Från och med fredag är PM Nilsson chefredaktör och ansvarig utgivare, jag går på semester. Det ska bli skönt - känner mig lite utmattad av den ideologiska bataljen på Newsmill i kölvattnet till Ship to Gaza. Vi har i skrivande stund publicerat 55 artiklar i ämnet. Debattvågorna har gått höga, men det svårt infekterade och polariserade ämnet till trots tycker jag att debatten på Newsmill känns frisk och stimulerande, och faktiskt lite mindre låst i gamla inövade positioner än vad Mellanöstern-debatten ofta blir.

Jag har läst samtliga artiklar och de flesta av kommentarerna, har flyktigt följt resten av den svenska rapporteringen, och vågar påstå att Newsmills användare stått för den överlägset bästa bevakningen.
Jag är glad att den senaste veckan ha fått publicera allt mellan den alltid stimulerande men enligt min mening i det här fallet fel ute Torbjörn Tännsjö som kollektivt skuldbelägger judar till Nima Dervish som går så långt att han anklagar Gardell & Co för att vara vår tids quislingar, som med sin kärlek till Hamas riskerar att bidra till ett tredje världskrig.

Personligen har jag en ljusare syn på de långsiktiga effekterna av Ship to Gaza. Jag tror allt fler israeler inser att det är dags att sluta leka WOW och att den sittande regeringen är en skam för landet. Och att fler Palestina-sympatisörer förstår att det inte är läge att leka Pirates of the Caribbean, att Hamas inte är några frihetshjältar och att Mahmoud Ahmadinejad inte är Jack Sparrow. Nog spekulerat från min sida, på Newsmill är det användarna som sitter inne med kunskapen.

Jag är tillbaka lagom till Almedalen, till dess är det redaktionschef Karin Eder-Ekman eller PM Nilsson ni ska vända er till om ni vill redaktionen något.

Kommentera

Det finns olika tystnader kring ett ansvarigt utgivarskap, dvs skäl till att texter inte publiceras och att jobb aldrig blir gjorda. Självsanering låter fint och okomplicerat, men också självsanering kan ha tvivelaktiga skäl som inte stärker den fria pressen.

Ett återkommande sådant skäl under den tioårsperiod jag har haft inblick är ett slags perverterat varumärkestänk. Redaktionen tar inte bara hänsyn till om uppgifterna är sanna och relevanta, utan också till om det gynnar eller missgynnar medieföretagets varumärke att associeras med den här typen av rapportering.

Ett sådant förhållningssätt låter omgivningens presumtiva födömanden styra redaktionens beslut och stryper ofta en tuff granskning av sådant som anses folkkärt; kungahuset, toppidrottare och tex bästsäljande författare. Det kostar för mycket att uppträda alltför provocerande, oavsett om uppgifterna är sanna och relevanta. Bara tanken på vilka varumärkesskador en simpel anmälan från tex Jan Guillou skulle kunna orsaka blir vägledande för det publicistiska beslutet.

Att detta har att göra med pressens ekonomiska problem är jag övertygad om, men tidningarnas grundläggande ekonomi blir inte bättre av att man tiger sig igenom svåra och obehagliga frågor. Det är i själva verket förödande för just varumärket.

Bland annat därför är det med allt större respekt jag ser Expressens chefredaktör Thomas Mattsson frigöra sig från den ena tystnaden efter den andra och tillämpa helt normala journalistiska principer även när det stör. Och Pressens opinionsnämnd gav ikväll sitt självklara bifall till detta arbetssätt.

Kommentera

"Vem i hela världen kan man lita på?" Det skulle jag undra om jag satt i Mona Sahlins kjol och läste AB i dag. Sitter i mina egna kläder efter maten och läser Janne Rudéns citat i AB:s Mosa Mona-knäck. Och jag mår illa av Seco-chefens hyckleri. Han säger till AB: "Det är en otydlighet i de rödgrönas budskap. Det finns en oro i väljarkåren att de inte är tillräckligt tajta!"

Så sant, så sant. Sorgligt att behöva påminna Rudén om att den rödgröna alliansen kom till på - just det - hans begäran . Sahlin ville ju cykla tandem i mål den 19 september med Maria Wetterstrand och ingen annan. Och så såg det också ut att bli. Tills Rudén och en annan LO-höjdare tog till orda på DN-debatt under rubriken "Socialdemokratin måste bilda front med vänstern". Trycket från patriarken Rudén blev för hårt och Sahlin tvingades in i ett politiskt äktenskap med en man hon inte älskar. Och nu gnäller samme Rudén på att Lars och Mona inte är tillräckligt "tajta"

Seko-chefen är bara en av herrarna som sjunger i AB:s Mosa Mona-kör. När jag ser alla dessa före dettingar inom S  mår jag faktiskt riktigt illa.

Men nog om politik för i dag, för den värsta skandalen är schlagerfinalen. I alla fall om man ska tro statsministerns hovpoet och tillika en gammal schlager-jumbo. Känner mig i alla fall musikaliskt mer trygg med en statsminister som är "kåt att älska" till Springsteen än en som vägrar lämna det pubertala Uggla-stadiet. Men nu: schlagerfinalen! Vem jag håller på? Det får nog förbli en valhemlighet.

Kommentera

Tycker ni att det tar lite längre tid än vanligt innan ni får era texter publicerad här på Newsmill? Kan bero på att vi befinner oss i slutet av terminen och att redaktionen är fullt upptagen av att springa på föräldrasamtal, föräldramöte, föräldrafika, Skolans dag, vara-med-som-förälder-på-utflykt...och så vidare.

Det får mig att undra om det hänt något sedan jag gick i förskolan/skolan? Som jag minns det var det ett kvartsamtal och ett föräldramöte per terminen som gällde. I dag är det små happenings på bästa arbetstid stup i kvarten. Och vad är resultatet av det? Kanske, kanske bidrar det till och är en av anledningarna till att mina barn går i mycket bättre skola/förskola än vad jag gjorde. Kanske bara sjukt stressade föräldrar och barn som bryter ihop för att deras mamma och pappa inte gick i mål. Inte kom loss kl 14.30 en tisdag i slutet av april och en onsdagförmiddag i början av maj.

Har föräldern flera barn i skolåldern blir det många, många arbetstimmar att smita från jobbet ifrån innan maj är över. Och då har vi inte ens kommit till skolavslutningar och loppmarknader på helgen till klasskassan etc, etc.

För att lyckas, för att inte tillhöra de misslyckade föräldrarna krävs det att man är hemmafru/hemmaman eller tillhör bohemöverklassen, som väljer själv om och när den ska arbeta. Men hur gör alla andra? Och vad säger arbetsgivarna om arbetsskolket som skolorna förväntar sig av föräldrarna.
Har du erfarenheter av den här problematiken, skriv här.

Kommentera