Kungahuset lika skyddat idag som på Haijbys tid

Ponera att en medlem ur den svenska kungafamiljen, rent hypotetiskt, skulle ha en homosexuell affär vid sidan om. Tänk sedan vidare hur det skulle påverka monarkin och riket i det stora hela om en skandal som Haijby-affären skulle uppdagas. Frågan är intressant, speciellt nu när författarna Lena Ebervall och Per E Samuelsson kastar nytt ljus på den gamla homoskandalen med Gustaf V i boken ”Ers majestäts olyckliga Kurt”. 

Trots att vi lever i en annan tid med helt andra värderingar är jag övertygad om att en liknande historia i dag skulle skaka monarkins grundvalar. Kungahuset bygger på konservativa värderingar som vilar på trygga pelare som kärnfamilj och traditioner. Hela idén med monarkin är just den att kungafamiljen inte är som oss vanliga medborgare. De står högre upp och ska representera ett ideal för folket. En stereotyp, men ack så trygg och heterosexuell, überfamilj som ska föda fram nya arvingar i oändlighet. 

Men om ”olyckan skulle inträffa” har hovet en uppbackning som heter duga. De omges sedan länge av ett entourage av hängivna fans som gör allt för att skydda familjen. Här finns landets mäktigaste näringslivstoppar, publicister, chefredaktörer, politiker och andra viktiga opinionsbildare som skulle göra allt i sin makt för att stoppa en eventuell pil in i monarkins hjärta.   

Under mina år som hovreporter hade jag kunskaper om kungafamiljen som ingen annan, vågar jag påstå. Jag förstod ganska snart att man på de flesta tidningarna inte bevakade kungafamiljen lika hårt som exempelvis politiker. Det hände också, även om det inte var vanligt, att händelser tystades ner på de mest anmärkningsvärda sätt. Bland annat där den svenska säkerhetspolisen var inblandad. Lika radikala metoder som i Haijby-affären användes aldrig. 

Dessa incidenter hamnade aldrig i tryck, trots att det fanns samstämmiga och trovärdiga källor som kunde bekräfta uppgifterna. Det finns nämligen tysta överenskommelser mellan viss media och hovet om vad som inte får publiceras. Scoopen tystades således ner. 

Att arbeta som reporter och granska kungahuset är långt ifrån en lek. Du blir inte bara ifrågasatt av delar av allmänheten som i princip tycker att familjen ska få göra vad den vill. Du har även en svår roll i relationen till dem du bevakar, och måste till viss del följa de outtalade regler som finns. 

Kungafamiljen är privat. Har alltid varit privat. Och tänker fortsätta att vara privata. Det är hovets inställning när det kommer till allt som inte har med familjens officiella plikter att göra. Men även där möts man av restriktioner och hemlighetsmakeri. Kungafamiljens apanage ligger på över 50 miljoner kronor varje år. Skattepengar som svenska folket står för. Men trots detta är insynen närmast obefintlig när det gäller vart pengarna går. Det är privat. Som allt annat. Exempelvis får du aldrig tillgång till hovets inkommande korrespondens, trots att det gäller deras offentliga verksamhet. 

Det finns all anledning att kritisera svensk medias bevakning av kungafamiljen. Den är tam, för att inte säga löjeväckande. Under mina resor med kronprinsessan Victoria förvånades jag ständigt över det närmast kväljande sätt som vuxna reportrar betedde sig på. Som nervösa och bugande skolelever närmade sig journalisterna blygt Victoria, för att sedan prata med kronprinsessan som om hon var ett litet barn.

Närgångna frågeställningar kunde inte sällan leda till att man buades eller suckades ut av sina fjäskande kollegor. I bland handlade intervjuerna om så banala saker som hur Victoria upplevde vädret, eller om maten hade smakat bra. Kritiska frågor ställdes sällan. Där ska speciellt SVT ha en smäll på fingrarna, eftersom årskrönikan med kungafamiljen inte är något annat än en enda stor reklamfilm.

Men det har funnits undantag. När jag värvades till Aftonbladet i början av 2000-talet skedde ett intressant fenomen i det svenska medielandskapet. De tidigare så rojalistiska och underdåniga kvällstidningarna började förstå att intresset för kungabarnen, som skaffat pojk- och flickvänner, kunde ge säljande löpsedlar. Under ett par år bevakades därför det kungliga privatlivet hårdare än någonsin.

Framför allt var det en kamp mellan Aftonbladet och Expressen som förstått att veckopressens gyllene familj kunde innebära intäkter. Men jakten på lösnummerförsäljningen i form av ”Daniel & Victoria” –scoop födde även en ny typ av granskande journalistik. Inom loppet av några månader avslöjades det att kungabarnen bjöds på gratis sprit av krögare, hur de fick märkeskläder från lyxbutiker i Stockholm och att prinsessan Madeleines vidlyftiga krog- och shoppingvanor oroade drottningen. Allt gav krusningar på kungafamiljens annars så spegelblanka yta.

