningssätt som sprider sig upp i fyrtioårsåldern), kan man förutse att morgontidningarna står inför en stor uppgift vad gäller produktutveckling och marknadsanpassning. Inte minst gäller detta " en arkitektur för delaktighet", att öppna för användarna att vara med och skapa berättelser om det samhälle vi lever i, berättelser som kommuniceras genom många olika typer av media. Gammelmedia kommer säkert hitta tekniska förutsättningar för detta. Skon klämmer i fråga om attityden till läsare, tittare, lyssnare.

Men jag skulle hävda att det är ett samhällsintresse att gammelmedia finner affärsmodeller som gör det möjligt att betala för en oberoende, orädd och samhällsengagerad journalistik som formas i samverkan med stora användargrupper.

Bjarne Stenquist (1 artiklar)

Anmäl