Därför ville Putin ha kriget

Rysslands krig med Georgien bär Vladimir Putins märke. President Putin - maj 2000 – maj 2008 - inledde inte några krig. Premiärminister Putin har gjort det två gånger, båda gångerna kort efter sitt tillträde. I augusti 1999 blev han första gången premiärminister. I september invaderade ryska stridskrafter utbrytarrepubliken Tjetjenien. Ett långvarigt, mycket blodigt krig följde. Tjetjenien är ”pacificerat” och kvar som autonom republik i Ryska federationen, men det kan kortfattat beskrivas som ett korrupt och våldspräglat samhälle med utbredd misär. Det är det definitiva resultatet av Putins första krig.

I maj 2008 blev Putin andra gången premiärminister. Den 8 augusti invaderade ryska stridskrafter den före detta sovjetrepubliken Georgien, sedan 1991 en självständig, internationellt erkänd stat, medlem av FN. En vecka efter invasionen blev det vapenvila sedan Ryssland tagit kontrollen över uppemot en tredjedel av Georgiens territorium och åsamkat infrastrukturen stora skador. En bro på järnvägen mellan huvudstaden Tbilisi och hamnstaden Poti vid Svarta havet sprängdes. De materiella skadorna och det mänskliga lidandet är mycket stort. Det är det omedelbara resultatet av Putins andra krig.

Den omedelbara bakgrunden till det ryska angreppet på Georgien och krigets förlopp veckan efter det ryska anfallet den 8 augusti är välkända fakta. Förvisso började kriget när den georgiska armén hade besvarat attacker från sydossetisk milis genom att med militära medel försöka återta kontrollen över huvudstaden i en formellt georgisk del av landet, Tschvinvali i Sydossetien, men det ryska svaret var så storskaligt, välarrangerat och samordnat med inhemsk rysk propaganda före krigsutbrottet att det framstår som mycket välplanerat. Det var inte fråga om någon plan för försvarsberedskap. Det har aldrig funnits något georgiskt militärt hot mot Ryssland. Däremot genomförde den ryska armén en månad före invasionen stora militära manövrar vid gränsen till Georgien, samtidigt som ryskt stridsflyg kränkte Georgiens luftrum.

Det är uppenbart att Rysslands premiärminister Vladimir Putin ville ha detta krig. Varför?

För att kunna besvara den frågan är det nödvändigt att utröna motiv och mål bakom den ryska utrikespolitiken. De går att fastställa genom en analys av Rysslands väg under Putin. När detta är gjort måste man även ta upp frågan vad detta betyder för framtiden och inte minst för Sveriges säkerhetspolitik.

Det första som måste slås fast är att kriget mot Georgien visade att president Dmitrij Medvedev inte är Rysslands verklige makthavare. Det är Putin.

Den andra faktor som måste tas med i analysen är att Putin på olika sätt har givit det ryska folket en världsbild som identifierar Rysslands utrikespolitiska intressen med både Tsarimperiets och Sovjetunionens historia. Han leder förvisso en postmodern stat, där landets historiker i böcker och artiklar med upplagor på några hundra exemplar kan visa hur både Tsarryssland och Sovjetunionen förtjänade att kallas folkens fängelser och hur miljoner oskyldiga mördades under Stalins regim Det skedde i hungersnödens Ukraina på 1930-talet, i skogarna runt Katyn våren 1940 (tillfångatagna polska intellektuella, i egenskapen inkallade reservofficerare). Miljoner deporterades, hela folk från Kaukasien 1944 och flera hundratusen bönder och högutbildade från Baltikum 1941 och 1949.

Men i samma postmoderna stat har närmare hälften av den vuxna befolkningen slutat att läsa böcker, enligt tidskriften Argumenty i Fakty i augusti i år, medan tjugo procent av samma befolkning år 2007 i den ryska televisionen (NTV) följde en serie på 40 delar under namnet ”Stalin lever!”. Tittarna fick bilden av en landsfader som intresserade sig för de vanliga människorna och upplevde landets lidanden under andra världskriget som en av dem. Till skillnad från under sovjettiden finns det en kritisk historievetenskap men samtidigt indoktrineras precis som under sovjettiden folk i allmänhet i storrysk chauvinism och krigsromantik.

Under Putin hyllades Stalin med ett särskilt minnesmynt som hjälten från ”Det stora fosterländska kriget”, som andra världskriget kallas i Ryssland. Myntet släpptes samtidigt som Putin svor presidenteden i maj 2000. Knappt ett år senare lät Putin återinföra den sovjetiska nationalhymnen som Rysslands nationalsång. Den 26 april 2005 förkunnade Putin i sitt årliga vårtal till nationen att Sovjetunionens undergång var den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet.