Att beskriva Madde och Vickan som vanliga tjejer kunde även på sikt urholka hela idén med en monarki. Kungaparet var långt ifrån roade och uttryckte en oro över att bevakningen aldrig tidigare hade varit så närgången. I olika pressmeddelanden bemötte hovet artiklarna där de harklande försökte förklara småkronornas agerande. 

När prinsessans Madeleines dåvarande pojkvän greps av polis och det uppdagades att han tidigare var dömd för narkotikabrott togs kungaparet på sängen. Saken blev inte bättre av Brunei-skandalen, en stormig period som kungen upplevde som något av det svåraste han gått igenom under sin tid som regent. Hovet hade aldrig tidigare varit så ansatt i media på olika fronter som då. Hur trivialt det än kan låta är jag förmodligen den enda reportern som frågat prins Carl Philip vad han tycker om alla de bögrykten som florerat kring honom i flera års tid. 

Men det var då, en svunnen tid om man jämför med i dag.

Efter kungafamiljens framträdande i samband med Tsunamikatastrofen där kungen höll ett gripande tal om sin pappa – för övrigt ett genidrag av Elisabeth Tarras-Wahlberg – var ordningen återställd. Kungahusets popularitet var räddad och tidningarna övergav nästan helt och hållet den kritiska hållningen till kungafamiljen. I dag gäller lika tam och meningslös kvasijournalistik som tidigare.  

Jag är monarkist och lika stolt som många andra över vårt kungahus. De gör en fenomenal pr-insats för Sverige, speciellt vår kronprinsessa som vi har all anledning att vara glada över. Men som offentliga personer, uppfödda på skattemedel, ska de granskas lika noga som exempelvis ledande politiker. Jag finner det därför oroande att våra medier fortsätter att svassa kring dessa personer som om vi levde på 1700-talet. 

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/1045

8 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Som republikan läste jag artikeln, gäspade och var på vippen att skriva en kommentar. Men avstod. Sven-Erik Alhem

Permalänk | Anmäl #1 Sven-Erik Alhem, 2008-09-03, 22:27

Läste du hela artikeln jag somnade redan efter rubriken....lol

Permalänk | Anmäl #2 Tobias Häggblom, 2008-09-04, 01:40

Daniel skriver:
"Men som offentliga personer, uppfödda på skattemedel, ska de granskas lika noga som exempelvis ledande politiker. Jag finner det därför oroande att våra medier fortsätter att svassa kring dessa personer som om vi levde på 1700-talet."
I och med att Kungahuset inte har någon politisk makt så tycker nog många att det räcker med det. Apanaget är rimligt. Och jag tror inte att folk vill kungahusets medlemmar grankas som dom vore politiker av den enkla anledningen att dom är inte politiker. Visst svassar en massa personer kring kunghuset "som om vi levde på 1700-talet" (men jag skulle snarare vilja säga 1600 talet för på 1700 talet så började ju systemet att ifrågasättas på många håll och kanter vilket bla ledde till Franska revolutionen).
Men och det är viktigt, vi kanske ska ha en liten zon i vårt samhälle där det fortfarande är 1600 tal.
I en värld som förändras snabbt pga teknisk utveckling och globalisering vilka leder till en massa nödvändiga omstruktureringar så kanske vi också behöver "Sveriges Götes och Vendes Konung" .

Permalänk | Anmäl #3 Lars-Olov, 2008-09-04, 09:16

Varför gnälla om att inte kungahuset granskas. Här finns ju chansen att berätta om det som eventuellt är kontroversiellt. Vad hindrar skribenten? Självcensur?

Permalänk | Anmäl #4 Sven Grahn, 2008-09-04, 14:32

Klockren artikel, likväl läser jag den samtidigt som ett pr-grepp för den nya boken och en markering att Nyhlén gör sitt jobb. Gott så.. granska på, kritisera som få och håll oss andra underrättade. För oss vanliga bloggare kvarstår att gå till bloggmässig doms över hur livet i eliten ska levas. Men, dig och mig emellan; Det är inte kungahuset du kritiserar, eller hur?!

Permalänk | Anmäl #5 Mia Ankarwall, 2008-09-04, 23:49

Håller med Nyhlen, varför i hela friden granskas inte kungahuset?

Permalänk | Anmäl #6 Sanna, 2008-09-05, 08:46

medierna borde ta sitt ansvar och granska hovet hårdare. Den bevakningen har väl i princip försvunnit sen Nyhlén gick vidare i karriären?

Permalänk | Anmäl #7 Johan Svensson, 2008-09-07, 20:54

Suverän analys och en intressant läsning. Vem vet hur detta fenomen ter sig om inte Nyhlén som följt dessa personer på nära håll? Googlade och hamnade här. Newsmill verkar super!

Permalänk | Anmäl #8 Johan Persson, 2009-08-31, 00:25