Nalin Pekgul och Carina Hägg argumenterar här för de svenska soldaternas närvaro i Afghanistan som en feministisk insats. Med vår svenska trupp solidariserar vi oss med de afghanska kvinnornas hårt beskurna mänskliga rättigheter.
Personligen håller jag med dem. Samtidigt finns det inom den postkoloniala feministiska teoribildningen en angelägen diskussion om just västs syn på syds kvinnor i konflikter som offer för den ickevite mannen. I linje med filosofer som tex Chandra Talpade Mohanty är det möjligt att se de svenska soldaterna som ett utslag för imperialistisk svensk jämställdhetspolitik.
Stämmer det? Är svenska män med eldvapen som skyddar afghanska flickor när de går till skolan ett kolonialt problem? Eller håller ni med S-kvinnorna? Sjung ut om saken här!
Jag ska inte inte sticka under stol med att Jonathan Metzgers skarpa artikel om Landet Brunsås är en munsbit för Newsmill. Hans text har i skrivande stund mer än 30000 klick, och debatten han initierat förtjänar en fortsättning. Men det tycker inte SVT. Redaktionen för Landet Brunsås har lagt locket på. Efter att först ha utlovat en replik meddelade i dag programmets producent Karin af Klintberg att man avböjer att kommentera Metzgers text.
Kanske hade hennes redaktion bestämt sig för att debatten är onödig. På SVT jobbar det fina människor som gillar Halal-tv och genuint svensk brunsås. Så varför, när den äktsvenska fredagsbiffen ändå redan var på väg in i ugnen i Schyffert och Haags kök, ödsla tid på att kommunicera med människor som kanske inte ens bor i Bromma eller rentav kommer från Bosnien.
På SVT pratar man med andra SVT-människor. Bosnier ska hålla sig till att laga bosnisk mat. Debatt ägnar man sig åt i tv-huset i Göteborg. Så om någon ifrågasätter något som hänt på public service handlar det nog om en råttan i pizzan historia.
Men här på Newsmill fortsätter Brunsås-debatten att sjuda.
Igår slet jag rätt hårt för att få ut lämplig kvinna som apropå "polischefens" vidrigheter vågade skriva det som uppenbarligen ett gäng feminister just nu tänker: Dags att återta radikalfeminismen. Sakernas Tillstånd talar för att det är lika bra att skita i männen. Det är ju ett krig därute.
Nej, det var ingen som vågade. "Jag vill, men det går inte. Frågan är fortfarande för känslig", som en namnkunnig ordförande uttryckte sig. Jag förstår henne.
För det finns absolut ingen feministisk ideologi som spöats lika omsorgsfullt som den radikalfeministiska. Inomfeministiskt var hela 00-talet som en enda lång identitetspolitisk bashing av allt som luktade radikalfeminism. Radikalfeministerna var heteronormativa (fast ändå manshatande), sexualfientliga och malliga gamla Grupp 8:or, sådeså. Mot slutet av decenniet fick man dessutom duktig draghälp av en offentlighet som tröttnat på statsfeminism och Fi:s framgångar. Så blev radikalfeminister såna som tycker att män är djur med hela svenska folket.
Som Millanredaktör och när jag var Bangchef har jag verkligen haft anledning att sörja detta. Varenda kvinna har ju erfarenheter som bekräftar den radikalfeministiska våldsanalysen (läs Eva Lundgren i ämnet!) Vad är det som skaver så - och därför inte får uttalas? Antifeminister som Pär Ström må förkasta radikalfeministiska begrepp (tex könsmaktordning) som nonsens, men sanningen är ju att rätt många svenska självklarheter aldrig hade kommit till stånd utan ideologisk input från just radikalfeminismen: kvinnors rösträtt, rätt till utbildning, en utbyggd barnomsorg, föräldraförsäkringen, u name it.
Utgår från att ni är många som inte håller med mig. Skriv gärna och förklara varför.
Var i går på en ovanligt lyckad kulturfest. Men som i alla fina salonger som betyder något bubblade intrigerna, rivaliteten och missunnsamhet lika ymnigt som det mousserade vinet. Den som unleashed the fucking fury den här gången är Expressens kultursidas Golden Boy, Björn af Kleen. Efter att af Kleen röjt några Facebook-kompisars statusrader i Expressen har han landsförvisats från det sociala medielandskapet, och på kultursidorna och twitter tävlar gamla vänner i att spotta på honom.
Af Kleen själv var på plats igår. Hans annars lite valpiga dandyutstrålning hade ersatts av en aura som påminde mer om en dyster Stig Dagerman än en kokett Ranelid.