År 2007 publicerades en ny handledning för historielärare, där det stod om Stalin att ”under hans period som ledare utvidgades landets territorium, man gick segrande ur det största av krig, Stora fosterländska kriget och den industriella och kulturella revolutionen förverkligades.” Putin sade själv att historieundervisningens uppgift var att skapa patriotism hos ungdomen genom att lära dem att vara stolta över Rysslands och Sovjetunionens historia.

I april 2008 öppnades i museet över Stora fosterländska kriget på Poklonnaja Gora i Moskva en utställning som hyllade säkerhetstjänsten. Tjekans grundare Feliks Dzerzjinskij, den sovjetiska terrorns förste arkitekt, hyllades som de föräldralösa barnens hulde vän och beskyddare. Den nutida ryska säkerhetstjänsten FSB presenterades som en trogen och värdig efterföljare till både tsartidens Ochrana och sovjettidens KGB. Detta motsvarar faktiskt den hypotetiska situationen att Deutsches Museum i Berlin skulle ha en utställning som hyllade Heinrich Himmler och framställde Bundesnachrichtendienst som en värdig efterföljare till SS.

Stalin är en rollgestalt för Vladimir Putin, men den stat som Putin har skapat skiljer sig ändå från Stalins. Den viktigaste skillnaden är att både Lenin och Stalin – med ohyggligt brutala medel – genomförde en social revolution, medan Putin har genomfört en social kontrarevolution. Dagens Ryssland har större likheter med den auktoritära, korporativistiska stat som Italien blev under Mussolini än med Sovjetunionen. Den historiska jämförelsen kan dras vidare.

Anfallet på Abessinien (Etiopien) 1935 var en vändpunkt för Mussolinis Italien. Italien trädde fram på den världspolitiska scenen som en militariserad, imperialistisk stat. Winston Churchill och den danske prästen Kaj Munck, som sett med förståelse på Mussolini som en man som skapade lugn och ordning i sitt land och kunde vara en partner i den internationella politiken, berövades slutgiltigt alla illusioner om il Duce. På ett liknande sätt som Churchill först bedömde Mussolini, bedömdes Putin av Tysklands förbundskansler Gerhard Schröder och Sveriges ambassadör i Moskva Sven Hirdman.

Den danske historikern Hans Bonde har jämfört Mussolini, som poserade som idrottsman, racerförare och pilot, med Putin, som under sin tid som president framträdde i judodräkt med svart bälte och i militär uniform på örlogsfartyg och i stridsflygplan. Till detta kan läggas att både Mussolini och Putin under sin ämbetsutövning lät sig fotograferas med bar överkropp som skördearbetare respektive sportfiskare.

Rysslands utrikespolitik leds idag av en människa som har låtit Stalin tona fram som rysk patriot och som har en personlig offentlig stil som påminner om Mussolinis. Denne kan faktiskt betraktas som Putins andra rollgestalt, även om det i detta fall kanske bara är halvmedvetet.

Under kriget med Georgien visade Putin sig i sportjacka och blå jeans på krigsskådeplatsen samtidigt som rysk TV visade bilder på president Medvedev i välpressad kostym, en välkammad och färglös tjänsteman bakom ett alldeles för stort skrivbord i Kreml. Ingen kunde tvivla på vem som var den starke mannen. En opinionsundersökning i Ryssland i slutet av juli, det vill säga före kriget mot Georgien, visade att de flesta ryssar ansåg att det var Putin snarare än Medvedev som styrde landet. Kriget mot Georgien visade att de hade tolkat budskapet i den ryska nyhetsförmedlingen om de två potentaterna under våren och sommaren korrekt.

Putin är en politiker som gör skillnad. Det är inte några anonyma strukturer eller högst synliga ”oligarker” som formulerar Rysslands utrikespolitik. Det är Putin. Kriget mot Georgien ger en nyckel till hur man bör uppfatta Rysslands utrikespolitik de närmaste åren.

Den ryska utrikespolitiken kommer att gå i de militära styrkedemonstrationernas tecken med det tydliga målet att hålla tillbaka NATO från utvidgning österut till Georgien och Ukraina. Den ryska regeringen har reagerat med hotfulla uttalanden om militära motåtgärder mot att USA med Tjeckien och Polen nu har ingått de avtal om ett system för förvarning och avvärjning av missilattacker i de två länderna, som varit på tapeten i flera år, den så kallade robotskölden. Regimen Putin väljer att framställa dessa försvarsanläggningar som ett offensivt militärt hot mot Ryssland.

