NewsmillTV: Professor Ulla Waldenström om varför vi bör skaffa barn tidigt

Mycket bra artikel i en mycket angelägen fråga, som uppenbarligen är mycket känslig i Sverige.

Problemet är väl inte i första hand hennes ålder, utan att hennes mamma predikar avhållsamhet före äktenskapet.

Spelar väl ingen roll vad hennes mamma förespråkar - att knyta ihop dem är bara väldigt lägligt om man vill att demokraterna ska vinna valet. Själv tycker jag att Obama bör vinna på sina meriter och för att han förefaller vara en man av visioner och inte för att den republikanska kandidaten i vissa ögon fällt krokben på sig själv!

De unga föräldarna är alldeles klart missgynnade ekonomiskt av det nuvarande systemet. Min mamma, t ex, har jättelåg ersättning bara för att hon inte hade hunnit förvärvsarbete så himla mycket innnan jag föddes förra året.

Varför ska egentligen de äldre föräldrar, som har etablerat sig på arbetsmarknaden och därmed kunnat jobba upp en bra sjukpenningnivå, få högre ersättning från staten än de yngre? Den nytta föräldrarna gör samhället genom att skaffa barn är ju inte större för att föräldrarna är äldre! Snarare tvärtom!

Förmodligen går det väl inte att ändra systemet med föräldrapenning som motsvarar sjukpenning, eftersom det är så inarbetat, men det minsta man bör göra är i alla fall att höja miniminivån på föräldrapenningen rejält så att unga föräldrar inte behöver leva på en fattignivå.

Mycket bra inlägg! Många kvinnor pluggar i sena 20-årsåldern utan att ha haft fast inkomst vid något tillfälle tidigare och är därmed förhindrade att skaffa barn innan de är färdigutbildade och har en stabil anställning.

Visst är de stigande åldrarna för förstföderskor ett problem och orsakerna till fenomenet är välbekant, men hur kan man utan allt för komplicerade lösningar åtgärda detta? Inlägget poängterar en problematik som är känd sedan länge, men ger inget förslag på bättring. Det är lätt att sparka in vidöppna dörrar, men vad ska kvinnorörelsen bidra med? Uppmuntra unga kvinnor att gifta sig rikt eller åtminstone med en äldre mer etablerad man som kan försörja henne och familjen medan hon är mammaledig och sedermera studerar. Det lär knappast tilltala feministerna.
Jag håller med i hela beskrivningen av problematiken, men efterlyser som sagt konkreta förslag på förändring.

Ett annat problem med det allt senare barnafödandet som inte diskuterats så mycket är att mor- och farföräldrar blir allt äldre. För bara 20-30 år sedan var det vanligt att man fick barnbarn när man var 40+, nu är det väl snarare 70+. Det är synd både för barnen och mor/farföräldrarna.
Det är ju bara att konstatera att vi byggt ett samhälle som inte fungerar optimalt för dess viktigaste funktion, att säkra vår fortlevnad. Boven är arbetslivet som inte är tillräckligt flexibelt för att passa i livets olika skeden och där idag framförallt småbarnsföräldrar får orimligt stora krav på sig från arbetsmarknaden som kräver att de ska jobba på samma sätt som de utan barn och de som har vuxna barn.

Uppslag till debatt här: Hur kan vi skapa ett flexiblare arbetsliv?

Fadern i Palin-fallet, en 18-årig hockeykille, har skrivit på sin Facebook-sida att han inte alls vill ha något barn. Nu står han på CNN och skakar hand med John McCain... Snacka om att få sina 15 minuter...

Henrik Ahlen:
Samhällets viktigaste funktion är inte alls att säkra vår fortlevnad - det sköter folk ganska bra själva. Samhällets viktigaste funktion är, enligt mig, att så långt som möjligt se till att alla kan leva det liv de vill leva. Life, liberty, and the pursuit of happiness liksom.

