Bildt är för passiv mot ryska kärnvapen

I Aftonbladets nätupplaga publicerades en rubrik som lyder ”Östersjöflottan får kärnvapen”. Under rubriken återfinns kartbild över Östersjön med den ödesmättade avståndsuppgiften 350 km mellan Kaliningrad och Karlskrona. Bakgrunden är uppgifter i The Times om ryska planer på att bestycka östersjömarinen med kärnvapen som svar på ett nyligen ingått avtal mellan USA och Polen om basering av det amerikanska missilförsvaret. Sådana politiska markeringar har vi sett en rad exempel på under de senaste åren. Ändå framstår det i svenska medier som om det vore tidernas överraskning och som om Sverige för första gången skulle kunna vara inom räckhåll för ryska kärnvapen.

Men regeringen intar däremot en avslappnad attityd. Utrikesminister Bildt låter meddela att en kärnvapenbestyckad rysk flotta inte utgör något hot mot Sverige, det är bara allmänt bekymmersamt att kärnvapen tilldelas en så stor roll i den samlade ryska doktrinen.

Själv tycker jag att det är bekymmersamt med en svensk utrikesminister som inte agerar mer kraftfullt på dessa uppgifter. Han sitter ju nämligen, till skillnad från försvarsministern, på den resurs som utgör det mest effektiva försvaret av Sverige (och hela närområdet) mot en rysk kärnvapenoffensiv i Östersjön: Diplomaterna.

Den främsta uppgiften för Norra Marinen och Stillahavsmarinen är att försvara Rysslands strategiska intressen på världshaven. Östersjömarinens främsta uppgift är att bevaka och skydda Rysslands ekonomiska intressen i Östersjön. Dessa intressen växer, det vet vi. Vi behöver bara påminna oss om den kolossala ökning av ryska transporter som går på köl genom Östersjön, samt debatten om den rysk-tyska gasledningen och uttalandena om att östersjöflottan kommer att ansvara för gasledningens säkerhet.

Hittills har vi inte sett östersjömarinen som ett hot riktat mot Sverige. Inte heller de befintliga ryska kärnvapen, som naturligtvis redan idag skulle kunna nå Karlskrona och Sverige alldeles oavsett om de placerades på eller under vatten, har föranlett någon större uppmärksamhet under de senaste åren. En kärnvapenbestyckning av östersjömarinen bör, vid sidan av markeringarna gentemot NATO:s utvidgning och USA:s missilförsvar, främst ses som en markering av flottans roll i den ryska strategin. Något som både premiärminister Putin och president Medvedev (båda från S:t Petersburg) säkerligen driver på. Hur bör då Sverige agera?

Det är i sammanträdesrummen kärnvapenfrågorna avgörs. Vitryssland och Ukraina har i olika omgångar föreslagit etablering av en kärnvapenfri zon från Svarta Havet till Östersjön. Kärnvapenfria zoner må låta som en trevlig utopi, men faktum är att mer än 50 procent av jordens landyta utgörs av sådana zoner. Frågan har bland annat diskuterats på översynskonferensen av icke-spridningsavtalet år 2000, men befintliga och blivande NATO-länder avvisade förslaget eftersom det strider mot NATO:s strategiska koncept. Det är således ingen lätt uppgift för Väst att med trovärdighet få Ryssland på andra tankar. I synnerhet inte NATO-länder vars allians omfattar en kärnvapenoption. En samling tunga aktörer från en rad NATO-länder har dessutom lagt fram förslag om en framtida NATO-doktrin, där man bland annat anser att NATO skall vara berett att använda kärnvapen i preventivt syfte mot en stat som man tror är på väg att utveckla kärnvapen.

Med andra ord har vi en situation som innebär lika delar möjlighet som ansvar för Sverige och den svenska regeringen att agera, om bara Bildt hettar upp nedrustningsfrågorna i Arvsfurstens palats.