Spänningen mellan Ryssland och Ukraina har ökat genom att den ryska regeringen har varnat för följderna av ett ukrainskt NATO-inträde samtidigt som Ukrainas president Viktor Jusjtjenko har sagt att användningen av den ryska flottbasen Sevastopol på Krim bör underkastas vissa restriktioner. Jusjtjenko förklarade också att Ukraina sade upp ett avtal från 1992 med Ryssland och andra exsovjetiska stater om ett gemensamt varnings- och luftövervakningssystem och i gengäld var positivt inställt till ett robotförsvarssamarbete med europeiska och andra utländska makter.

En viktig del av de ryska förberedelserna för kriget mot Georgien var att ge många invånare i de georgiska autonoma områdena Sydossetien och Abchasien ryskt medborgarskap. Under kriget åberopade den ryska regeringen plikten att skydda dessa sina medborgare mot Georgien som ett skäl för den militära interventionen. Detta var en tydlig signal till de suveräna ryska grannstaterna i nordväst Estland och Lettland. Båda har en stor rysktalande befolkning som bara till en del har estniskt eller lettiskt medborgarskap. Den övriga delen av denna ryska minoritet kan alltså bli föremål för ryskt ”beskydd”.  Sveriges utrikesminister Carl Bildt kommenterade denna ryska motivering för den faktiska annekteringen av Sydossetien och Abchasien med att säga att det finns anledning att minnas hur Hitler för ett drygt halvsekel sedan utnyttjade samma doktrin för att underminera och angripa betydande delar av Centraleuropa. Detta har citerats i internationell prestigepress (The Economist 16.08.2008, s. 24) och framstår därför som utryck för Sveriges bedömning av karaktären på Putins utrikespolitik.

Den slutsats som i efterhand drogs av appeasementpolitiken gentemot Hitler, vilken genom överenskommelsen i München 1938 prisgav Sudetlandet, Tjeckoslovakiens motsvarighet till Sydossetien och Abchasien, åt Nazityskland, var att den uppmuntrade Hitlers följande krav på polska landområden och banade väg för andra världskriget.

I Ukraina, Polen, Litauen, Lettland och Estland finns en berättigad oro för vad Ryssland kan tänkas vilja göra med, det vill säga mot, dessa stater. Det är välbekant att den ryska oljans och gasens betydelse för energiförsörjningen inte bara för dessa stater utan även för Tyskland ger Ryssland möjligheter till politiska påtryckningar och ekonomisk krigföring.

Om Sveriges utrikesminister Bildt menar något genom att jämställa den ryska politiken mot Georgien med Nazitysklands mot Tjeckoslovakien och Putin med Hitler, måste han arbeta mycket aktivt för att förmå EU att ge garantier om orubblig säkerhetspolitisk sammanhållning och ovillkorliga, solidariska militära garantier till de nya medlemsstaterna Estland, Lettland, Litauen, Polen och Tjeckien mot befarade ryska utspel och eventuella påtryckningar.

Sveriges försvarsminister Sten Tolgfors har vaknat upp på grund av det ryska anfallet på Georgien och meddelar i en artikel i Svenska Dagbladet den 17 augusti att regeringskansliet kommet att ”uppdatera och fördjupa den säkerhetspolitiska analysen”. Innebörden i denna utsaga är att den svenska regeringen har bedrivit sin forcerade nedrustning av det svenska militära försvaret utan seriösa säkerhetspolitiska analyser som grund. Tolgfors upplyser också att ”försvarets tillgänglighet måste öka”. Detta är faktiskt en negativ parafras på statsminister Per Albin Hanssons bekanta ord vid krigsutbrottet 1939, ”vår beredskap är god”. Tolgfors säger rent ut att Sveriges beredskap är dålig.

Rysslands krig mot Georgien har ritat om den säkerhetspolitiska kartan i Europa. I efterhand beklagade vi att Sverige nedrustade genom 1925 års försvarsordning.

Historien upprepar sig inte. Men vi kan ändå lära av den.

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/936

7 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

I texten är Ryssland betänkligt och knyter aktuella aktiviteter till erkänt förkastliga paralleller i hennes egen eller Europas historia.Texten hopar en imponerande överblick över allt dåligt hos Ryssland, historiskt såväl som aktuellt.

Och särskilt rälig är Putin.