Jag ser inte att äldre föräldrar är ett problem överhuvudtaget utan det handlar om perspektiv; tittar man på Sverige ser det ut som ett problem i och med pensioner och demografisk sammansättning, men tittar man globalt är det precis tvärtom - med oljan på väg att ta slut, växthuseffekt, skenande matpriser, och fortsatt regnskogsskövling är det väl snarare bra att vi föder färre barn? Om vi börjar få "slut" på barn i Sverige är det bara att öppna för mer invandring. Alla vinner på det.

Allt handlar inte om biologi! De som skaffar barn i yngre åldrar kommer med stor sannolikhet att ha en sämre ekonomi och relationen med pappan är inte alls lika stabil. När jag växte upp så var det stor skillnad på de med äldre föräldrar som hade en långt mer stabil grund att stå på både ekonomiskt och socialt där föräldrarna levde i en stabil parrelation. De som växte upp med yngre föräldrar hade det svårare och knapert, och det värsta var nog den ständiga strömmen av män som deras singelmammor dejtade. Män som i vissa fall fick för sig att tafsa på "styvdottern". Självklart är en viktig faktor att man vill ha en säker anställning viktig, men folk måste också inse att tiderna är annorlunda - och tyvärr är det inte alla tjejers högsta dröm att föda och fostra barn. Många vill resa och utbilda sig och göra vad de önskar, och de tar nog risken att de kanske blir barnlösa, men tycker att det är värt det.
Sedan finns det också en viktig faktor som aldrig nämns. Och det är att det ofta är killarna också som inte vill ha barn, utan vill resa och skaffa karriär mm. De är också kräsna och vill inte stadga sig med vemsomhelst. Jag känner flera killar som i princip tvingat sina tjejer till abort trots att de ej varit tonåringar längre, tvärtom... Många killar börjar inte fundera på barn förrän de är 40 och det kan också vara en av anledningarna till att tjejerna blir äldre förstföderskor eftersom en 40-årig kille naturligtvis inte har det lätt att hitta en 18-årig tjej utan mer sannolikt är ihop med någon mellan 30-40. För tro det eller ej; i dagens samhälle så är det ett GEMENSAMT beslut att skaffa barn!

Jag håller med om att det är fullkomligt bedrövligt hur staten behandlar unga föräldrar. Det är fullkomligt absurt att föräldrapenningen utnyttjas som ett medel för att få unga att vänta med att skaffa barn. Med största sannolikhet kommer den unga människa som ännu inte hunnit arbeta sina månader före graviditet eller adoption under sin livstid hinna betala in lika mycket pengar till staten som en äldre förälder. Det viktiga ska väl inte vara att anpassa sin barnalängtan till försäkringskassan/statens regler utan till vad som passar i föräldrarnas liv. Sluta straffa studenterna!

Finns för och nackdelar med att bli ung förälder men jag tycker denna artikeln är JÄTTEBRA!

Tack Katarina för ett bra inlägg! Jag håller med om att man talar för lite om mäns roll och agerande när det här ämnet kommer upp.
En annan fråga som jag tycker försvinner i debatten är jämställdheten i parförhållandet. Det talas ofta om att jämställdheten försämras när första barnet föds men aldrig om att det kan vara en orsak till att svenska kvinnor föder barn allt senare och prioriterar andra saker i livet än att bli mamma. Vem vill bli förälder när det i praktiken innebär att få huvudansvar för barnet trots att man egentligen är två? Vem ser fram emot risken att bli diskriminerad på arbetsmarknaden och få sämre löneutveckling och pension? Jag tycker inte att man kan skuldbelägga kvinnor för att de vill vara både föräldrar och självständiga, yrkesarbetande människor. Istället borde man individualisera föräldraförsäkringen, arbeta mot könsdiskriminering i arbetslivet, rikta politiskt fokus mot mäns nödvändiga delaktighet i att skapa jämställda heterosexuella parförhållanden och prata om hur man kan värna jämställdheten mellan nyblivna föräldrar.

och så har tydligen läsarna ännu en gång enats om att det är männen som är orsaken till det problemet som förtillfället råkar diskuteras. kom med något nytt?

