Svartheten är hans största politiska löfte

Min kusin Joann föddes 1955, året efter USAs högsta domstol förbjöd skolsegregering, samma år som Rosa Parks vägrade sätta sig längst bak i bussen. Trots det politiska tumultet i hennes barndom växte Joann upp övertygad om att hon hade precis lika goda förutsättningar att bli president som vilket annat amerikanskt barn som helst. För henne sprack illusionen sommaren 1967. Hon var tolv och nationalgardet rullade in i hennes kvarter i Newark, för att slå ner de "raskravaller" som brutit ut där.

"När jag stod utanför vårt hus och såg pansarvagnarna komma runt hörnet så förstod jag att det där med allas lika rättigheter inte riktigt stämde."

Jag lärde känna Joann när jag flyttade till Harlem 1991. Då hade det svarta amerika körts över av tre mandatperioder med Reagan, Bush och crack. Känslan av misslyckande var monumental, som om åren av hopp efter medborgarrättsrörelsen varit en dröm vi nu vaknat upp ur.

Idag, ytterligare ett par decennier senare och från en europeisk horisont är det kanske lättare att se vad rörelsen faktiskt åstadkom. De pekade på glappet mellan konstitutionens skönhet och verklighetens Jim Crow och de tvingade fram en historisk överenskommelse i USA, en överenskommelse som säger att lika villkor oavsett hudfärg är ett amerikanskt kärnvärde, att USA inte är förverkligat förrän jämlikhet uppnåtts.

Någon sådan överenskommelse har aldrig träffats i Europa. Man kan ta framgången för afrikanska invandrare och deras barn som ett lackmustest. I Europa har de stöveln mot nacken. I USA klarar de sig utmärkt. Mainstreamingen av högerextremister i Europa, otänkbar i USA, är ett annat exempel.
Få vita europeer förstår hur centralt lika rättigheter, oavsett av ras, är för amerikaner. Få förstår att slaveriet och dess efterverkningar fortfarande utgör ett nationellt trauma i USA. Därför fattar de inte heller varför amerikanerna är så exalterade av Obama. Här påpekar man istället förbryllat att hans politiska program är till förvillelse likt Bill Clintons från 1992.

Men det Obama säger, genom själva sin person, är att idén om USA kan bli verklighet. Samtidigt måste han genomföra en delikat balansakt. Han måste vara tillräckligt svart för svarta väljare, men inte så svart att han alienerar vita väljare. Det numret hade varit om han tillhört en äldre generation, men Obama är för ung för att ha deltagit i 60-talets sit-ins. Han befinner sig också på behörigt avstånd från den svarta kristna retoriska traditionen. Detta till skillnad från någon som Jesse Jackson som är en vandrande anklagelseakt mot det vita amerika.

Självfallet är Obama också, till skillnad från många vita kandidater genom tiderna, moraliskt oförvitlig. Det finns inget solkigt i hans förflutna, inga korruptionsanklagelser eller vidlyftiga kvinnohistorier. Hans kärnfamilj är sprickfri. Om det funnits någonting hos honom som gått att koppla till stereotypa föreställningar om svarta män hade han helt enkelt aldrig kommit så här långt.

Är jag på mitt småsinta humör kan jag tänka att Obama är svart på samma sätt som presidenten i tvserien 24. Det finns inget hos honom som kan väcka vita känslor av skuld eller rädsla. Samtidigt är han tillräckligt annorlunda för att skruva berättelsen ett halvt varv och få oss att glömma att dialogen är rätt platt.

Är jag på mitt sentimentala humör kan jag tänka att Obama gör mig stolt över att vara amerikan.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/929

6 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

USA har minnet av slaveriet. Men Europa har minnet av Förintelsen. Det vore intressant att studera om och hur dessa händelser, som visserligen har en del olikheter, tar sig uttryck i människors sätt att tänka kring mänskliga rättigheter, medborgarskap och migration.

Permalänk | Anmäl #1 Niclas Kuoppa, 2008-11-04, 10:05

Jag skulle säga att Tyskland har minnet av Förintelsen. Österrike, Italien, Schweiz, Polen och Sverige har utvecklat olika strategier för aktiv glömska.

Permalänk | Anmäl #2 Oivvio Polite, 2008-11-04, 10:43

Oivvio. jag förstår vad du menar med glömskans strategier men jag kan lova dig att jag som gymnasielärare i historia gör mitt yttersta för att få elevrna att reflektera över Sveriges roll och att inte bara begränsa skulden till Tyskland. Jag håller också med Niclas om att det är intressant att fundera över vilken betydelse som slaveriet i USA och förintelsen har för vårat sätt att tänka kring mänskliga rättigheter. Avslutningsvis: tack Oivvio för en insiktsfull och intressant krönika.

Permalänk | Anmäl #3 Claes Meijergård, 2008-11-05, 08:36

Oivvio. jag förstår vad du menar med glömskans strategier men jag kan lova dig att jag som gymnasielärare i historia gör mitt yttersta för att få elevrna att reflektera över Sveriges roll och att inte bara begränsa skulden till Tyskland. Jag håller också med Niclas om att det är intressant att fundera över vilken betydelse som slaveriet i USA och förintelsen har för vårat sätt att tänka kring mänskliga rättigheter. Avslutningsvis: tack Oivvio för en insiktsfull och intressant krönika.

Permalänk | Anmäl #4 Claes Meijergård, 2008-11-05, 08:36

Det är nog sant. Men kan man inte säga något liknande bland de vita i vissa delstater i USA!? Intressant är om den växande andelen latinos kommer att ändra något av minnet av slaveriet.

Permalänk | Anmäl #5 Niclas Kuoppa, 2008-11-05, 08:37

Utmärkt artikel. Bidrar till förståelsen av att USA och Europa har olika referensramar. Kanske, en naiv förhoppning, kan Obama bidra till att överbrygga den.
Obama har ju faktiskt sitt ursprung i både det vita och det svarta USA. Som någon med huvudet på skaft uttryckte det i Sydsvenskan häromdagen: Hade han blivit president i Kenya hade han blivit landets förste vite president!
Jag är i dag den 5 november 2008 en glad vit europé. Jag hade bara hoppats att han sopat banan med Bush istället för den näst bäste- McCain. (Hockeymor kan vi förhoppningsvis glömma).

Permalänk | Anmäl #6 Greger Morin, 2008-11-05, 11:27