Kristian Gerner har rätt i att under Putin är Ryssland sig likt. Som vilken stormakt som helst, ingen nämnd, ingen glömd, historisk eller samtida.

Så vad bör göras? Räcker moralisk förtrytelse modell Gerner och Bildt? Minska ryskt svängrum? Motverka de hävstänger vi bjudit Putin på? Mindre gas, olja och virke från öst? Tydligare engagemang för Ukraina, Turkiet, Georgien som delar av EU? Låter som, om inte blod, så definitivt svett och tårar.

Kristian Gerners text sysslar mest med att uppväcka klassisk rysskräck. Texten bör klassificeras som berättande källa till Ryssland men samtidigt en kvarleva i kontext av hur demonisering cementeras.

Permalänk | Anmäl #1 Pontus Ekman, 2008-09-01, 17:01

Jag tror att det är viktigt att se det hela i sitt stora sammanhang - dvs räkna in USA också. Ryssland har i en intervju även anklagat USA att ligga bakom. Detta eftersom civila Amerikaner fanns i krigszonen. Och vi måste också komma ihåg att USA har val den 4 november och John Mccain (krigsvillig - vill inte lämna Irak samt nog också attackera Iran). Det var äver Gerogien som attackerade sitt grannland först.
De största brotten mot mänskligheten som jag ser det är Startandet av kriget i Irak, Tortyren i Guantanamo, och morden på 3000 Amerikaner den 11 September (Detta är ett insiderjobb med GW Bush Jr., Dick Cheney, Donal Rumsfield, Paul Wolfowich m fl.)

Permalänk | Anmäl #2 Johan, 2008-09-01, 19:30

Den "bästa" parallellen till Georgienkrisen är kanske USA:s anfall på Gernada och Panama. På samma sätt som Ryssland nu stödjer Sydossetien/Abchasien "erkände" USA de nya regeringar som tillsattes som resultat av bestraffningsexpeditionerna.

Permalänk | Anmäl #3 Rabert Berg, 2008-09-02, 09:23

RYSSKRÄCKEN

Sedan Ryssland brutalt har våldfört sig på det självständiga landet och demokratin Georgien har man i Sverige talat om ”rysskräcken”. Många proffstyckare använder ordet i nedsättande ton, ungefär som om man skulle tro på tomtar och troll. Det finns stora likheter med den politiska användningen av ordet ”fobi” med prefix typ islamo- eller homo. Det ska skiljas från den medicinska betydelsen av fobi.

Det är skillnad på skräck och fobi å ena sidan och rimliga riskanalyser å andra sidan. Man kan väl inte anklaga georgier för att lida av rysskräck när de faktiskt upplever den ryska diktaturens terroriserande krigsmaskin.

Svenska politiker och försvarsberedningar har fallerat grovt i omvärldsanalysen. Efter Sovjetunionens kollaps har man naivt trott att den eviga freden i vårt närområde har infunnit sig och man har därmed avvecklat försvaret. Nu ska Riksantikvarieämbetet försvara vår östra front och vi har satsat på ett miljöanpassat försvar. Det stora hotet mot fred lär vara att isar smälter på Nordpolen. Suck! Tala om det för georgier, moldaver, ukrainare och polacker.

Nej, de lider inte av rysskräck, men de har tragisk erfarenhet av sovjetrysk aggression och ockupation. De ryska hoten duggar tätt - allt tätare med Putin bakom rodret. Han är mannen som öppet uttalat att han saknar det kommunistiska ryska imperiet Sovjetunionen. Han och hans marionetter har på senare tid talat om att Ukraina inte är ett riktigt land, att Polen kan komma att anfallas och man har varnat Moldavien för att de skulle kunna bli nästa Georgien om de inte sköter sig.

Det finns cirka 25 miljoner ryssar utanför Rysslands gränser. Den ryska regimen hävdar att man har rätt att gå in i andra länder för att försvara deras intressen. Det är exakt samma retorik och taktik som österrikaren Hitler använde angående tyskar utanför Tysklands gränser. Är detta ett skräck scenario? Visst är det förskräckligt, men en inte helt orimlig riskanalys.

Vad kommer härnäst? Kommer Ryssland att kräva en landkorridor genom Lettland och Litauen till den ryska östersjöenklaven Kaliningrad? Kommer den svenska regeringen att pressas på eftergifter för att Ryssland vill skydda sina ekonomiska intressen som berör Gotland? Kommer man kränka ukrainskt territorium för att hävda ryska intressen i Svarta havet? Detta handlar om verkliga och viktiga omvärldsanalyser och det är inte rysskräck.