Jag är en "gammal" mamma som var över trettio när jag fick mitt första barn (och tvivlar på att jag hinner med fler även om jag mycket gärna vill). Skälen att dröja var många: Jag ville ha ett ordentligt fotfäste i karriären efter många års studier men karriärer har ändrats (i min branch) där projektanställning är norm - ekonomisk var det aldrig en bra tid.
Jag är traditionell av mig, inte så att man måste vara gift för att ha barn men jag ville ha en far som var med och aldrig introducera allehanda plastpappor till mitt barn då jag anser att sådant beteende kan påverka barnets uppväxt negativt och vill ta hänsyn till deras liv - så efter tillökning blir det inga nya förhållanden även om det går snett med barnafadern. Klart att man spenderar extra tid med att leta efter rätt far.

Jag hade kunnat få barn som ung, och rent fysiskt önskar jag att jag hade det då jag skulle kunna få fler samt ha lite mer ork med det barn jag har (känner mig ofta slutkörd). Den rätta ekonomiska (karriär) situationen infann sig aldrig, då jag hade allt svårare att få en tillsvidareanställning ju äldre (och i chefernas ögon alltmer barndesperatare) jag blev, så jag bestämde mig för att skaffa barn i alla fall och arbetade från veckan efter att hon föddes.

Jag tror benhårt på att det enda som skulle ändra på arbetsgivares uppfattning om vilka som man "vågar satsa på" är om alla var tvungna att ta barnledigt när de fick barn - kvinnor som män - oavsett livssituation med partnern. Om både kvinnor och män är lika stor "risk" att förvinna från jobber på pappa och mamma ledigheter så kanske vi slipper att enbart kvinnor stämplas som högrisk på detta sätt. Nu när jag har barn är det pappa som lämnar och hämtar på dagis medan jag arbetar, han stannar hemma, men arbetsgivare tror fortfarande att det är jag som kommer att vara hemma med sjukt barn etc. Om min karriär hade gått lite bättre så hade jag tjänat mer och trivts mycket bra i den tradionella "pappa-rollen" som arbetande då jag har en mycket barnkär man som glänser i den traditionella "mammarollen" som hemmagående. Det retar mig enormt att min lön är sämre just för att jag i hela min karriär har antagits vara den som skulle bli "mamma" - med barn-skötandet hemma som roll. Vi är alla olika men arbetsmarknaden ser bara gamla stereotyper.

Det är så att jag undrar om jag inte har gjort fel som satte karriär i första hand nu, då jag skulel kunna ha haft fler barn om jag bara skaffat några (med olika fäder) när jag var yngre. Ekonomiskt hade det nog inte varit någon större skillnad.

Det är äggen som har ett "bäst före datum". Inte Hönan!
Under mina år i en patientförening för ofrivilligt barnlösa, upptäckte jag att många kvinnor inte verkar känna till att kvnnor går in i klimakteriet och det är skrämmande. Många lever med tron att när passerat 40 år och inte fått barn av egen kraft och förmåga, kan man lätt göra assisterad befruktning. Orsaken kan vara att Amerikanska kändisar får barn långt upp i åldern, men det omtalas inte att de förmodligen har gjort äggdonation (fått en ung kvinnas ägg) i ett land där man ofta sätter tillbaka 8-10 ägg efter behandling. Det är en felaktigt tro som för många blir förödande, då det inte kan bli barn.
Ett annat fenomen är att fler lever i korta och många samboförhållanden resulterar i att varken kvinnor eller män vågar eller hinner få barn med sin partner. Kan det vara så att de flesta - oavsett kön har en väldigt dålig självkänsla som gör att man får så mycket svårare att acceptera varandras brister, man ställer också alltför höga krav på sig själv och på partnern i en tillvaro som går väldigt fort. Låg självkänsla gör också att man lättare påverkas av trender och omgivning, istället för att stanna upp för en reflektion om vad man själv vill och önskar i livet.,
Det finns ju många orsaker, där konkurrensen på arbetsmarknaden är en stor orsak, där kan jag blir så förvånad över att så många manliga arbetsgivare verkar glömma bort att de är av både lust och nytta är med i tillverkningen av sina egna barn, det gäller i högsta grad även de yngre arbetsgivarna och personalansvariga.
Det bästa är ju om kvinnorna är mellan 25-30 år för att få sitt första barn, då finns det också tid att hinna få syskon. En kvinnlig överläkare och gynekolog i Stockholm menade att för henne var det helt perfekt att få barnen medan hon läste till läkare, för då hann barnen också passera de mer problematiska småbarnsåren.
Precis som Ulla Waldenström skriver ökar riskerna för graviditet, förlossning eller att man blir ofrivilligt barnlös om man väntar för länge, vilket är rätt onödigt!!