För första gången på många år hamnar kärnvapenfrågor högst upp på den svenska säkerhetspolitiska agendan. Men i Sverige riskerar allt fokus hamna på det militära försvaret och försvarsministern. Och försvarsministern säger inget annat än att den nuvarande militära inriktningen är den rätta, trots att han sitter med ett helt batteri färdiga förslag för hur man kan förstärka säkerheten i Östersjön. Nu gäller det att inte låta förespråkarna av ett återuppståndet svenskt territorialförsvar à la gammal modell suga åt sig all tid och tankemöda. Dessa röster, som av förklarliga men föga konstruktiva skäl, har fått ökad volym under kriget i Georgien och som nu med de ryska kärnvapensignalerna får ytterligare näring och utrymme. Min enkla poäng är att fasta KA-anläggningar och mobiliseringsarmé föga hjälper mot en kärnvapenbestyckad flotta, vare sig den är rysk eller går under någon annan flagg.

Detta krassa konstaterande innebär inte att försvarsministern kan gå i ide över vintern. Det finns starka skäl att analysera det ryska agerandet på senare tid och dra slutsatser för svensk försvarspolitik. Ännu vet vi dock inte om det ligger något mer, några faktiska förändringar, bakom uppgifterna om den ryska östersjöflottans beväpning. Men den bedömningen behöver man inte sitta och vänta på, försvarsministern kan agera på en rad områden som ligger inom försvarsdepartementets fögderi. Försvarsdepartementet ansvarar som bekant inte enbart för huruvida det skall ligga ett regemente på Gotland. Säkerheten i Östersjön måste öka genom att en inventering av relevanta tillgångar för bland annat hur olyckshantering sker, dels att utveckla den regionala samordningen mellan sjögående myndigheter, och dels genom att öka befogenheterna hos övervaknings- och kontrollinstanserna i Östersjön. Det är bara några exempel på vad som måste göras, alldeles oavsett om den ryska östersjömarinen kärnvapenbestyckas eller ej.

Slutligen, för att återknyta till NATO samt den svenska debattens militära fokus så snart Ryssland skramlar: Starka krafter agerar för att Sverige skall bidra till NATO:s snabbinsatsstyrka NRF. Alla de som på olika sätt, i ideella organisationer, i egenskap av forskare, analytiker och nedrustningsförespråkare, alla de som har fört en tynande tillvaro under en obefintlig svensk kärnvapendebatt, bör skaka av sig dammet och föreslå en annan snabbinsatsstyrka som omedelbart bör sättas på fötter: RDF (Rapid Diplomatic Force).

Trackback URL: http://www.newsmill.se/trackback/938

1 kommentarer Logga in för att kommentera
I kommentarsfältet har kommentatorn juridiskt ansvar för sina inlägg.

Tack för en intressant artikel! Det vore dock intressant att höra vad det är som leder dig till slutsatsen att det finns ett kärnvapenhot mot Sverige (eller någon av våra grannar för den delen) ifrån Ryssland? Sannoliketen för ett ryskt anfallskrig mot Sverige med kärnvapen måste anses som obefintlig. Kärnvapen har inte använts i krig sedan Nagasaki och Sverige kommer knappast att utgöra ett så starkt hot mot Ryssland att de känner sig tvingade att bryta den traditionen. Jag menar att det enda som skulle kunna få Ryssland att komma på en så galen idé som att använda kärnvapen vore om landets själva existens hotades av externa krafter. Det vore som sagt intressant att höra vad som får dig att dra en annan slutsats. Du säger ju själv dessutom att en eventuell placering av stridsspetsar i Östersjön inte gör någon skillnad och då blir frågan varför UD borde prioritera kärnvapenfrågan före annat?

Jag anser att Europa har gått in i en ny säkerhetspolitisk era med nya och reella hot. Jag håller dock med om att det inte är ett nytt kallt krig och att vi därför måste hitta andra lösningar än de som är anpassade för den tiden. Det får jag nog skriva en artikel om, innan det här blir för långt, men jag har en känsla av att det inte är kärnvapenfrågan som är nyckeln. Hoppas på fortsatt debatt!

Permalänk | Anmäl #1 Peter Beckman, 2009-09-01, 21:46