Mats Tunehag

Permalänk | Anmäl #4 Mats Tunehag, 2008-09-02, 09:34

När USA, Frankrike, Tyskland m fl fördömer rysk aggression får man väl anta att dessa länder vill att Ryssland ska agera som de själva?
Vem håller Irak olagligt ockuperat på 5 året?
Vem bedriver sedan 8 år en "självförsvarsaktion" i Afghanistan som kostat 10 000-tals människor livet?
Vem erkände Kroatien och Slovenien som självständiga innan det fanns någon som helst folkrättslig grund för detta? Vem skickade sedan bombplan till den styckade restrepubliken? (I Tysklands fall var enda skillnaden mot förra gången att bombplanen denna gång inte bar järnkorset)?
Vem erkände Kosovo, trots att en säkerhetsrådsresolution sagt att just detta inte fick ske?

Bjälken i det egna ögat är som synes enorm.

Vad är då grandet i det ryska ögat? Som jag ser det kan Ryssland bara anklagas för en sak, för att inte ha ingripit tillräckligt snabbt och evakuerat civilbefolkningen från de områden som utsattes för georgisk raketbeskjutning natten till 8 augusti.

I övrigt ska Ryssland hållas räkning för att ha agerat MOT SINA INTRESSEN och räddat människoliv i Sydossetien och erkänt denna republik samt Abchazien för att få slut på dödandet.

Alla vet att det är ett farligt prejudikat som Ryssland velat undvika och därför in i det längsta motsatt sig västmakternas Kosovo-konstruktion.

EU-toppmötet hade typiskt nog inga åtgärder att komma med, vilket visar att Ryssland handlat rätt. Bildt må nu hojta om "kraftåtgärder", men den som läser hans ynkliga framträdande vid den georgiske utrikesministerns presskonferens ska finna det fullt av felaktigheter. Han påstår att Ryssland aldrig larmade väst eller FN - helt fel. Ryssland begärde omedelbart en resolution i säkerhetsrådet vilket USA "stonewalled" som det heter. 06.51 8 augusti togs det skamliga beslutet i säkerhetsrådet att avslå Rysslands begäran om en eldupphörresolution.

Höga vederbörande trodde nämligen att Saakasjvili skulle lyckas med sitt anfall. Först när det visade sig att han inte lyckades uppfanns versionen om rysk aggression.

Härdsmältan i UD och svenska media omfattar gudskelov inte expertisen. Tre folkrättsprofessorer av tre som framträtt i SvD har slagit fast att Ryssland inte kan anklagas för aggression.

De flesta Rysslandskännare (Gerner med sin patologiska russofobi oräknad) har försökt argumentera för en viss förståelse av den ryska bedömningen.

Låt oss se resultaten av händelserna. Ett tusental döda för georgiska granater och raketer. Men freden återställd tack vare ett kraftfullt ryskt agerande inom ett internationellt givet mandat.

Resten är verbiage, som Myrdal säger.

Permalänk | Anmäl #5 stefan lindgren, 2008-09-02, 18:15

Alla glömmer att även Polen och Ungern var med och styckade Tjeckoslovakien i oktober 1938/39, Tescin-provinsen, och Karpato-
Ukraina. Litauen fick ju tillbaka sin huvudstad Vilnius genom tyskryska pakten 1939 (7.000 kvkm.)De är ju EU-medlemmar. Polens politik är lika misslyckad idag och Polen spelar ett farligt spel. Brezshinski anser ju att EU-länderna utgör ett USA-protektorat, och Polen är USA:s främste allierade i Europa, 1939 var det Tyskland som Polen stödde sig på. Ändå kan landet inte fungera som exempel österut, med sin mass- arbetslöshet,(20%) fattigdom, och nyliberala inriktning, samt ett politiskt kaos.Ändå får Polen mot alla nyliberala regler 1.000 miljarder av EU för infrastrukturinvesteringar. Polen tycks vara ett Kuba i Europa, som alla undviker. Ukrainas Justjenko försöker på alla sätt att stödja, återupprätta OUN, UPA, paramilitära organisationer som samverkade med Tyskland i bl.a Holocaust, samtidigt som man vill vara offernation i Holodomar, en uppfattning som tillbakavisas av flera forskare R.W Davies ex.vis.

Permalänk | Anmäl #6 Chili Palmer, 2008-09-05, 22:27

Det var ju faktiskt inte Ryssland som anföll Georgien.
Det var ju tvärtom.

Permalänk | Anmäl #7 Tom Heyman, 2009-01-30, 17:42