c - klart det är männens fel! Allt är mäns fel, Annika Falkengren som är VD för SEB har inte gjort något fel, det är ju de manliga medarbetarna som gjort fel! Men bonusen ska banne mig betalas ut till henne, även om hon inte är ansvarig för vad som händer i företaget, åtminstone inte så länge det går dåligt. Allting som går emot kvinnor beror på manliga strukturer och mäns beteende - det är faktiskt märkligt att vi låter så många kvinnor i Sverige ha så mycket makt som de faktiskt har med tanke på att de aldrig själva har något ansvar för något utan glatt pekar på närmaste man och förväntar sig att han ska ta ansvar eller ta på sig skulden.

Min självbiografi, Älskling, vi blir inte med barn, borde alla människor läsa, oavsett ålder, (inte barn under femton) men i synnerhet borde boken läsas av politiker som styr inom vården. Det är inte kvinnor och män som vill vänta med att få barn, det är politiska beslut som styr.

Arbete, bostad, mat, kläder, nöjen, vård, omsorg, betalas inte med "tack ska du ha". Att ha barn är jättedyrt! Idag finns knappt ett arbete, för en kvinna/man som inte gått gymnasium. Hur ska man då försörja ett barn i en familj?

En mycket bra artikel. Det är så sant det hon säger, jag oroas också över hur den svenska ålderskurvan ser ut. Dock är jag inte ett dugg bättre själv, jag är arton år, har en stabil relation och barn nu skulle ändå vara helt otänktbart. Helt i linje med den svenska modellen vill inte jag ha några på tio-femton år ännu. Minst. Blev jag gravid nu skulle jag välja en abort.
Det skulle vara ett helt och hållet själviskt beslut, jag har alla förutsättningar att kunna ta hand om ett barn. Men jag vill inte. Jag vill leva mitt liv först. Skaffa mig en utbildning, resa, och gå på spontana biobesök eller komma hem sent på kvällen ifrån ett träningspass och få slänga mig i soffan och bara ha mig själv att tänka på.

Barn kommer sedan. När jag blivit vuxen, mogen och ansvarsfull. Runt 32 ungefär. Och då är det bara att hoppas att fertiliteten fortfarande är med mig.
Jag är inte på något sätt ensam om den här synen. Vi är generationen som har vuxit upp med "självförverkligande" som ett ideal. Ta vara på dina möjligheter för att göra ditt liv så bra som möjligt! Allt handlar om oss. Och problemt med att få en liten knatte att ta hand om är att den alltid kommer i främsta rummet. Alltid. Sådant vill inte genration "jag!" vara med om.

Därför att i min världsbild är det som hon säger i artikeln, ett barn är inte ett komplement till ett befintligt liv, det är ett stort eget projekt. Klart att man inte kan leva samma liv, varken socialt, ekonomiskt eller yrkesmässigt när man har ett barn att ansvara för! Det är banne mig än ett eget prjoekt, det är ett helt nytt liv. Och jag trivs bra med mitt som det är.