Kunde inte låta bli att ta upp af Kleen-hatet med några av de andra gästerna - och möttes av total oförståelse. Efter att ha diskuterat saken med Isobel Hadley Kamptz förstod jag att jag missförstått vad Facebook är. Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat, men om jag förstod Hadley Kamptz rätt är det en äng för känsliga medievioler - som media ska fridlysa. En plats där de råaste tyckarna kan vila upp sig mellan lustmorden de begår i recensioner och ledarkolumner.
Men Edvard Unsgaard då, var det fel att skriva om hans lilla utspel på Fejan också, frågade jag Hadley Kamptz. Där bröt en uppburen och mycket elegant författare in. Han sa : "Men han är ju politiker".
Ja, just det. Unsgaard är politiker (och moderat kan tilläggas). Personerna af Kleen citerat är framgångsrika journalister. För mig är det obegripligt varför den ena yrkesgruppen ska ha Facebook-immunitet men inte den andra.
Hur som helst, sällan har folk varit så fascinerade av en debatt som den af Kleen satt igång, och ännu mer sällan har jag mött sådan rädsla som när jag bett folk skriva i ämnet, "de som är arga på af Kleen är väldigt arga och har mycket makt", sa en medieanalytiker jag pratade med, och tackade nej till att skriva i ämnet.
Det föranleder mig att undra om det var Jan Björklund eller en Facebook-grupp som utsåga Birgitta Ohlsson till minister? Vad anser du? Skriv här.
Kommentatorerna är Newsmills största tillgång. De håller ibland högre nivå än den genomsnittlige ledarskribenten, och det är ofta i kommentatorsfältet våra mest initierade och hetaste debatter äger rum. Det händer dock att kommentarer tas bort. Det vanligaste skälet till detta - förutom att kommentaren inte håller sig till Newsmills publicistiska riktlinjer - är att kommentatorn upprepar argument som redan kommit till tals. Det repetitiva blir inte läsvärt och kommentarsfälten ska inte vara en scen för politiska kampanjer.
Fyller år i dag. Underbar uppvaktning av min fru och mina barn, med frukost på sängen. Men när varken mamma, pappa, syskon, höga redaktörer och forna kollegor inom gammelmedia eller någon annan man trodde att man betytt något för uppmärksammar bemärkelsedagen, blir man lätt besviken. Jag talar om människor jag trodde att jag hade en relation till. Tystnaden i morse var talande och januariförkylningen tilltog. Jag drog mig allt längre in under täcket och ville aldrig stiga upp. Men så började det plinga i mobilen. Hela tiden. Grattis-SMS från halva världen, kändes det som. Skulle gärna här vilja skryta med alla fina Facebook-människor som uppmärksammat min födelsedag. Men vågar jag? Tillåter Facebook-etiketten det? Är fortfarande lite chockad över cyberhatet mot Björn af Kleen efter att han röjt några statusuppdateringar. Eller så har af Kleens kritiker rätt: man ska kunna känna sig trygg med att det som sägs i den social mediesfären stannar där. Efter Unsgaard-affären kommer nog i alla fall jag fortsätta vara en blyg tapetlus på Fejan, som med stor spänning följer vad mina vänner företar sig men själv inte säger pip. Och varför anstränga sig när man ändå får så mycket kärlek.
Har du uppfattningar om rätten till diskretion i de sociala medienätverken, skriv här.
När jag först läste Anders Hellbergs artikel på DN-kultur tyckte jag att det var en märklig publicering som gränsade till förtal av avliden. Men debatten kring Stieg Larssons eventuella spökskrivare har varit upplivande och spräckt trollen kring spökskriveriet. Mest av alla har Linda Skugge med sin kloka och modiga text här på Newsmill bidragit till det. Att det fanns faktafel om vad Kurdo Baksi påstått ändrar inte på den saken, men jag vill här be Baksi och våra läsare om ursäkt för de felaktiga uppgifterna som publicerades samt tacka våra kommentatorer som snabbt var där och påpekade saken. Dessutom ber jag Linda Skugge om ursäkt för att vi inte faktakollat och korrekturläst hennes text ordentligt.
Själv har jag inte ens läst Stieg Larssons böcker och är i stället fascinerad av den här artikeln. Har många gånger försökt gissa vem i paret Sjöwall & Wahlöö som skrivit vilka kapitel (de har själva hävdat att de skrev vartannat kapitel). Författaren Trygve Bångs artikel ger kanske en ledtråd och är en extra julafton för alla Sjöwall & Wahlöö-kremlologer.
Vad är det med kvinnor och väskor? Har inte detta förhållande utvecklats till något nästan perverst, säger jag till min fru.
Min fru (hånskrattar): Varför blir du provocerad av Monas väska men inte av Oisins klocka?
