Hamilton är svenska mäns drömman

Nu är Jan Guillous hjälte aktuell igen. En ny Hamiltonbok är på väg. Ännu en gång startar diskussionerna om Guillou, mansideal och våld och som alltid kommer jag att tänka på en natt på sjukhuset, för många år sedan.

 

Läkaren ville inte tro på mig. Gång på gång upprepade han sina frågor: vem är det som du har slagits med? Blir du ofta aggressiv när du druckit alkohol? Var det du som startade slagsmålet? Läkaren verkade så arg. Jag ville gråta. Det gjorde så ont i min kropp. Och jag kunde inte förstå. Läkaren malde på: fram med det nu! Säg, vem du slagits med. Du förstår väl att dina föräldrar kommer att få reda på det här. Det var lucianatten 1981, jag var sexton år och inlagd på lasarettets intensivvårdsavdelning. Skadorna i bakhuvudet var värst. Senare undersökningar skulle visa på bestående hjärnskador. Hela min kropp var täckt med blod, mitt eget blod, varav det mesta hade runnit från munnen. Tungan var till stora delar avbiten. Den frågvise läkaren sydde fast tungans främre del vid dess rot. Även om jag hade kunnat svara på hans frågor hade jag haft svårt att tala. Nu visste jag inte svaren på frågorna. Närminnet var som bortblåst. Än idag är min minnesbank tom när det gäller den där lucianatten. Jag minns förstås sjukhuset. Jag minns förfesten, men jag saknar minnen från misshandelstillfället på discot. Sköterskan som tog mig till röntgen var av det skojfriska slaget. Med luciaglitter i håret. Med en blinkning i ena ögat frågade hon ”och hur gick det med den andra killen då? Du är visst litet farlig du?!”. Med tanke på mina omfattande skador, och med hänsyn till att jag nyss vaknat upp ur medvetslösheten, kan sköterskans käcka jargong synas lite malplacerad.  Hjärnskadan förhindrade min rörelseförmåga, skadorna i munnen omöjliggjorde varje form av sammanhängande tal. Ändå tilltalade hon mig som en spjuver, en kämpe, ”du är visst litet farlig du”. Kanske tänkte hon sig att vara uppmuntrande och bejakande? Om en kvinnlig patient vårdats på samma avdelning och uppvisat samma skador, hade hon troligen inte bemötts som ett aktivt subjekt, utan som ett offer. Sköterskan hade inte blinkat med ögat och viskat ”du är visst lite farlig du”. Och läkaren hade förmodligen koncentrerat sig på att ge kvinnan vård (eller i bästa fall intresserat sig för den misshandel kvinnan utsatts för). Läkaren hade inte pressat kvinnan på uppgifter om vem hon slagits med. En kvinna med omfattande skallskador får inte frågan ”blir du ofta aggressiv när du druckit alkohol?”.

 

Min ångest de första dygnen efter misshandeln visste inga gränser. Trots att närminnet var helt otillgängligt för mig, plågade jag min hjärna med läkarens frågor hade jag varit i slagsmål? Hade jag skadat en annan människa?

 

När det senare blev rättegång fick jag full insyn i lucianattens händelser. En man i tjugoårsåldern hade med raska steg korsat dansgolvet. Han hade gått fram till mig och börjat slå. Misshandeln fortsatte till dess jag blev medvetslös. Enligt vittnena hade jag inte visat några ansatser till att vilja försvara mig. Enligt vittnena hade heller ingen annat brutit sig in för att försvara mig. Det hade varit en enmansföreställning. En boxare och hans slagpåse. Han och jag.

 

Dessa händelser ligger nu mer än ett kvartssekel tillbaka i tiden. Ändå lever jag alltjämt kvar i misshandelstillfället. Inte så att jag lämnat erfarenheten obearbetad. Jag kan numera tänka på, och tala om, misshandeln utan ångest. Men hjärnskadorna jag ådrog mig då är upphovet till den epilepsi jag bär på nu än idag. Jag drabbas av ett par anfall per månad, jag ramlar och slår mig, får blåtiror och andra skador. Jag biter sönder mig i munnen och får svårt att tala innan såren i munnen är läkta. Igår natt bet jag av en framtand under ett grand mal anfall. Lucianatten 1981 är över, men finns samtidigt här.

 

Män som drabbas av våld, drabbas samtidigt av skuld. Det är ytterst vanligt att män förtiger erfarenheter av våld. Det finns en skam som är centrerad kring plikten att försvara sig. En man ska alltid försvara sig. En man ska alltid vara villig att svara på en annan mans våld med eget våld. Om så ej sker, får mannen skylla sig själv ”varför försvara du dig inte”. Det finns en ångest i vår kultur kring manlig passivitet. Mannen ska alltid vara subjekt. Att vara objekt hör till den kvinnliga erfarenheten.

När en man utsätts för våld av en annan man, väljer omgivningen i regel att tolka händelsen som en ömsesidig akt: ”Javisst X utsattes för våld. Men det är ju vad som sker i ett slagsmål”. Patric Letellier, (anti-våldsaktivist som arbetat mot homosexuell partnermisshandel) kallar fenomenet för ”boxningsringsmyten”. I en boxningsring är parterna jämställda, de är överens om reglerna för våldet och våldsutövningen är ömsesidig. Det är en juste match. Det är rättvist. När en misshandel utövas av en man mot en annan man, omtolkas händelsen ofta i enlighet med boxningsringens dramaturgi. Omgivningen utgår ifrån att båda parter var med på ”slagsmålet” (egentligen misshandeln) och händelsen väcker inte så stor indignation (det anses mer rättvist om en man angriper en man, jämfört om en man angriper en kvinna).

 

Män som utsatts för våld vet också att en särskild skam är centrerad kring smärtupplevelsen. När en man utsätts för våld kan han rädda en del av sitt anseende genom att inte visa på någon smärta. Helst ska mannen inte heller uppvisa något funktionshinder till följd av de skador våldsutövningen har tillfogat honom. Han ska resa sig upp, trots skadorna, och vara hjälte. Ingen tycks spegla dessa föreställningar bättre än Jan Guillou och hans superhjälte Carl Hamilton. Se där en karl som vet att uthärda våld! ”De gånger han blivit skjuten hade han aldrig upplevt någon smärta” citerar DN:s recensent. Många är de kritiker som tycker Guillous fiktiva gestalt skapat farliga ideal när det gäller våld och manlighet. Det är så att man baxnar, tycker jag själv. Hela vår kultur är ju genomsyrad av dessa manlighetsideal! Att det skrämmande är skrämmande även när man ser det i spegeln, är väl inget att förvåna sig över.