Jag: Det är väl det gamla vanliga kvinnoföraktet som spökar i min reptilhjärna.
Ja, Oisins klocka. Oisin Cantwell är en av Sveriges mest fruktade - och bästa - reportrar. Hade han grottat ner sig i Monas väska hade hon förmodligen fått avgå vid det här laget. (Han hade säkert kunnat bevisa att hon stulit den från en barnrarbetare i Mongoliet, typ.)
Men nu var det inte Cantwell som hade byline på Mona-artiklarna i AB, och det drog jag en lättnadens suck över. För mäns accessoarer är inte alls samma röda skynken som kvinnors men mycket dyrare - och fåfängan densamma. Glömmer aldrig när Cantwell ringde från New York och med darrande röst sa: "Min Rolex, min Rolex, jag har förlorat min Rolex".
Jag: "Lugn nu. Vad har hänt?"
Cantwell: "Jag var och simmade utanför Atlantic city när jättevågor drog in. Jag var nära att drunkna, och min klocka slets av." Och Cantwell är inte värre än andra framgångsrika män, för ni har väl inte missat advokat Borgströms omistliga artikel här på Millan?
Var på bio och såg Up in the Air. Hade hela tiden en känsla av att filmen är en allegori över den svenska regeringen. Men precis som i Katarina Wennstams vältajmade bok Alfahannen känns det som om manus bygger på en hybrid av förebilder. För Ryan Bingham, en stjärnkonsult som hyrs in för att ge folk sparken, har lånat drag av såväl Reinfeldt (ögonen och känslokylan), Littorin (det gamängaktiga och lättsinnigheten) och Bildt (fixeringen vid att flyga). Hans kollega Natalie Keener, som i alla fall initialt är ännu mer likgiltig inför att människors liv krossas, funkar utmärkt som filmversionens Maud Olofsson eller Husmark Pehrsson.
Men varje gång Ryan Bingham från de förtvivlade människorna han sparkar får frågan ”vad ska jag ta mig till?” väntar jag mig att han ska göra en Unsgaard och säga: ”plocka bajs”. Är jag orättvis mot Edvard Unsgaard? Har han bara förmedlat regeringens allmänna arbetslinje? Missa inte den här artikel i ämnet.
Stockholm under 00-talet: en djupt osund, magisk värld där folket i kvarteren runt Stureplan tycktes så höga på deg att man kunde tro att det rök från Svampen. Alla som var något - börsvalpar, förortssvennar, bloggare, nattklubbsägare, gymägare, kändisar, kungavänner, ja till och med statsministern - jagade snabba cash.
Det var en dekadent guldålder med riktiga prinsessor i baren och kokainsnortande kändisar på krogtoan. Ingen har i fiction skildrat detta bättre än Jens Lapidus. Men Stefan Lundells bok Stureplan: det vackra folket och de dolda makthavarna (där jag själv figurerar) är ett måste för den som är specialintresserad.
10-talet: Prinsessorna stadgade, Arenans krogkung söker sig till vischan (läs här), börshajarna riskerar långa fängelsestraff medan mediefolket bittertwittrar om DN:s kris.
Leo Lagercrantz jobbade som debattredaktör på Expressen. Han har ett förflutet som professionell violinist och anser att opera är den högsta konstarten. Tel: 0703601507 Mail: leo@newsmill.se
PM Nilsson jobbade tidigare som politisk redaktör på Expressen. På fritiden håller han mest till i Nacka och umgås med barn och fru och springer långlopp med sin granne doktor Ekberg. Tel: 070-399 43 40 Mail: pm@newsmill.se
Karin Eder Ekman var chefredaktör på Bang mellan 2002 och 2008. Hon har en missbruksrelation till glanspressen men ett sunt och fast förhållande till feministisk litteratur. Tel: 070-989 09 15 Mail: karin@newsmill.se

Newsmill är det första sociala mediet i Sverige som spinner kring nyheter och debatt. Vi publicerar varje dag olika personer med exklusiv kunskap om dagens viktiga händelser. Om du har egna erfarenheter av de frågor vi tar upp kan du omedelbart medverka i debatten. Du kan kommentera och skriva egna inlägg som publiceras på hög nivå eller medverka genom din blogg.
Läs mer om Newsmill
Millningen är ett sätt att kommentera med känslor. Du väljer ett ord eller ett namn som du vill mäta i opinionen och läsarna kommenterar genom att välja en av fyra känslolägen som representeras av fyra färger. Rött är arg, blått är glad, grön nyfiken och gult är uttråkad. Resultatet visas direkt och rubriken på artikeln färgas med den färg som de flesta väljer.



